Det känns som om jag är mamma till min man. Jag blir så arg. I går kom jag hem från jobbet. Min man har varit hemma och vabbat. Jag har sagt 100 gånger att om han tar fram tuchpennor och papper till vår dotter som är 2 år så måste han vara med, han kan inte lämna sakerna för det slutar med att hon ritar på precis allt.
Vad ser jag när jag kommer hem? Han ligger i sängen och min dotter står och målar på en tavla med tuchpennorna. Men vad fan????
Jag har sagt 100 gånger att han inte ska lämna telefonen framme så hon får tag på den för hon kastar den i golvet, trycker på alla knappar så inställningarna ändras etc. Han köpte nyss en ny telefon för att den andra kastade dottern i golvet så den sprack och inte gick att ringa på. Den här nya har dottern lekt med så nu går det inte ringa på denna heller.
Jaha...ska han köpa ännu en telefon nu då på 1 år för att han är så jävla dum?
Såna här saker som att borsta tänderna på dottern har jag också talat om hur viktigt det är. Gör han det då ex när jag inte är hemma, nej. Jag har också sagt att det är bra om dottern tvättar sina händer när hon kommer hem från förskolan för att få bort massa förkylningsbakterier och annat. Särskilt att hon tvättar händerna innan middag. Gör han det? Nej.
Vår dotter har glutenintolerans, vad ger han henne. "Va, är det gluten i pasta?" Trots att jag bett honom läsa på om hennes matintolerans 1000 ggr. Har han gjort det? Svar nej! Det har gått 8 mån nu sen vi fick veta.
Sådana här småsaker som tillsammans blir jobbigt och stort + andra saker som att vi inte haft sex på 6 månader, inte rör varandra, gnabb om ekonomi, att vi knappt pratar har drivit mig till att vilja skilja mig. Eller iaf flytta från honom till en börja. Känna hur det känns att vara ensam.
Jag sa igår att jag vill flytta från honom. Han bara skrattar. Men varför skrattar han? Jag vill bli tagen på allvar. Det här känns så jobbigt. Jag går runt med ett tryck i magen och mår illa.
Jag är inte orolig för att jag inte skulle klara av att vara ensam. Men jag är orolig för att jag handlar fel och för att ta ifrån vår dotter halva hennes uppväxt.
1
Jag går igenom en kris...eller nåt. Det känns som om jag är mamma till min man. Jag blir så arg. I går kom jag hem från jobbet. Min man har varit hemma och vabbat. Jag har sagt 100 gånger att om han tar fram tuchpennor och papper till vår dotter som är 2 år så måste han vara med, han kan inte lämna sakerna för det slutar med att hon ritar på precis allt.
Vad ser jag när jag kommer hem? Han ligger i sängen och min dotter står och målar på en tavla med tuchpennorna. Men vad fan????
Jag har sagt 100 gånger att han inte ska lämna telefonen framme så hon får tag på den för hon kastar den i golvet, trycker på alla knappar så inställningarna ändras etc. Han köpte nyss en ny telefon för att den andra kastade dottern i golvet så den sprack och inte gick att ringa på. Den här nya har dottern lekt med så nu går det inte ringa på denna heller.
Jaha...ska han köpa ännu en telefon nu då på 1 år för att han är så jävla dum?
Såna här saker som att borsta tänderna på dottern har jag också talat om hur viktigt det är. Gör han det då ex när jag inte är hemma, nej. Jag har också sagt att det är bra om dottern tvättar sina händer när hon kommer hem från förskolan för att få bort massa förkylningsbakterier och annat. Särskilt att hon tvättar händerna innan middag. Gör han det? Nej.
Vår dotter har glutenintolerans, vad ger han henne. "Va, är det gluten i pasta?" Trots att jag bett honom läsa på om hennes matintolerans 1000 ggr. Har han gjort det? Svar nej! Det har gått 8 mån nu sen vi fick veta.
Sådana här småsaker som tillsammans blir jobbigt och stort + andra saker som att vi inte haft sex på 6 månader, inte rör varandra, gnabb om ekonomi, att vi knappt pratar har drivit mig till att vilja skilja mig. Eller iaf flytta från honom till en börja. Känna hur det känns att vara ensam.
Jag sa igår att jag vill flytta från honom. Han bara skrattar. Men varför skrattar han? Jag vill bli tagen på allvar. Det här känns så jobbigt. Jag går runt med ett tryck i magen och mår illa.
Jag är inte orolig för att jag inte skulle klara av att vara ensam. Men jag är orolig för att jag handlar fel och för att ta ifrån vår dotter halva hennes uppväxt.
Ja, du är mamma till din man. Du skriver: "Jag har sagt 100 gånger att om han tar fram tuchpennor och papper till vår dotter", " Jag har sagt 100 gånger att han inte ska lämna telefonen framme", "att borsta tänderna på dottern har jag också talat om hur viktigt det är" och "jag bett honom läsa på om hennes matintolerans". Precis som en mamma. En ganska tjatig sådan.
Varför han skrattar? Tja, han kanske inte vill vara son åt sin fru? Ni har mycket jobb att göra om ni vill fortsätta vara tillsammans, och hur ni vill göra måste ju ni bestämma. Men du behöver inte oroa dig för att ta ifrån din dotter halva hennes uppväxt. Det är inte säkert att det är sämre att leva med två (lyckliga) föräldrar var för sig än att ha två dysfunktionella föräldrar under samma tak.
2
Ja, du är mamma till din man. Du skriver: "Jag har sagt 100 gånger att om han tar fram tuchpennor och papper till vår dotter", " Jag har sagt 100 gånger att han inte ska lämna telefonen framme", "att borsta tänderna på dottern har jag också talat om hur viktigt det är" och "jag bett honom läsa på om hennes matintolerans". Precis som en mamma. En ganska tjatig sådan.
Varför han skrattar? Tja, han kanske inte vill vara son åt sin fru? Ni har mycket jobb att göra om ni vill fortsätta vara tillsammans, och hur ni vill göra måste ju ni bestämma. Men du behöver inte oroa dig för att ta ifrån din dotter halva hennes uppväxt. Det är inte säkert att det är sämre att leva med två (lyckliga) föräldrar var för sig än att ha två dysfunktionella föräldrar under samma tak.
Men hur ska man gör då? Alla de saker jag skriver upp känns som helt självklara saker. Att man inte lämnar en hel låda med tuchpennor framme. Att första gången har gjorde det borde ha lärt sig att hon tar dem och ritar på precis allt, väggar, möbler, golv och nu då tavlor.
Likaså att borsta tänderna borde vara en självklar grej.
Det är ju självklara saker. Det är också självklart att han måste laga lunch eller middag själv när de är hemma själva. Man kan inte börja laga mat klockan 20:00. Inte här iaf. Får hon inte mat runt 17-18 så kommer hon inte äta nån middag alls och blir jättegrinig. Och då ringer han till mig och jag säger för 120 gången samma sak.
Han skrattar för han inte tar mig på allvar. Han skiter ju i det. Jag vet inte. Känns så löjligt allting. Jag är trött på att agera mamma åt min man. Det enda han tänker på är karriär, pengar och karriär och pengar igen sen låter han mig sköta allt här hemma.
Jag skiter i vad han gör när det kommer till hans egna jag men när det gäller vår dotter så får han fan ge lite. Han får göra på sitt vis. Men att han ska se till att hon får borstade tänder på kvällen...det är en självklar sak för mig. Att han läser på vad hon kan och inte kan äta är också en självklarhet för mig men han skiter ju i det.
3
Men hur ska man gör då? Alla de saker jag skriver upp känns som helt självklara saker. Att man inte lämnar en hel låda med tuchpennor framme. Att första gången har gjorde det borde ha lärt sig att hon tar dem och ritar på precis allt, väggar, möbler, golv och nu då tavlor.
Likaså att borsta tänderna borde vara en självklar grej.
Det är ju självklara saker. Det är också självklart att han måste laga lunch eller middag själv när de är hemma själva. Man kan inte börja laga mat klockan 20:00. Inte här iaf. Får hon inte mat runt 17-18 så kommer hon inte äta nån middag alls och blir jättegrinig. Och då ringer han till mig och jag säger för 120 gången samma sak.
Han skrattar för han inte tar mig på allvar. Han skiter ju i det. Jag vet inte. Känns så löjligt allting. Jag är trött på att agera mamma åt min man. Det enda han tänker på är karriär, pengar och karriär och pengar igen sen låter han mig sköta allt här hemma.
Jag skiter i vad han gör när det kommer till hans egna jag men när det gäller vår dotter så får han fan ge lite. Han får göra på sitt vis. Men att han ska se till att hon får borstade tänder på kvällen...det är en självklar sak för mig. Att han läser på vad hon kan och inte kan äta är också en självklarhet för mig men han skiter ju i det.
Ja, jag hålller helt med dig. Allt det där du beskriver ska man kunna när man är förälder till ett barn. Men det är ju också så att du beter dig som om du vore hans mamma (som du själv säger). Jag har ingen enkel lösning på problemet. Jag antar att ni har pratat om det, vad säger han då? Tycker han inte att det gör nåt om hon inte borstar tänderna, målar på väggarna och äter mjölmat trots att hon är glutenintolerant? Eller hur tänker han? Det jag tror mig veta, dock, är att så länge du gör jobbet åt honom kommer han inte att göra det själv, tyvärr. Sen om det på nåt sätt går att "väcka" honom, eller om det är separation som gäller, eller om du får fortsätta vara hennes mamma, det vet jag inte.
4
Ja, jag hålller helt med dig. Allt det där du beskriver ska man kunna när man är förälder till ett barn. Men det är ju också så att du beter dig som om du vore hans mamma (som du själv säger). Jag har ingen enkel lösning på problemet. Jag antar att ni har pratat om det, vad säger han då? Tycker han inte att det gör nåt om hon inte borstar tänderna, målar på väggarna och äter mjölmat trots att hon är glutenintolerant? Eller hur tänker han? Det jag tror mig veta, dock, är att så länge du gör jobbet åt honom kommer han inte att göra det själv, tyvärr. Sen om det på nåt sätt går att "väcka" honom, eller om det är separation som gäller, eller om du får fortsätta vara hennes mamma, det vet jag inte.
Hur skiljer man sig? Vad säger man? Hitta lägenhet, gå upp i arbetstid, hitta pengar någonstans att få till två boende. Det är ju inte så enkelt som att säga att jag bara kan gå.
6
Det är ju det jag frågar mig också!
Hur skiljer man sig? Vad säger man? Hitta lägenhet, gå upp i arbetstid, hitta pengar någonstans att få till två boende. Det är ju inte så enkelt som att säga att jag bara kan gå.
Hu, det låter verkligen fruktansvärt att inte kunna lite på den andre föräldern. Så skulle inte jag vilja ha det. Då uppstår dock ett annat problem; om du lämnar honom kommer du att bli tvungen att lämna barnet helt själv för umgänge hos pappan, kanske t o m ganska ofta. Så du får fundera lite, bara med den grunden kan du ju inte stanna i förhållandet. Men du kanske älskar honom trots allt om du tänker efter. Då måste ni verkligen sätta er ner och prata ordentligt.
7
Hu, det låter verkligen fruktansvärt att inte kunna lite på den andre föräldern. Så skulle inte jag vilja ha det. Då uppstår dock ett annat problem; om du lämnar honom kommer du att bli tvungen att lämna barnet helt själv för umgänge hos pappan, kanske t o m ganska ofta. Så du får fundera lite, bara med den grunden kan du ju inte stanna i förhållandet. Men du kanske älskar honom trots allt om du tänker efter. Då måste ni verkligen sätta er ner och prata ordentligt.
vad tror du är lättast, att under en kort period kavla upp ärmarna och genomföra en separation, eller att livslångt vara osams, otillfredställd, frustrerad och uppgiven?
han skrattar åt dig för att han tror sig veta att du bara pratar, att det du säger inte betyder något.
vad du än bestämmer dig för att göra (stanna kvar/skilja dig) så måste du förändra ditt sätt att hantera situationen på. det är det enda du kan förändra på, nämligen. han kommer bara att ändra sig när han känner sig motiverad nog att göra det.
jag har varit gift med en man som själv anser att hygien, mat och sömn är oerhört viktigt för honom själv, men som inte gjorde kopplingen att det också är viktigt för barn. jag bestämde mig för att inte stånga mig blodig, och gick. jag kan nämligen inte vara attraherad av människor som bara är intresserade av sina egna behov.
mitt förslag är att du funderar på hur du vill ha det, bestämmer dig för ett mål, delmål och vilket resultat du önskar nå. när du har bestämt dig, arbetar du fokuserat mot det målet. kommunicera tydligt, utan anklagelser och tjat, säg saker bara en gång och hänvisa till att du redan har nämnt det, om frågor uppstår. ha dig och ert barn i fokus, och tillåt din man att vara en alldeles egen vuxen människa som kan fatta bra beslut. så länge som du inte tror att han kan göra något riktigt, kommer han heller inte att kunna göra det.
A positive attitude may not solve all your problems, but it will annoy enough people to make it worth the effort.
8
vad tror du är lättast, att under en kort period kavla upp ärmarna och genomföra en separation, eller att livslångt vara osams, otillfredställd, frustrerad och uppgiven?
han skrattar åt dig för att han tror sig veta att du bara pratar, att det du säger inte betyder något.
vad du än bestämmer dig för att göra (stanna kvar/skilja dig) så måste du förändra ditt sätt att hantera situationen på. det är det enda du kan förändra på, nämligen. han kommer bara att ändra sig när han känner sig motiverad nog att göra det.
jag har varit gift med en man som själv anser att hygien, mat och sömn är oerhört viktigt för honom själv, men som inte gjorde kopplingen att det också är viktigt för barn. jag bestämde mig för att inte stånga mig blodig, och gick. jag kan nämligen inte vara attraherad av människor som bara är intresserade av sina egna behov.
mitt förslag är att du funderar på hur du vill ha det, bestämmer dig för ett mål, delmål och vilket resultat du önskar nå. när du har bestämt dig, arbetar du fokuserat mot det målet. kommunicera tydligt, utan anklagelser och tjat, säg saker bara en gång och hänvisa till att du redan har nämnt det, om frågor uppstår. ha dig och ert barn i fokus, och tillåt din man att vara en alldeles egen vuxen människa som kan fatta bra beslut. så länge som du inte tror att han kan göra något riktigt, kommer han heller inte att kunna göra det.
Du kanske borde börja med att själv skilja på stort och smått. Om hon tvättar händerna är en liten sak. Om hon har sönder din mans mobil är väl hans ensak? Att han struntar i tandborstning är dåligt men ännu så länge ingen katastrof. Att han ger henne gluten är väldigt allvarligt eftersom det skadar henne. Tjata inte på honom! Ta med honom till en läkare som får berätta för honom om glutenallergi. Eller kanske en föreläsning.
Så länge du beter dig som om du vore hans mamma kommer ni aldrig få ett bra förhållande. Och det kan du ändra på! Så länge han beter sig som en jättebebis kan ert förhållande dock inte heller bli bra, men det kan du tyvärr inte förändra. Du fick det du valde när du träffade honom!
Mitt tips är att resa bort minst en vecka och låta honom ta ensamt ansvar för dottern. Då får du en chans att slappna av och tänka efter om du saknar honom eller om det bara känns fantastiskt. Han får en chans att växa in i föräldrarollen och känna efter om han saknar dig och hur det är att vara ensam förälder. Säkert bra för er båda!
Ha det gott!
9
Du kanske borde börja med att själv skilja på stort och smått. Om hon tvättar händerna är en liten sak. Om hon har sönder din mans mobil är väl hans ensak? Att han struntar i tandborstning är dåligt men ännu så länge ingen katastrof. Att han ger henne gluten är väldigt allvarligt eftersom det skadar henne. Tjata inte på honom! Ta med honom till en läkare som får berätta för honom om glutenallergi. Eller kanske en föreläsning.
Så länge du beter dig som om du vore hans mamma kommer ni aldrig få ett bra förhållande. Och det kan du ändra på! Så länge han beter sig som en jättebebis kan ert förhållande dock inte heller bli bra, men det kan du tyvärr inte förändra. Du fick det du valde när du träffade honom!
Mitt tips är att resa bort minst en vecka och låta honom ta ensamt ansvar för dottern. Då får du en chans att slappna av och tänka efter om du saknar honom eller om det bara känns fantastiskt. Han får en chans att växa in i föräldrarollen och känna efter om han saknar dig och hur det är att vara ensam förälder. Säkert bra för er båda!
Jag skulle nog tvinga honom till att tänka. Be honom berätta för dig vad han ser är viktigt när det gäller ert barn. Be honom berätta hur han har planerat dagen med dottern när du inte är hemma. Be honom byta blöjan när han har missat överkänsligheten mot gluten.
Om det inte hjälper. Regridera. Bli som han. Sätt tuschpennor i händerna på dottern och låt henne rita på hans viktiga papper. Ge henne en sax och lägg hans bästa skjorta bredvid. Låt henne snora på hans kudde osv .
Ja, jag tror att mammor och pappor ofta har helt olika fostransstilar och uppfattningar om vad som är viktigt. Här gäller det nog att hitta en gyllene medelväg. Jag skulle nog lyfta att det är respektlöst mot dig att skita i vad du säger. Om han har en annan uppfattning om handtvätt och hur man hanterar glutenintolerans som bör han väl rimligtvis ta upp detta med dig och inte agera som en obstinat skitunge som trotsar mamma. Här bör nog försöka växa upp och bli en man. Och det fort.
Och sen berövar du inte barnet på halva barndomen. Åtminstone har inte mina barn blivit berövade på sin när jag separerade från deras pappa. Ibland är det bättre att göra sig av med onödig barlast för att familjen ska fungera bättre.
10
Jag skulle nog tvinga honom till att tänka. Be honom berätta för dig vad han ser är viktigt när det gäller ert barn. Be honom berätta hur han har planerat dagen med dottern när du inte är hemma. Be honom byta blöjan när han har missat överkänsligheten mot gluten.
Om det inte hjälper. Regridera. Bli som han. Sätt tuschpennor i händerna på dottern och låt henne rita på hans viktiga papper. Ge henne en sax och lägg hans bästa skjorta bredvid. Låt henne snora på hans kudde osv .
Ja, jag tror att mammor och pappor ofta har helt olika fostransstilar och uppfattningar om vad som är viktigt. Här gäller det nog att hitta en gyllene medelväg. Jag skulle nog lyfta att det är respektlöst mot dig att skita i vad du säger. Om han har en annan uppfattning om handtvätt och hur man hanterar glutenintolerans som bör han väl rimligtvis ta upp detta med dig och inte agera som en obstinat skitunge som trotsar mamma. Här bör nog försöka växa upp och bli en man. Och det fort.
Och sen berövar du inte barnet på halva barndomen. Åtminstone har inte mina barn blivit berövade på sin när jag separerade från deras pappa. Ibland är det bättre att göra sig av med onödig barlast för att familjen ska fungera bättre.
Jag hotade med att flytta när barnen var små och jag möttes av suckar. Jag ställde mig i bostadskön och angav separation som skäl. Det tog ett par månader sen blev jag erbjuden en lägenhet. Jag arbetade 75% och började plugga halvtid (med studiestöd). Barnen fick byta förskola från privat till kommunal för jag hade inte råd att låta dem gå kvar. Jag skaffade en cykel med barnsadlar fram och bak som en ersättning för bilen. Och jag ångrade absolut ingenting. Inte ens när det var som värst att få ihop tiden och ekonomin. Man ångrar sällan den man faktiskt gör. Ens aktiva val. Det man brukar ångra är ju det man inte gör d v s passiviteten. Oavsett vad du väljer så gör ett aktivt och medvetet val och låt inte rädsla och slöhet (de två främsta passivitetsfaktorerna) hindra dig.
11
Jag hotade med att flytta när barnen var små och jag möttes av suckar. Jag ställde mig i bostadskön och angav separation som skäl. Det tog ett par månader sen blev jag erbjuden en lägenhet. Jag arbetade 75% och började plugga halvtid (med studiestöd). Barnen fick byta förskola från privat till kommunal för jag hade inte råd att låta dem gå kvar. Jag skaffade en cykel med barnsadlar fram och bak som en ersättning för bilen. Och jag ångrade absolut ingenting. Inte ens när det var som värst att få ihop tiden och ekonomin. Man ångrar sällan den man faktiskt gör. Ens aktiva val. Det man brukar ångra är ju det man inte gör d v s passiviteten. Oavsett vad du väljer så gör ett aktivt och medvetet val och låt inte rädsla och slöhet (de två främsta passivitetsfaktorerna) hindra dig.
När jag hör liknande berättelser, allts om män som beter sig som om de inte kan varken tänka eller göra saker som vanligt folk anser vara högst grundläggande, så brukar jag fråga när det började vara så. För det är viss skillnad på om det alltid har varit så eller om det har kommit med tiden. Är han gjuten på det där viset finns kanske inte något att göra, men har han börjat uppföra sig så nu så kan det ju finnas hopp.
Att välja vad som är viktigt som någon skrev om tänker jag också på. Det allvarligaste är ju det här med gluten. Hans brist på att bry sig blir ju ett direkt lidande för barnet. Förstår han inte det eller struntar han i det? Är han på något sätt begränsad i förståndet eller är han bara nonchalant ?
Sedan tänker jag ibland på att kvinnor oftast tänker att de ska flytta, medan män tänker att de ska säga till kvinnan att flytta. Så, är det inte minst lika rimligt att du bor kvar och han flyttar?
12
När jag hör liknande berättelser, allts om män som beter sig som om de inte kan varken tänka eller göra saker som vanligt folk anser vara högst grundläggande, så brukar jag fråga när det började vara så. För det är viss skillnad på om det alltid har varit så eller om det har kommit med tiden. Är han gjuten på det där viset finns kanske inte något att göra, men har han börjat uppföra sig så nu så kan det ju finnas hopp.
Att välja vad som är viktigt som någon skrev om tänker jag också på. Det allvarligaste är ju det här med gluten. Hans brist på att bry sig blir ju ett direkt lidande för barnet. Förstår han inte det eller struntar han i det? Är han på något sätt begränsad i förståndet eller är han bara nonchalant ?
Sedan tänker jag ibland på att kvinnor oftast tänker att de ska flytta, medan män tänker att de ska säga till kvinnan att flytta. Så, är det inte minst lika rimligt att du bor kvar och han flyttar?
Jag skulle säga till honom att jag vill separera och att jag kommer kräva att få ha dottern 100% av tiden eftersom han inte sköter henne på rätt sätt. Att ge ett glutenintolerant barn pasta är att missköta det. Endera växer han upp och tar på sig föräldrarollen i förhållande till barnet eller så separerar ni och du tar hand om barnet. Det är hans val. Om han fortfarande skrattar så börja genomdriva separationen på ett synligt sätt. Flytta ut ur ert gemensamma sovrum till soffan, börja leta bostad - visa honom att du menar allvar. Skrattar han fortfarande så är det ju bara att gå vidare så får den där jättebebisen bli någon annans problem.
13
Jag skulle säga till honom att jag vill separera och att jag kommer kräva att få ha dottern 100% av tiden eftersom han inte sköter henne på rätt sätt. Att ge ett glutenintolerant barn pasta är att missköta det. Endera växer han upp och tar på sig föräldrarollen i förhållande till barnet eller så separerar ni och du tar hand om barnet. Det är hans val. Om han fortfarande skrattar så börja genomdriva separationen på ett synligt sätt. Flytta ut ur ert gemensamma sovrum till soffan, börja leta bostad - visa honom att du menar allvar. Skrattar han fortfarande så är det ju bara att gå vidare så får den där jättebebisen bli någon annans problem.
Fast det är ju inte bara ena föräldern som bestämmer var barnet ska bo - utan båda. Så enkelt som att bara bestämma att man ska ha barnet hos sig 100% är det tyvvär och/eller tackolov inte.
14
Fast det är ju inte bara ena föräldern som bestämmer var barnet ska bo - utan båda. Så enkelt som att bara bestämma att man ska ha barnet hos sig 100% är det tyvvär och/eller tackolov inte.
Håller med, det var bara en av sakerna som var riktigt allvarlig. De andra är smaksak vad man tycker är viktigt och hur man vill ha det hemma. Jag skulle aldrig fixa att ha barn med en pedant.
16
Håller med, det var bara en av sakerna som var riktigt allvarlig. De andra är smaksak vad man tycker är viktigt och hur man vill ha det hemma. Jag skulle aldrig fixa att ha barn med en pedant.
Älskar du honom? Det låter ju inte direkt så, av ditt inlägg; han verkar totalt värdelös och dina omdömen om honom är inte vidare smickrande. Samtidigt så, pardon my french, suger din attityd gentemot honom. Åtm. så som det låter så verkar det gå till så att du dikterar hur saker och ting ska gå till - och sedan förväntar du dig att han gör som du säger, i stort och smått. Som hunddressyr...
Som erikastockholm skriver: Skilj på vad som är verkligt viktigt och ej och lös DET problemet. Och "viktigt" är inte ika med "du tycker att det ska vara så". Tvätta händerna före maten kanske du tycker är livsnödvändigt - men det är det inte (det gör jag aldrig, ej heller rmina barn - och de är aldrig sjuka), glömma borsta tänderna dör man inte av. Etc. Ge henne gluten är ju värre.
Sätt er ner och gå igenom hur ni vill att vardagslivet ska funka - och vad ni både lägger in i begreppet "funka". och inse att du sitter inte inne med sanningen vad gäller sådant som folk kan ha högst olika åsikter om, d.v.s. sånt som faktiskt inte är "måsten".
Eller så skiljer ni er. Men dottern har fortfarande en pappa för det; en pappa som kanske vill ha henne 50% och då hamnar du ur askan i elden om du ska jaga upp dig över småsaker som du gör nu.
17
Älskar du honom? Det låter ju inte direkt så, av ditt inlägg; han verkar totalt värdelös och dina omdömen om honom är inte vidare smickrande. Samtidigt så, pardon my french, suger din attityd gentemot honom. Åtm. så som det låter så verkar det gå till så att du dikterar hur saker och ting ska gå till - och sedan förväntar du dig att han gör som du säger, i stort och smått. Som hunddressyr...
Som erikastockholm skriver: Skilj på vad som är verkligt viktigt och ej och lös DET problemet. Och "viktigt" är inte ika med "du tycker att det ska vara så". Tvätta händerna före maten kanske du tycker är livsnödvändigt - men det är det inte (det gör jag aldrig, ej heller rmina barn - och de är aldrig sjuka), glömma borsta tänderna dör man inte av. Etc. Ge henne gluten är ju värre.
Sätt er ner och gå igenom hur ni vill att vardagslivet ska funka - och vad ni både lägger in i begreppet "funka". och inse att du sitter inte inne med sanningen vad gäller sådant som folk kan ha högst olika åsikter om, d.v.s. sånt som faktiskt inte är "måsten".
Eller så skiljer ni er. Men dottern har fortfarande en pappa för det; en pappa som kanske vill ha henne 50% och då hamnar du ur askan i elden om du ska jaga upp dig över småsaker som du gör nu.
Och är föräldrarna oense så får ju en domstol besluta. Jag tror ju inte att någon domstol ger boendet till en förälder som inte tar barnets hälsa på allvar. En förälder som serverar sitt glutenintoleranta barn mat innehållande gluten tar ju inte barnets hälsa på allvar = föräldern får ej boendet.
18
Och är föräldrarna oense så får ju en domstol besluta. Jag tror ju inte att någon domstol ger boendet till en förälder som inte tar barnets hälsa på allvar. En förälder som serverar sitt glutenintoleranta barn mat innehållande gluten tar ju inte barnets hälsa på allvar = föräldern får ej boendet.
Tjena att bevisa det om du kan, som mamman i det här fallet. Det är nog bara att ställa in sig på att den andre föräldern kommer att få häften av vårdnanden *vet*.
19
Tjena att bevisa det om du kan, som mamman i det här fallet. Det är nog bara att ställa in sig på att den andre föräldern kommer att få häften av vårdnanden *vet*.
Om du kan bevisa att föräldern vid upprepade tillfällen skadar barnet genom att ge det mat som det inte tål, kan det finnas en möjlighet, men notera just _bevisa_. Om mamman, som i det här fallet, kommer till domstolen och påstår att pappan ger barnet skadlig mat så säger han bara att han självklart inte gör det och då står ju ord mot ord.
Dessutom kan det mycket väl räcka med att hann säger att han har förstått nu och självklart inte ska göra det framöver.
Det man däremot ser allvarligt på är en förälders umgängessabotaget. Om en förälder utan mycket, mycket goda grunder bestämmer att barnet inte får umgås med den andre så kan det mycket väl sluta med att barnet istället bor mesta tiden eller heltid hos den andre. Man ska vara väldigt försiktig med sådant.
Domstolar delar ut både vårdnad och umgänge till föräldrar som vi vanliga ser som ganska olämpliga av mer allvarliga skäl än så här, exempelvis misshandel och övergrepp.
20
Om du kan bevisa att föräldern vid upprepade tillfällen skadar barnet genom att ge det mat som det inte tål, kan det finnas en möjlighet, men notera just _bevisa_. Om mamman, som i det här fallet, kommer till domstolen och påstår att pappan ger barnet skadlig mat så säger han bara att han självklart inte gör det och då står ju ord mot ord.
Dessutom kan det mycket väl räcka med att hann säger att han har förstått nu och självklart inte ska göra det framöver.
Det man däremot ser allvarligt på är en förälders umgängessabotaget. Om en förälder utan mycket, mycket goda grunder bestämmer att barnet inte får umgås med den andre så kan det mycket väl sluta med att barnet istället bor mesta tiden eller heltid hos den andre. Man ska vara väldigt försiktig med sådant.
Domstolar delar ut både vårdnad och umgänge till föräldrar som vi vanliga ser som ganska olämpliga av mer allvarliga skäl än så här, exempelvis misshandel och övergrepp.
Kära besökare.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
.
