Prata om depression med barn?

[Anonym]

Hej,
Jag lider sedan många år av depressioner. Den senaste dippen kom när jag var föräldraledig med det yngsta barnet, och sedan dess har jag haft kontakt med psykiatrin för samtalsterapi och medicinering. Jag har inte blivit helt bra, men sedan i somras har jag blivit klart sämre igen. Barnen är 7 och 4.5 år gamla.
Jag är extremt lättretad, irriterad, får raserianfall för minsta stress eller krav, och börjar gråta ganska ofta. En typisk situation; jag lagar mat och barnen pysslar vid köksbordet. Så vill den ena ha tejp och börjar gräva ut saker ur pyssellådan (dvs stökar till) medan den andra vill ha hjälp med att klistra något, och maten behöver passas. Detta är för mig en kravsituation som resulterar i att jag skriker åt barnen och sliter undan deras saker. Sedan skäms jag otroligt och försöker säga förlåt.

Hur ska jag prata med mina barn kring sjukdomen? Så de förstår att jag egetligen inte är arg på dem, utan bara ledsen, och att det inte är deras fel? Har du några handfasta tips på impulskontroll vore jag även intressera av att höra det!

Det är en stor sorg för mig att jag missar så mycket av mina barns barndom eftersom jag inte kan njuta av någonting, men oron över vad mitt beteende lär dem är ännu större.

[Ameyo]

Hej, jag är inte Ludmilla, men väl en mamma som är Bipolär o de senaste åren har varit allra mest deprimerad.
Jag känner så igen mig i det du skriver om.
Mina barn är 7 och 10.
Jag har valt att berätta, naturligtvis på deras nivå och långt ifrån allt som kan hända med min sjukdom med psykoser o skit, men jag har berättat om hur jag känner mig ledsen, att det är sjukdommen som gör det. Vi pratade väldigt mycket kring det när det var som värst.
Jag har noggrant påpekat ofta att det är ok att de frågar vad som helst, att det är ok att de säger åt mig när jag briserat. O jag har aktivt jobbat mycket på mitt förhållningssätt, att kunna ta in vad de förmedlar osv. Jag har haft god hjälp av min avdelning på sjukhuset. Min äldre har varit med där, suttit o pratat med min sköterska.
Ibland ser de numera på mig att jag börjar må dåligt långt innan jag ens reagerat. O då säger de bara det. "Mamma, nu ser du ut sådär i ansiktet igen". Vi har avdramatiserat det, gjort det till en del av livet som inte är farlig o minst möjligt jobbig.

Så, jag tror verkligen på att prata om det, massor. Förklara om o om igen att du har en sjukdom, att du arbetar så hårt på att bli av med den för att må bra, men då på ett barns vis såklart.
Ta hjälp av omgivningen, så att barnen har nån annan än dig att prata med om det. Där de kan säga allt de känner. De är ju inte så lätt att göra till sin mamma, som man dessutom vet att hon mår dåligt.

O min impulskontroll kan vara att gå undan, jag stänger av alla plattor o går in på dass. Väldigt djupa andetag är bra, avslappningsövningar ofta. Att bearbeta utanför situationen lägga upp en mental handlingsplan INNAN det händer, när allt är lugnt, det gör att när man väl står där är chansen mycket större att man klarar att agera annorlunda. O att prata, massor. Att direkt efter man briserat förklara för barnen vad som hände, alltid be om ursäkt o ta på sig ansvaret när det är ens eget ansvar (om barnen verkligen gjort nått som är värt att bli arg för ska man ju inte det, om man inte sagt nått superdumt eller så, för det får man ju be om ursäkt för såklart)

Kan du be sjukvården om hjälp med det här kanske? Hör efter, ibland har de stödgrupper för barn o anhöriga o sådär.

Kram

[moosemum]

Hej och tack för att du delade med dig av din vardag! Jätteskönt att höra att det går bra att prata med barnen, jag har just börjat med det och är fortfarande rädd att de ska kunna tolka det som att det är deras fel att jag är arg. Ska kolla upp om det finns anhöriggrupper här. Kram!

[Ludmilla svarar]

Hej Anonym!
Jag förstår att det är svårt för dig att veta hur mycket du ska prata med dina barn om din depression. Jag tror på öppenhet och ärlighet. Självklart förstår inte barn lika mycket som vuxna och informationen ska anpassas till deras nivå. Men det är viktigt att de förstår att det inte är deras fel och att du älskar dem, fast du är ledsen.

Det allra viktigaste är att du får en bra behandling mot din depression. För det finns i de flesta fall möjligheter att må väldigt mycket bättre. Men ibland kan det ta lite tid innan medicin och annan behandling ställs in på ett bra sätt.

Sedan är det oerhört viktigt för dig, liksom för oss alla, att du identifierar dina sårbarheter. Ofta blir man mer känslig om man har sovit dåligt, om man är stressad eller om man slarvat med mat eller motion. En regelbunden vardag brukar vara bra. Kläm inte in för mycket "måsten" utan nöj dig med "good enough".

Jag önskar dig all styrka!

Ludmilla

[Crixus]

Hej,

Varför inte bara säga som det är? Att du har en sjukdom som gör att du reagerar irrationellt ibland. Det tror jag nog att de förstår. Lycka till hur som helst