Du känner till det gamla skämtet om mannen och kvinnan som är ute och åker bil och kvinnan ser ett fik och säger:
"Där kan man fika."
Mannen kör vidare och kvinnan blir irriterad för att han inte stannade. Mannen hävdar att hon inte bad om det utan gav honom allmän information.
Det där är ett exempel på hur olika kvinnor och män generellt ofta kommunicerar. Kvinnor är mer subtila och män sitter inte och tolkar. Parallellen till dig och er skulle kunna vara att du sagt att du gärna vill ha barn, men inte så tydligt som att säga när eller fråga honom om när i livet han tycker att det skulle passa. Jag vet inte, jag bara resonerar förstås.
Det finns ingen anledning för dig att börja bete sig som hans mamma. Det _väljer_ du. Jag säger det av erfarenhet... Säkert är det nyttigt att lära sig att ta eget ansvar, men det kan man väl göra hemma också, så då får du väl snarare fundera över hur det funkar idag.
För övrigt så rekommenderar jag dig att jobba längre än att bara få ihop nödvändig SGI. Ett par-tre år så att du är etablerad och har lite mer kött i din CV.
Om jag ska vara ärlig så verkar du kanske lite för upphängd på att skaffa barn. Du verkar ha en slags drömbild av hur det ska bli då, att allt ska bli så bra och kanske att det på något sätt ska plåstra om och läka såren från din barndom. Det är en lite farlig situation, för dels finns risken att ditt barn får ett slags uppdrag det inte ska ha och dels finns risken att det inte blir som du tänkt dig. Avstamp i din egen trygghet är betydligt sundare för alla. Det kanske är så att du behöver bearbeta färdigt din uppväxt och lägga den bakom dig i första hand?