Vill ha barn!!
Kärlek & relationer
  1. Anonym
    #1

    Vill ha barn!!

    Hej!
    Jag håller på att bli tokig i relationen jag har med min kille.
    Jag är såå långt framför min kille gällande mognad att jag blir tokig.
    Det känns som att jag väntat i flera år på att han ska mogna och vilja flytta ihop, ha barn, en familj. Allt jag någonsin drömt om är att få en egen familj men han är inte alls på samma nivå.
    Jag vill inte lämna honom men vad ska man göra? Tjata? Det känns inte rätt..

    Råd och hjälp tack.
  2. 1
    Vill ha barn!! Hej!
    Jag håller på att bli tokig i relationen jag har med min kille.
    Jag är såå långt framför min kille gällande mognad att jag blir tokig.
    Det känns som att jag väntat i flera år på att han ska mogna och vilja flytta ihop, ha barn, en familj. Allt jag någonsin drömt om är att få en egen familj men han är inte alls på samma nivå.
    Jag vill inte lämna honom men vad ska man göra? Tjata? Det känns inte rätt..

    Råd och hjälp tack.
  3. Naken-Jane
    #2
    Nja, en del "mognar" aldrig för de vill helt enkelt inte ha barn eller ens flytta ihop. Är det inte bättre att försöka hitta någon som vill samma saker som du? Du kan ju inte gärna tvinga honom till att vilja det du vill. Mitt råd: slösa inte bort en massa tid på att vänta på något som kanske aldrig blir av för då blir du bara besviken, och med tiden också lite bitter.
  4. 2
    Nja, en del "mognar" aldrig för de vill helt enkelt inte ha barn eller ens flytta ihop. Är det inte bättre att försöka hitta någon som vill samma saker som du? Du kan ju inte gärna tvinga honom till att vilja det du vill. Mitt råd: slösa inte bort en massa tid på att vänta på något som kanske aldrig blir av för då blir du bara besviken, och med tiden också lite bitter.
  5. Medlem sedan
    Jul 2006
    #3
    "Det känns som att jag väntat i flera år på att han ska mogna och vilja flytta ihop, ha barn, en familj."

    Jaha, men hur länge har du väntat rent faktiskt, då? Jag kan missta mig men det låter som att du är väldigt ung och vill hasta in i vuxenlivet genom att snabbt skaffa barn, familj, ett ordnat liv osv. Hur ser det ut på utbildningsfronten och på jobbfronten för er bägge? På bostadsfronten? Hur länge har ni varit tillsammans, hur stabil är er relation?

    När man är ung finns det många fler brännande frågor än frågan om att skaffa barn, tycker då jag i alla fall...
  6. 3
    "Det känns som att jag väntat i flera år på att han ska mogna och vilja flytta ihop, ha barn, en familj."

    Jaha, men hur länge har du väntat rent faktiskt, då? Jag kan missta mig men det låter som att du är väldigt ung och vill hasta in i vuxenlivet genom att snabbt skaffa barn, familj, ett ordnat liv osv. Hur ser det ut på utbildningsfronten och på jobbfronten för er bägge? På bostadsfronten? Hur länge har ni varit tillsammans, hur stabil är er relation?

    När man är ung finns det många fler brännande frågor än frågan om att skaffa barn, tycker då jag i alla fall...
  7. Medlem sedan
    Nov 2002
    #4
    OK. Det verkar inte finnas så många alternativ här.

    Du har väntat länge och han vill inte. Du vill inte göra slut.

    Det finns bara två alternativ:

    1. Acceptera att han inte vill. Vänta in honom. Och inse att han kanske aldrig vill.
    2. Lämna honom.

    Du kanske väntar på något med väldigt liten sannolikhet att ske? Som att skjuta sten i uppförsbacke? Kanske bättre att gilla läget och ta alternativen därifrån. Det är ju ett långt steg mellan flytta ihop och skaffa barn också ...
  8. 4
    OK. Det verkar inte finnas så många alternativ här.

    Du har väntat länge och han vill inte. Du vill inte göra slut.

    Det finns bara två alternativ:

    1. Acceptera att han inte vill. Vänta in honom. Och inse att han kanske aldrig vill.
    2. Lämna honom.

    Du kanske väntar på något med väldigt liten sannolikhet att ske? Som att skjuta sten i uppförsbacke? Kanske bättre att gilla läget och ta alternativen därifrån. Det är ju ett långt steg mellan flytta ihop och skaffa barn också ...
  9. Medlem sedan
    Jan 2009
    #5
    Fast han kanske aldrig kommer att vilja flytta ihop och ha barn. Eller åtminstone kanske aldrig med dig. Det kanske inte bara handlar om mognad. Ni kanske bara har olika sätt att se på livet. Du kanske måste fundera på om ni är rätt för varandra. Om ni vill samma saker och om det går att kompromissa. Det fungerar ju inte att skaffa ett halvt barn. Kan du tänka dig att leva utan barn för hans skull? Om inte, när är det då dags att göra något annat?
    Ha det gott!
  10. 5
    Fast han kanske aldrig kommer att vilja flytta ihop och ha barn. Eller åtminstone kanske aldrig med dig. Det kanske inte bara handlar om mognad. Ni kanske bara har olika sätt att se på livet. Du kanske måste fundera på om ni är rätt för varandra. Om ni vill samma saker och om det går att kompromissa. Det fungerar ju inte att skaffa ett halvt barn. Kan du tänka dig att leva utan barn för hans skull? Om inte, när är det då dags att göra något annat?
  11. Medlem sedan
    Jan 1998
    #6
    Face it; ni är i olika stadier. Inget du kan tjata dig till. Ni passar inte ihop när ni har så olika bild av vad ni vill. DEt är int nödvändigt omoget att inte vilja bilda familj just när du vill. Jag ville inte ha barn förrän jag var 34 år - hur gamla är ni?
  12. 6
    Face it; ni är i olika stadier. Inget du kan tjata dig till. Ni passar inte ihop när ni har så olika bild av vad ni vill. DEt är int nödvändigt omoget att inte vilja bilda familj just när du vill. Jag ville inte ha barn förrän jag var 34 år - hur gamla är ni?
  13. Anonym
    #7
    Hej alla!
    Vi har varit tillsammans i 7 år. Han har jobb sedan ca 2 år tillbaka. Jag studerar på högskolan och beräknas vara färdigutbildad i vår om allt går som det ska. Vi är mellan 22-25 år. Nu när ni har skrivit börjar jag inse att vi kanske är alldeles för olika.. Jag flyttade hemifrån för flera år sedan medan han fortfarande bor hos sina föräldrar. Jag har alltid känt mig några steg framför honom mognadsmässigt, det har nog främst med min uppväxt att göra... Kanske får vi gå skilda vägar.. Jag vet inte. Ska försöka prata lite med honom...

    Kramar
  14. 7
    Hej alla!
    Vi har varit tillsammans i 7 år. Han har jobb sedan ca 2 år tillbaka. Jag studerar på högskolan och beräknas vara färdigutbildad i vår om allt går som det ska. Vi är mellan 22-25 år. Nu när ni har skrivit börjar jag inse att vi kanske är alldeles för olika.. Jag flyttade hemifrån för flera år sedan medan han fortfarande bor hos sina föräldrar. Jag har alltid känt mig några steg framför honom mognadsmässigt, det har nog främst med min uppväxt att göra... Kanske får vi gå skilda vägar.. Jag vet inte. Ska försöka prata lite med honom...

    Kramar
  15. Medlem sedan
    May 2005
    #8
    Lite får jag intrycket av att ni spelar på varsin planhalva och inte har pratat om det här. Jag tror inte alls att det är helt omöjligt att hitta en gemensam plan, men det beror ju förstås på om ni kan se en gemensam framtid. Lite knepigt tycker jag att det är när vuxna människor med egen inkomst och dessutom en flickvän väljer att bo hemma. Men vad vet jag, han kanske sparar pengar till en insats på eget boende eller så och det är ju både sunt och många gånger nödvändigt.

    Om jag vore din pojkvän hade jag nog förutsatt att barn kommer efter att du har gått klart skolan och jobbat ett par år. Kanske han tänker så och därmed inte ser att din önskan om barn är här och nu? Helt tokigt ute är han inte, tycker jag. Varför har du så bråttom är väl annars en relevant fråga.

    Eller så är ni väldigt olika och kan inte enas om gemensamma framtidsplaner och ju snabbare ni tar reda på hur det är, desto bättre är det.
  16. 8
    Lite får jag intrycket av att ni spelar på varsin planhalva och inte har pratat om det här. Jag tror inte alls att det är helt omöjligt att hitta en gemensam plan, men det beror ju förstås på om ni kan se en gemensam framtid. Lite knepigt tycker jag att det är när vuxna människor med egen inkomst och dessutom en flickvän väljer att bo hemma. Men vad vet jag, han kanske sparar pengar till en insats på eget boende eller så och det är ju både sunt och många gånger nödvändigt.

    Om jag vore din pojkvän hade jag nog förutsatt att barn kommer efter att du har gått klart skolan och jobbat ett par år. Kanske han tänker så och därmed inte ser att din önskan om barn är här och nu? Helt tokigt ute är han inte, tycker jag. Varför har du så bråttom är väl annars en relevant fråga.

    Eller så är ni väldigt olika och kan inte enas om gemensamma framtidsplaner och ju snabbare ni tar reda på hur det är, desto bättre är det.
  17. Anonym
    #9
    Hej Malinau. Ja jag tror också vi har spelat lite på varsin planhalva. Jag har ju dock alltid längtat efter barn och sagt flera ggr att jag längtar men han har inte riktigt tagit det till sig verkar det som. Jag har varit ganska ledsen och funderat på om han kanske inte har sett en gemensam framtid med mig och därför inte velat flytta hemifrån/flytta ihop, när jag har ifrågasatt och pratat om att flytta ihop har han dock som du skrev, sagt att han försökt spara till en bostadsrätt. Det har dock inte gått så bra med hans sparande så han kan nu tänka sig ha en hyresrätt, vilket är rätt skönt att han funderar på.. Det känns lite närmare i tiden att kunna flytta ihop då.. Jag har även ställt lite av ett ultimatum att jag vill ha barn ganska snart efter att jag har jobbat ihop en skaplig SGI, så får jag jobb direkt efter examen är det väl ca bara ett år kvar tills vi kan börja bebisverkstad.. Men är samtidigt lite rädd för att jag kommer att bli "hans mamma" också då han inte har hunnit bo själv och ta eget ansvar... Känns som att jag kanske kommer städa efter honom o.s.v. jag vet inte..

    I och med att jag har längtat så pass länge efter barn och att ha en egen familj så känner jag att jag har lite "bråttom". Det beror nog främst på min hemska uppväxt, att jag växt upp med en sjuk mor och fått tagit hand om henne och jag är rädd för att själv bli sjuk i framtiden och vill därför ha barn ganska tidigt och få uppleva den familj jag alltid drömt om att ha, som jag själv inte fick ha. Har alltid väntat, längtat efter barn, en familj. Vill ge mina barn ALLT. Göra ALLT för mina barn.

    Jaja. Jag svamlar nog bara här nu, men skönt att skriva av sig..

    Kramar
  18. 9
    Hej Malinau. Ja jag tror också vi har spelat lite på varsin planhalva. Jag har ju dock alltid längtat efter barn och sagt flera ggr att jag längtar men han har inte riktigt tagit det till sig verkar det som. Jag har varit ganska ledsen och funderat på om han kanske inte har sett en gemensam framtid med mig och därför inte velat flytta hemifrån/flytta ihop, när jag har ifrågasatt och pratat om att flytta ihop har han dock som du skrev, sagt att han försökt spara till en bostadsrätt. Det har dock inte gått så bra med hans sparande så han kan nu tänka sig ha en hyresrätt, vilket är rätt skönt att han funderar på.. Det känns lite närmare i tiden att kunna flytta ihop då.. Jag har även ställt lite av ett ultimatum att jag vill ha barn ganska snart efter att jag har jobbat ihop en skaplig SGI, så får jag jobb direkt efter examen är det väl ca bara ett år kvar tills vi kan börja bebisverkstad.. Men är samtidigt lite rädd för att jag kommer att bli "hans mamma" också då han inte har hunnit bo själv och ta eget ansvar... Känns som att jag kanske kommer städa efter honom o.s.v. jag vet inte..

    I och med att jag har längtat så pass länge efter barn och att ha en egen familj så känner jag att jag har lite "bråttom". Det beror nog främst på min hemska uppväxt, att jag växt upp med en sjuk mor och fått tagit hand om henne och jag är rädd för att själv bli sjuk i framtiden och vill därför ha barn ganska tidigt och få uppleva den familj jag alltid drömt om att ha, som jag själv inte fick ha. Har alltid väntat, längtat efter barn, en familj. Vill ge mina barn ALLT. Göra ALLT för mina barn.

    Jaja. Jag svamlar nog bara här nu, men skönt att skriva av sig..

    Kramar
  19. Medlem sedan
    May 2005
    #10
    Du känner till det gamla skämtet om mannen och kvinnan som är ute och åker bil och kvinnan ser ett fik och säger:
    "Där kan man fika."
    Mannen kör vidare och kvinnan blir irriterad för att han inte stannade. Mannen hävdar att hon inte bad om det utan gav honom allmän information.

    Det där är ett exempel på hur olika kvinnor och män generellt ofta kommunicerar. Kvinnor är mer subtila och män sitter inte och tolkar. Parallellen till dig och er skulle kunna vara att du sagt att du gärna vill ha barn, men inte så tydligt som att säga när eller fråga honom om när i livet han tycker att det skulle passa. Jag vet inte, jag bara resonerar förstås.

    Det finns ingen anledning för dig att börja bete sig som hans mamma. Det _väljer_ du. Jag säger det av erfarenhet... Säkert är det nyttigt att lära sig att ta eget ansvar, men det kan man väl göra hemma också, så då får du väl snarare fundera över hur det funkar idag.

    För övrigt så rekommenderar jag dig att jobba längre än att bara få ihop nödvändig SGI. Ett par-tre år så att du är etablerad och har lite mer kött i din CV.

    Om jag ska vara ärlig så verkar du kanske lite för upphängd på att skaffa barn. Du verkar ha en slags drömbild av hur det ska bli då, att allt ska bli så bra och kanske att det på något sätt ska plåstra om och läka såren från din barndom. Det är en lite farlig situation, för dels finns risken att ditt barn får ett slags uppdrag det inte ska ha och dels finns risken att det inte blir som du tänkt dig. Avstamp i din egen trygghet är betydligt sundare för alla. Det kanske är så att du behöver bearbeta färdigt din uppväxt och lägga den bakom dig i första hand?
  20. 10
    Du känner till det gamla skämtet om mannen och kvinnan som är ute och åker bil och kvinnan ser ett fik och säger:
    "Där kan man fika."
    Mannen kör vidare och kvinnan blir irriterad för att han inte stannade. Mannen hävdar att hon inte bad om det utan gav honom allmän information.

    Det där är ett exempel på hur olika kvinnor och män generellt ofta kommunicerar. Kvinnor är mer subtila och män sitter inte och tolkar. Parallellen till dig och er skulle kunna vara att du sagt att du gärna vill ha barn, men inte så tydligt som att säga när eller fråga honom om när i livet han tycker att det skulle passa. Jag vet inte, jag bara resonerar förstås.

    Det finns ingen anledning för dig att börja bete sig som hans mamma. Det _väljer_ du. Jag säger det av erfarenhet... Säkert är det nyttigt att lära sig att ta eget ansvar, men det kan man väl göra hemma också, så då får du väl snarare fundera över hur det funkar idag.

    För övrigt så rekommenderar jag dig att jobba längre än att bara få ihop nödvändig SGI. Ett par-tre år så att du är etablerad och har lite mer kött i din CV.

    Om jag ska vara ärlig så verkar du kanske lite för upphängd på att skaffa barn. Du verkar ha en slags drömbild av hur det ska bli då, att allt ska bli så bra och kanske att det på något sätt ska plåstra om och läka såren från din barndom. Det är en lite farlig situation, för dels finns risken att ditt barn får ett slags uppdrag det inte ska ha och dels finns risken att det inte blir som du tänkt dig. Avstamp i din egen trygghet är betydligt sundare för alla. Det kanske är så att du behöver bearbeta färdigt din uppväxt och lägga den bakom dig i första hand?
  21. Medlem sedan
    Jan 1998
    #11
    Ja isåfall var jag minst lika "omogen" som din kille, i den åldern. För mig fanns inte på världskartan att skaffa barn i så unga år - och tur var det, för OM jag hade gjort det så hade det varit med helt fel karl.
  22. 11
    Ja isåfall var jag minst lika "omogen" som din kille, i den åldern. För mig fanns inte på världskartan att skaffa barn i så unga år - och tur var det, för OM jag hade gjort det så hade det varit med helt fel karl.
  23. Anonym
    #12
    Hehe ja det där du skrev om kvinnor och mäns kommunikation kanske stämmer för många :P. Kanske måste jag själv vara tydligare angående framtidsdrömmar o.s.v. Han kan ju faktiskt inte läsa mina tankar Tror jag i många fall glömmer att kommunicera och bara sitter och drömmer om vad jag vill.

    Ja, jag är väldigt upphängd på att skaffa barn tror jag. Har som sagt sedan jag varit liten själv alltid drömt om barn och en egen familj, att bli vuxen, flytta hemifrån m.m. Jag har gått i KBT-terapi, hos kuratorer och en psykolog, för att bearbeta min barndom och står nu på kö för en ny psykolog. Så jag kämpar och jobbar mycket med mig själv. Jag är också rädd som du skrev att jag kanske har någon fantasibild om hur en familj ska vara, att det kanske inte blir som jag tänkt men jag vet inte.. Jag utbildar mig till att jobba med barn så jag vet hur underbara de är (jag älskar barn, hehe). Men såklart finns det också mycket jobbiga saker med barn också. Vet inte hur jag ex skulle hantera om mitt barn började skrika i en affär/på en allmän plats, skulle skämmas ihjäl, haha! Å andra sidan lär man sig nog också inom mitt blivande yrke, jag lär mig hantera många situationer med barn (ska bli förskollärare) .. AJaa, svammel åter igen

    Kramar
  24. 12
    Hehe ja det där du skrev om kvinnor och mäns kommunikation kanske stämmer för många :P. Kanske måste jag själv vara tydligare angående framtidsdrömmar o.s.v. Han kan ju faktiskt inte läsa mina tankar Tror jag i många fall glömmer att kommunicera och bara sitter och drömmer om vad jag vill.

    Ja, jag är väldigt upphängd på att skaffa barn tror jag. Har som sagt sedan jag varit liten själv alltid drömt om barn och en egen familj, att bli vuxen, flytta hemifrån m.m. Jag har gått i KBT-terapi, hos kuratorer och en psykolog, för att bearbeta min barndom och står nu på kö för en ny psykolog. Så jag kämpar och jobbar mycket med mig själv. Jag är också rädd som du skrev att jag kanske har någon fantasibild om hur en familj ska vara, att det kanske inte blir som jag tänkt men jag vet inte.. Jag utbildar mig till att jobba med barn så jag vet hur underbara de är (jag älskar barn, hehe). Men såklart finns det också mycket jobbiga saker med barn också. Vet inte hur jag ex skulle hantera om mitt barn började skrika i en affär/på en allmän plats, skulle skämmas ihjäl, haha! Å andra sidan lär man sig nog också inom mitt blivande yrke, jag lär mig hantera många situationer med barn (ska bli förskollärare) .. AJaa, svammel åter igen

    Kramar
  25. Medlem sedan
    May 2005
    #13
    Rent allmänt tror jag att många har en ganska romantisk bild av att ha små barn. De är ju så söta! (Hm...de flesta i alla fall, haha). Men när man haft barn ett tag så inser man att hur söta de än är så är de också jäkligt jobbiga många gånger och de förändrar livet på många sätt som man måste anpassa sig till. Summan är förstås positiv, men man ska igenom många tuffa stunder också, betydligt tuffare än ett skrikande barn i affären. Man kan inte ens ta för givet att man får ett friskt barn och det kan innebära ett tufft liv. Jag vill inte skrämma dig, bara försöka förmedla något som är lite mer realistiskt.

    Det värsta, tycker jag, är all oro. Jag är inte särskilt nojjig av mig och absolut ingen hönsmamma, men jisses vad det finns grejer att försöka låta bli att oroa sig för, från vaggan till ens egen grav (det senare kan jag bara gissa förstås).

    Låter som en god idé att fortsätta att jobba med dig själv och att vara lite mer tydlig men inte alltför pådrivande gentemot din pojkvän. För hursomhelst är man alltid två när man sätter barn till världen. Säger en nej så måste det bli nej, inte minste för det kommande barnets skull, tycker jag.
  26. 13
    Rent allmänt tror jag att många har en ganska romantisk bild av att ha små barn. De är ju så söta! (Hm...de flesta i alla fall, haha). Men när man haft barn ett tag så inser man att hur söta de än är så är de också jäkligt jobbiga många gånger och de förändrar livet på många sätt som man måste anpassa sig till. Summan är förstås positiv, men man ska igenom många tuffa stunder också, betydligt tuffare än ett skrikande barn i affären. Man kan inte ens ta för givet att man får ett friskt barn och det kan innebära ett tufft liv. Jag vill inte skrämma dig, bara försöka förmedla något som är lite mer realistiskt.

    Det värsta, tycker jag, är all oro. Jag är inte särskilt nojjig av mig och absolut ingen hönsmamma, men jisses vad det finns grejer att försöka låta bli att oroa sig för, från vaggan till ens egen grav (det senare kan jag bara gissa förstås).

    Låter som en god idé att fortsätta att jobba med dig själv och att vara lite mer tydlig men inte alltför pådrivande gentemot din pojkvän. För hursomhelst är man alltid två när man sätter barn till världen. Säger en nej så måste det bli nej, inte minste för det kommande barnets skull, tycker jag.
  27. Anonym
    #14
    Det är ingen fara, det är skönt att få se det negativa med barn också :P det måste man. Jag vet att barn går igenom olika perioder, trotsålder m.m och livet med barn inte alltid är en dans på rosor men jag längtar ändå :P vill ha ett eget barn, se det växa upp, utvecklas, lära det om livet och allt möjligt, med allt vad det innebär :P Ser fram emot det, kan inte låta bli.

    Och det där med oro förstår jag att det kan vara jobbigt, jag har alltid haft en oro för min egen mamma p.g.a. att hon är sjuk och inte riktigt kan klara sig själv, så kan nog tänka mig att en liknande oro kommer finnas även för sina barn men kanske inte på samma sätt :P

    Kram
  28. 14
    Det är ingen fara, det är skönt att få se det negativa med barn också :P det måste man. Jag vet att barn går igenom olika perioder, trotsålder m.m och livet med barn inte alltid är en dans på rosor men jag längtar ändå :P vill ha ett eget barn, se det växa upp, utvecklas, lära det om livet och allt möjligt, med allt vad det innebär :P Ser fram emot det, kan inte låta bli.

    Och det där med oro förstår jag att det kan vara jobbigt, jag har alltid haft en oro för min egen mamma p.g.a. att hon är sjuk och inte riktigt kan klara sig själv, så kan nog tänka mig att en liknande oro kommer finnas även för sina barn men kanske inte på samma sätt :P

    Kram
  29. Medlem sedan
    Jan 2010
    #15
    Lite allmänt bara om det här med drömmen om barn. Innan jag fick barn så tänkte jag just det, att jag vill göra allt tillsammans med mina barn. Min största bestörtning var att få ett barn som inte alls ville göra det mamma ville. Jag hade haft mycket med andras barn att göra, varit den där roliga flickan som alla barn tyckte var så kul att leka med. Men mina egna barn såg inte mej på samma sätt, jag var ju deras mamma! Det är något helt annat än en ny lektant.

    Det svåraste med att vara förälder tycker jag är att förlåta sej själv för att jag inte är en så bra förälder som jag själv ville vara.

    Önskar även att jag tagit tillvara på tiden före barn mer. Sovit massor, för det är nog det jag saknat mest, som jag inte kunnat göra som förälder.
  30. 15
    Lite allmänt bara om det här med drömmen om barn. Innan jag fick barn så tänkte jag just det, att jag vill göra allt tillsammans med mina barn. Min största bestörtning var att få ett barn som inte alls ville göra det mamma ville. Jag hade haft mycket med andras barn att göra, varit den där roliga flickan som alla barn tyckte var så kul att leka med. Men mina egna barn såg inte mej på samma sätt, jag var ju deras mamma! Det är något helt annat än en ny lektant.

    Det svåraste med att vara förälder tycker jag är att förlåta sej själv för att jag inte är en så bra förälder som jag själv ville vara.

    Önskar även att jag tagit tillvara på tiden före barn mer. Sovit massor, för det är nog det jag saknat mest, som jag inte kunnat göra som förälder.
  31. Medlem sedan
    Jul 2006
    #16
    Om du får ställa utlimatum för att få din kille att börja tänka barn och familj - då vet du att du är helt fel ute.

    Om du menar allvar med att du vill göra allt för dina framtida barn ska du börja med att ta ansvar för att de får bra förutsättningar när de är födda. Att ställa utlimatum till en ovillig framtida far är inte att ta ansvar för att barnen får rätt förutsättningar. Det är viktigt för dina framtida barn att deras pappa kan knyta an känslomässigt till barnen - vilket inte befrämjas av om deras mamma snärjt, lurat eller tvingat in pappan i faderskapet. Han ska förstås också vilja bli pappa, lika mycket som du vill bli mamma. Du vill väl dina framtida barns bästa, att de ska ha en närvarande och intresserad pappa? Då ska du INTE ställa ultimatum.
  32. 16
    Om du får ställa utlimatum för att få din kille att börja tänka barn och familj - då vet du att du är helt fel ute.

    Om du menar allvar med att du vill göra allt för dina framtida barn ska du börja med att ta ansvar för att de får bra förutsättningar när de är födda. Att ställa utlimatum till en ovillig framtida far är inte att ta ansvar för att barnen får rätt förutsättningar. Det är viktigt för dina framtida barn att deras pappa kan knyta an känslomässigt till barnen - vilket inte befrämjas av om deras mamma snärjt, lurat eller tvingat in pappan i faderskapet. Han ska förstås också vilja bli pappa, lika mycket som du vill bli mamma. Du vill väl dina framtida barns bästa, att de ska ha en närvarande och intresserad pappa? Då ska du INTE ställa ultimatum.
  33. Medlem sedan
    Jan 2009
    #17
    När jag läser mer om det du berättar om dig själv, ditt liv, din pojkvän och din längtan efter barn så får jag många tankar. Mitt bästa råd till dig är att du gör klart din utbildning, skaffar ett jobb där du trivs, att du sparar ihop en bra budget för framtiden innan du skaffar barn. Och så är det nog bra om du och din pojkvän tränar på att kommunicera med varandra. Han behöver också växa upp, flytta hemifrån (helst utan dig) bli vuxen och sedan bilda bo med dig. Att flytta ihop med någon som kommer direkt från sin mamma kan jag tycka tveksamt. I synnerhet om han själv inte ens vill flytta hemifrån. När jag hör dig beskriva er två så tänker jag spontant att ni borde vänta några år till.
    Ha det gott!
  34. 17
    När jag läser mer om det du berättar om dig själv, ditt liv, din pojkvän och din längtan efter barn så får jag många tankar. Mitt bästa råd till dig är att du gör klart din utbildning, skaffar ett jobb där du trivs, att du sparar ihop en bra budget för framtiden innan du skaffar barn. Och så är det nog bra om du och din pojkvän tränar på att kommunicera med varandra. Han behöver också växa upp, flytta hemifrån (helst utan dig) bli vuxen och sedan bilda bo med dig. Att flytta ihop med någon som kommer direkt från sin mamma kan jag tycka tveksamt. I synnerhet om han själv inte ens vill flytta hemifrån. När jag hör dig beskriva er två så tänker jag spontant att ni borde vänta några år till.
  35. Anonym
    #18
    Hej!
    Det var intressant att läsa det du har skrivit Det är bra att ha med sig det du har skrivit i tankarna, att livet som förälder verkligen inte behöver bli som man har tänkt sig.. Och så är det många som skriver att som ung bör man ta vara på tiden man har först innan man skaffar familj, ex: sova, resa, se sig om i världen m.m. Så kanske väntar jag/vi lite med barn ändå

    Tack för att du skrev
  36. 18
    Hej!
    Det var intressant att läsa det du har skrivit Det är bra att ha med sig det du har skrivit i tankarna, att livet som förälder verkligen inte behöver bli som man har tänkt sig.. Och så är det många som skriver att som ung bör man ta vara på tiden man har först innan man skaffar familj, ex: sova, resa, se sig om i världen m.m. Så kanske väntar jag/vi lite med barn ändå

    Tack för att du skrev
  37. Anonym
    #19
    Hej!
    Ja, kanske har du helt rätt i att ultimatum inte är det bästa såklart. Men samtidigt fick jag hjälp av en psykolog som sa att det kan vara en hjälp på vägen att pusha honom lite framåt för annars kommer vi aldrig komma framåt i vår relation. Så det var liksom bara en grund att ge honom en tankeställare och kanske därmed öka hans vilja att själv vilja utvecklas/ta sig framåt. Jag tror han började tänka en del och kunde se livet lite mer ur mitt perspektiv också. Men självklart skulle jag ALDRIG någonsin tvinga någon att bli pappa. Jag kommer vänta de år som krävs även om det är fruktansvärt jobbigt att bara gå och vänta. Men får sysselsätta mig med lite annat och försöka skapa andra drömmar så länge, kanske börja se fram emot någon resa o.s.v. med honom

    Ha det gott. Kramar
  38. 19
    Hej!
    Ja, kanske har du helt rätt i att ultimatum inte är det bästa såklart. Men samtidigt fick jag hjälp av en psykolog som sa att det kan vara en hjälp på vägen att pusha honom lite framåt för annars kommer vi aldrig komma framåt i vår relation. Så det var liksom bara en grund att ge honom en tankeställare och kanske därmed öka hans vilja att själv vilja utvecklas/ta sig framåt. Jag tror han började tänka en del och kunde se livet lite mer ur mitt perspektiv också. Men självklart skulle jag ALDRIG någonsin tvinga någon att bli pappa. Jag kommer vänta de år som krävs även om det är fruktansvärt jobbigt att bara gå och vänta. Men får sysselsätta mig med lite annat och försöka skapa andra drömmar så länge, kanske börja se fram emot någon resa o.s.v. med honom

    Ha det gott. Kramar
  39. Anonym
    #20
    Hej!
    Precis som du skriver så är min tanke och mitt mål att först bli färdigutbildad (i vår) och sedan jobba ett tag. Jag har pratat lite med killen och han har sagt att han gärna vill flytta ihop med mig MEN först vill han bo själv ett tag (några månader) och sedan är jag välkommen att flytta in när han fått tid på sig att sköta sig själv och lärt sig sköta ett hushåll själv, det känns som en jättebra idé! Både för mig och för honom Han får då lite tid att växa upp först .

    Ha det bra! Kramar
  40. 20
    Hej!
    Precis som du skriver så är min tanke och mitt mål att först bli färdigutbildad (i vår) och sedan jobba ett tag. Jag har pratat lite med killen och han har sagt att han gärna vill flytta ihop med mig MEN först vill han bo själv ett tag (några månader) och sedan är jag välkommen att flytta in när han fått tid på sig att sköta sig själv och lärt sig sköta ett hushåll själv, det känns som en jättebra idé! Både för mig och för honom Han får då lite tid att växa upp först .

    Ha det bra! Kramar
Sidan 1 av 2 12 SistaSista
Kära besökare.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.

Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.

Vänligen Allt för föräldrar