saknaden efter Nellie..
Änglabarn
  1. Anonym
    #1

    saknaden efter Nellie..

    För snart tre veckor sedan födde jag ut min dotter, hon dog i min mage. jag hade gått över 3 dagar när jag plötsligt inte längre kännde några fosterrörelser, vi åkte in och när vi kom in till förlossningen gjordes ett ulltraljud, det konstaterades att hjärtat inte slog längre, det kom som en chock för både mig och min man.
    Min lilla dotter var livlig i magen, så tanken att detta skulle hända fanns inte i min värld. vi fick genomgå namngivningscermoni, och lägga henne i den vita kistan, det var jobbigt.

    den 27/12 begravde vi henne en mycket finn och kort cermoni. Hon var vår förstfödda.
    Jag känner blandade kännslor för det som hänt, jag känner både tomhet att jag alldrig fick amma, byta blöja eller gossa med min flicka, samtidigt känner jag att det kanske var tur som det blev, tänk om hon hade levt i 2 veckor och att jag hade hunnit göra allt detta, då hade jag nog inte varit lika stark idag. Är det ok att känna så?
    Jag tror på att tänka positivt och försöka ändå att gå vidare. Tack vare allt stöd från familjen så känns det ändå bättre och nu är det bara att se framåt till att försöka igen.
    Dessutom hade vi genomgått provrörsbefruktning, så det känns ju som ett bakslag.

    Det som känns betryggande är att det inte fanns något fel på barnet, utan det klassas som för tidig spädbarnsdöd, hur hemskt det än låter så kan vi få friska barn.
  2. 1
    saknaden efter Nellie.. För snart tre veckor sedan födde jag ut min dotter, hon dog i min mage. jag hade gått över 3 dagar när jag plötsligt inte längre kännde några fosterrörelser, vi åkte in och när vi kom in till förlossningen gjordes ett ulltraljud, det konstaterades att hjärtat inte slog längre, det kom som en chock för både mig och min man.
    Min lilla dotter var livlig i magen, så tanken att detta skulle hända fanns inte i min värld. vi fick genomgå namngivningscermoni, och lägga henne i den vita kistan, det var jobbigt.

    den 27/12 begravde vi henne en mycket finn och kort cermoni. Hon var vår förstfödda.
    Jag känner blandade kännslor för det som hänt, jag känner både tomhet att jag alldrig fick amma, byta blöja eller gossa med min flicka, samtidigt känner jag att det kanske var tur som det blev, tänk om hon hade levt i 2 veckor och att jag hade hunnit göra allt detta, då hade jag nog inte varit lika stark idag. Är det ok att känna så?
    Jag tror på att tänka positivt och försöka ändå att gå vidare. Tack vare allt stöd från familjen så känns det ändå bättre och nu är det bara att se framåt till att försöka igen.
    Dessutom hade vi genomgått provrörsbefruktning, så det känns ju som ett bakslag.

    Det som känns betryggande är att det inte fanns något fel på barnet, utan det klassas som för tidig spädbarnsdöd, hur hemskt det än låter så kan vi få friska barn.
  3. Medlem sedan
    Aug 2010
    #2
    Så ledsen för er skull;/ ta väl hand om er och hoppas ni plussar när ni känner er redo igen! Kram
  4. 2
    Så ledsen för er skull;/ ta väl hand om er och hoppas ni plussar när ni känner er redo igen! Kram
  5. Anonym
    #3
    Det du skriver stämmer så överens med mina tankar när jag förlorade min son i okt. Tänkte också att om vi ändå ska förlora honom så var det bättre att han dog i magen än som du skriver att vi skulle få ha honom i några veckor och sen förlora honom. Precis som din dotter var min son fullt frisk och det försöker vi också trösta oss med. Önskar att ingen annan behövde uppleva det jag har upplevt men när jag läste ditt inlägg så blev jag så fruktansvärt medveten om att jag inte är ensam om att ha förlorat ett friskt barn - en kluven känsla att veta att man inte är ensam fast man på ett sätt önskade att man var det. Hoppas du förstår vad jag menar.

    Önskar dig all lycka och hoppas att du en dag får ett barn!
  6. 3
    Det du skriver stämmer så överens med mina tankar när jag förlorade min son i okt. Tänkte också att om vi ändå ska förlora honom så var det bättre att han dog i magen än som du skriver att vi skulle få ha honom i några veckor och sen förlora honom. Precis som din dotter var min son fullt frisk och det försöker vi också trösta oss med. Önskar att ingen annan behövde uppleva det jag har upplevt men när jag läste ditt inlägg så blev jag så fruktansvärt medveten om att jag inte är ensam om att ha förlorat ett friskt barn - en kluven känsla att veta att man inte är ensam fast man på ett sätt önskade att man var det. Hoppas du förstår vad jag menar.

    Önskar dig all lycka och hoppas att du en dag får ett barn!
  7. Medlem sedan
    May 2002
    #4
    Tröstkram från en annan änglamamma!!
    Fredrika
  8. 4
    Tröstkram från en annan änglamamma!!
    Fredrika
Kära besökare.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.

Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.

Vänligen Allt för föräldrar