Hjälpa till hemma - ärligt

[evae69]

Är ensamstående med två tonåringar, en 16-åring (kille) och en 13-åring (tjej). Killen bor hos mig på heltid och tjejen på halvtid. Båda två är väldigt stökiga av sig. Jag känner att jag är på väg att gå in i väggen av alla plikter. Jobbar heltid, pluggar deltid och tar hand om hem och barn. Mina vänner säger välmenande att jag borde "sänka kraven" men jag vet faktiskt inte hur man gör. Gillar att ha ordning hemma, eller åtminstone rent, men är ingen överdriven pedant heller, städar igenom lägenheten en gång i veckan och småplockar dagligen som jag gissar att de flesta gör (disk, tvätt, matlagning, sopa i hallen osv.). Har insett att jag måste ställa högre krav på ungarna att hjälpa till hemma men hur, och vad ska man be dem om? Skulle vilja höra med andra föräldrar hur ni gör, och då önskar jag mig ärliga svar från folk med egen erfarenhet, inte käcka principiella svar som att det är självklart att de ska hjälpa till osv. Ofta är det ju lättare och snabbare (för stunden) att göra allt själv. Exempel: sonen hade varit ensam hemma i 2 dagar nu när jag var på tjänsteresa. Han klarar sig utmärkt och njuter av att leka vuxen. Hem kommer jag och hittar köket alldeles nerkletat med allsköns fett och annan skit, han har experimenterat med egna maträtter. Soffan är nedsutten och fulla av grus från hundtassar, hallen likaså. Samtidigt sitter han och pluggar inför en redovisning som han ska ha i skolan nästa dag. Vad gör jag? Säger åt honom att städa upp? Och hur blir den städningen om han gör den? Eller ber jag honom komma och titta på när jag städar så att han ska lära sig hur man gör, hur pass rent jag faktiskt vill ha det (att bara ställa in disken i diskmaskinen, inklusive sånt som inte får maskindiskas, är i hans värld att ha gjort det fint men inte i min). Eller tänker jag att det är viktigare att han pluggar? Orkar jag ta städstriden, orkar jag få ett bråk på halsen ovanpå allt annat? Den som har tonåringar vet att det inte bara är att säga åt dem att göra nåt, det ska förhandlas och divideras och själv är man dum i huvudet och fattar ingenting och är löjlig osv. Jag demonstrerade så sent som i helgen hur diskmaskinen funkar (vi flyttade nyligen så den är ny för dem) och båda två himlade med ögonen och sade "ooooj, vad svårt, wow" men skulle förmodligen inte kunna upprepa det jag visade. Vi har tidigare haft regeln att de skulle laga mat en gång i veckan var. Det funkade så länge se var små, upp till 12-årsålder ca, men nu är de iväg på en massa saker och kommer kanske inte hem förrän sent. Att försöka hålla en fast veckodag är nästan omöjligt. De få gånger de väl lagar mat så blir det som när sonen var ensam hemma, kaos i köket. Tro fan att jag hellre lagar själv och slipper städningen! Dealen är också att de ska städa sina egna rum, eller snarare att jag _inte_ ska städa åt dem. Följden är att de aldrig städar, rummen är fulla av smutskläder, smutsig disk, matrester i papperskorgarna, lakanen är så skitiga att inte ens en uteliggare skulle vilja sova på dem. Någon gång i månaden står jag inte ut utan går in och rensar upp det värsta. Det känns som om de alltid vinner på walk over, det går inte att vänta ut dem för deras toleranströskel för smuts ligger på en djurisk nivå. Jag har sagt detta till dem hundratals gånger, jag säger det minst varje vecka, antagligen flera gånger i veckan, men det ger ju ingenting. Jag vet inte ens om det går att hota dem (med indragen månadspeng typ), för de ser som sagt inte det jag ser, jag är bara löjlig och överdriven och hysterisk. Plus att man redan har andra bråk som för deras vidkommande känns viktigare att ta, som skolan, rökning och alkohol (i sonens fall). Det sägs ju att man måste välja sina strider och då väljer jag tydligen de striderna som på ett direkt sätt inverkar på deras välmående och framtidsutsikter. Hushållsarbetet blir kvar till mig, men jag står knappt ut längre! Hur gör man?

[dell111]

Oj vad ni verkar ha det jobbigt i din familj. Jag har faktiskt inga tips kring vad du ska göra, jag kan bara berätta hur jag har det i min familj med två tjejer, 21 och 15 år gamla.
21-åringen är hemma ensam hela veckor ibland, när jag varit på arbetsresor. Då bor 15-åringen hos sin pappa. När jag kommer hem efter kanske två veckor är det städat, diskat på samma nivå som jag själv håller. Kylskåpet däremot är oftast tomt.
Under veckorna när tjejerna bor hos mig är det oftast jag som lagar maten. Men en dag i veckan, onsdag, ska 15-åringen iväg på träning kl sex, och då lagar hon mat åt oss bägge så jag kan äta direkt jag kommer hem för att sedan skjutsa henne på träningen.
Städar gör vi lördag eller söndag fm. Om jag dammsuger lägenheten tar tjejerna toaletterna eller tvärtom.
Nu tror jag att jag accepterar mer smuts än du. Jag skulle aldrig beskriva lakan "så skitiga att inte ens en uteliggare vill sova på dem". Du verkar ju byta lakan en gång per månad, ett intervall som är helt ok för mig. Själv byter jag oftare, men när jag växte upp var det en gång per månad som gällde. Trivs man med det så är det ok för mig.
Mitt enda tips till dig är nog att sänka ambitionsnivån. Men jag kan förstå att det är svårt. Men om alternativet är att gå in i väggen?

[Nea i Karlstad]

Svårt att ge tips på hur man gör. Våra barn är yngre än dina. Vi har en son på 13,5 och en dotter på snart 11. Vi pratar ibland om vad vi vill ha hjälp med och påminner då och då.

Detta gör de (antingen själva eller med en liten påminnelse):
- bäddar sina sängar dagligen
- sorterar sin smutstvätt i tvättkorgarna i tvättstugan
- är med och sorterar ren tvätt (som alla som är hemma hjälps åt med)
- plockar ur diskmaskinen
- oftast hjälper någon av barnen till med maten, den andra dukar
- tar bort sin disk från bordet och hjälper till med resten
- de städar (dammar och dammsuger) sina egna rum och sitt gemensamma rum när maken eller jag städar resten

De är oftast inte omöjliga när man ber om hjälp. Jag låter läxor och prov gå först och inte heller behöver de gå ifrån en kompis för att laga mat.

Oftast är det inga sura miner när vi säger till om hjälp.
De är ju inte så gamla och jag tror vi har mycket "lätta" barn.

Lycka till med att få dem mer delaktiga i ert gemensamma hem!

[evae69]

Tack för era svar (båda två)!
Jag byter lakan åt mig själv varannan vecka och tycker att det är ganska lagom, det borde vara bra för barnen också. Dottern tjuväter kakor, godis mm i sängen så hennes lakan blir fläckiga på bara några dagar. Sonen tillbringar det mesta av tiden han är hemma i sängen, tittar på film på datorn och har oftast hunden där också, så hans blir ingrodda rätt fort, de med. Jag brukar stå ut med att inte byta deras mer än typ en gång i månaden.
Det kanske inte framgick i mitt första inlägg men detta är alltså något som har kommit de senaste åren när de har gått från att vara små/mellanstora barn till tonåringar. När de var mindre funkade det bra att be dem hjälpa till med både städning, matlagning och annat. Nu vill de liksom visa sitt oberoende och ifrågasätta mina regler och värderingar. Jag ska kanske vara tacksam att de tar ut sitt behov av "uppror" på detta, de hade ju kunnat göra värre saker som att droga, begå brott eller kanske ha ett självskadebeteende... men ändå, det är tungt att hantera. Om jag ber om hjälp med en viss sak vid ett specifikt tillfälle så gör de såklart vad jag ber dem, de är inte elaka. Men det är när man mer generellt vill sätta upp regler för hur vi gör hemma som det blir mothugg.
Jag har verkligen tänkt och försökt komma på hur man skulle sänka kraven men jag fattar inte hur man gör. Jag klarar av om det är stökigt, typ ligger prylar slängda här och där, men jag tycker inte om när det är smutsigt. Sen går ju dessa två oftast hand i hand, för hur håller man golvet rent om det ligger saker på det? Man blir tvungen att plocka upp innan man kan dammsuga eller skura.

[evinrude]

Känner igen det där att när man känner sig redo att ta städstriden så sitter de och pluggar, då är det inte lätt. I det läget låter struntar jag i striden och låter dem plugga istället.
Mina tonåringar säger oftast ja när jag ber dem göra något, men sen skjuter de upp det så länge att jag till slut måste tjata, och då blir de sura.
En sak som funkar ibland är att jag skriver en lista över de saker jag vill ha gjorda idag, så får de ta till exempel två var och kryssa av när det är klart.
Men det är absolut jag och min man som gör det allra mesta, som du skriver så är det enklare att göra det själv än att be om hjälp. Men vi är ju två, så vi blir väl inte lika utmattade som du, det är tufft att dra lasset själv.

[Malinau]

Lite får man kanske acceptera att tonåringar är lite lata grisar. I alla fall på sina rum. Men det finns förstås gränser och en del av att etablera gränserna är att som vuxen sätta dem och en del är att komma överens. För mig är en familj och ett hem något gemensamt, både när det gäller att nyttja och sköta. När jag ser vuxna män(niskor) strunta i sin del av ansvaret så ser jag ofta en gemensam nämnare, nämligen att de aldrig förstått att de ska ha dåligt samvete för det beteendet.

Visst är det principiellt att säga att de inte ska "hjälpa till" utan att man ska "hjälpas åt" och så, men om man tänker på den praktiska skillnaden så är den stor.

Vore jag du skulle jag inte kasta mig över en som pluggar och börja bråka, jag skulle ta det vid ett annat lämpligt tillfälle och prata om hur ni ska få ert gemensamma hem att fungera och var gränserna går. Skulle någon av dem vilja byta med dig? Troligen inte. Väck deras samvete. De är så stora att ni måste kunna prata om det här.

Nu funkar det inte alltid så perfekt här heller, så jag får följa upp lite då och då.

[marib]

och min man en hel del men ungarnas rum skiter jag högaktiningsfullt i. Jag stänger dörren. Det såg bra ut där innan de fyllt 15-16 ung så jag vet att det KAN ... men de ids inte.. Så då får de väl ha sällskap av div ohyra då---

Deras val (obs nu har det inte blivit nån.. inte mer än de jag planterade in för många herrans år sedan när jag skulle betona vikten av städning )

Men stökigt som tusan är det och inte byter de sängkläder ofta heller. Men de får avgöra själva.

Plockandet hemma är lite si och så med. Det finns roligare saker att göra. Det ska vara rent. där är min gräns och eftersom min uppfattning inte stämmer riktigt överens med övrigas så får jag endera städa själv eller betala nån för att göra det.

Mitt krav på tonåringarna är att de ska sköta skolan, ta reda på efter sig själva i allmänna utrymmen och gå att ha i möblerade rum. Det funkar.

[Birgitta97]

Helt ärligt, det går liksom inte att börja med sånt när de redan är tonåringar... Min dotter hade egna sysslor, som hon ansvarade för på riktigt, sen hon var typ 6-7 år och hon deltog i hushållssysslorna långt tidigare, med vad hon kunde. Ställa upp skorna i skohyllan kunde hon vid 3, typ. Lägga sin tvätt i korgen vid typ 4. Sätta in i diskmaskinen vid samma ålder. Hjälpa till med enkel städning (torka golvlister tex) vid 5 eller nåt sånt. Visst krävdes det periodvis påminnelser om allt möjligt i alla åldrar, men det var aldrig nåt riktigt tjat. Hon visste vad hon skulle göra. Det var hennes jobb att tömma diskmaskinen när den var klar, gå ut med soporna, och lite annat sånt. Att duka av och sätta in i diskmaskinen när man ätit (fullkomligt självklart, det gör de redan på dagis) och sköta sitt eget rum är liksom inte ens nåt man behöver prata om. Jag har inte städat min dotters rum sen hon var... tja, jag minns inte ens. Stängde dörren när jag tyckte det var för jävligt. Men du ger dig ju regelbundet där och gör det åt dem, det har de ju fattat! Dummare är de ju inte. Gå in och rädda sånt du vill ha kvar eller behöver, typ porslin som samlas och handdukar som riskerar att mögla, men strunta i resten. Vill de leva i snusket så låt dem. Stäng dörren. Ställ krav på hur de gemensamma ytorna sköts, men strunta i deras rum. Klart du ska tvinga ut sonen för att sanera köket när han ställt till det! Han får själv ta konsekvenserna om det går ut över skolarbetet, hur ska han annars lära sig ta ansvar från början? Handling och konsekvens, typ...

[71:an Nika]

Ge dem några timmar med en städerska som instruerar dem i hur man ska sköta ett hem, i julklapp. Endast det.

Det har jag funderat på några ggr till mina kids, men kommit fram till att de faktiskt ligger på en acceptabel nivå.

[Kål-mor]

Hej!
Jag vet inte heller vad man ska göra faktiskt. Jag tycker det här är väldigt svårt eftersom jag själv var väldigt ordningssam som tonåring och städade rummet varje vecka, däremot hjälpte jag väl inte till självmant direkt men vi hade ett schema med sysslor som jag följde utan några protester. Nu när jag har en 14-åring har jag försökt samma sak, men det fungerar bara inte. Hon säger att hon inte har tid och absolut inte kan ha en fast dag i veckan när hon ska diska. Hon tar bort smink och lämnar smutsiga bomullstussar och bomullspinnar efter sig i badrummet, dag efter dag samma sak, trots att jag inte plockar efter henne utan säger till, dag efter dag. Hon river upp gästsängen för att låna madrass, slänger tillbaka allt upp och ner i en hög utan att bädda efter sig. Hon lånar mitt skrivbord för att använda symaskinen, lämnar tygbitar och redskap framme. Man kan nästan tro att hon är förståndshandikappad, för jag säger till gång på gång på gång, och ingenting hjälper. Men det är hon inte, hon sköter skolan och kompisar och pojkvän och är mån om att göra det hon ska, mot alla utom mig då. Jag fick ett psykbryt igår och bara skrek för jag är så trött och ledsen och känner mig så hänsynslöst behandlad. Jag HATAR att vara tonårsmamma. Förlåt det här blev ju inte alls något svar eller råd till dig. Men jag förstår hur du har det.

[*CuP*]

Samma här fast han är 18 och jag hàller hàrt tummarna pà att han flyttar hemifràn snart. Ogillar starkt ocksà att vara tonàrsmamma. Har en 12-àring ocksà som hàller pà att drillas hàrt, tänker inte gà igenom samma sak med honom.

[Anonym]

Hej Kål-mor! Det var längesen jag var inne på forumet och läste, så jag såg ditt inlägg först nu. Det fick mig att fnissa (sundhetstecken mitt i allt elände!) för det var så otroligt bekant alltihop. Min dotter gör precis samma sak, lämnar sminkrester, bomulstussar, tops, fingeravtryck med eyeliner osv och hur mycket jag än säger till så blir det ingen skillnad. Jag har också tänkt de elaka tankarna att hon (och sonen/brorsan) skulle vara förståndshandikappade men det vet jag ju att de inte är. Med jämna mellanrum får jag utbrott, ibland skärper de till sig ett kort tag efter ett sånt men rätt ofta inte ens.