Förlossningsberättelse planerat snitt
_1301 Januaribarn
  1. Medlem sedan
    Apr 2001
    #1

    Förlossningsberättelse planerat snitt

    På torsdagens morgon den 10 januari 2013 inväntade vi lillflickans mormor och barnvakt som dök upp vid åttasnåret. Därefter tog vi en taxi till Falu lasarett. Vi blev inskrivna och fick ett eget rum i väntan på snitt, vilket var ordinerat då jag hade risk för uterusruptur (att livmodern skulle brista) om jag skulle börja få värkar.
    Jag hade med mig ett tjusigt formulerat brev som gick ut på mina önskemål inför snittet, då jag ville en massa saker som avviker från rutinen. Jag har vid tidigare snitt mått mycket dåligt efteråt då ingen brytt sig om vad jag uttryckligen bett om, så jag hade oroat mig i flera månader redan för att bli lika ignorerad som vid födelsen av mina två tidigare barn.
    Den här gången kom dock både läkaren Andreas som skulle utföra operationen och barnmorskan Ylva som skulle ha ansvaret för barnet in och pratade med mig medan vi väntade. Båda gick igenom mina punkter som jag tagit upp i brevet och var vänliga, förtroendeingivande och hänsynsfulla.
    Läkaren hade ett par säkerhetssynpunkter, exempelvis ville han gärna ge mig oxytocin för att minska blödning fast jag skrivit att jag inte ville ha några mediciner om det gick att undvika. Det gick jag med på. Han var också tveksam till att förlösa barnet långsammare än vanligt och låta huvudet vara ute någon minut innan han tog ut kroppen (för att efterlikna en mer naturlig förlossning) eftersom han då inte skulle kunna se en eventuell blödning. Vi enades om en kompromiss, han skulle försöka dra ut på det så länge han vågade men jag kände mig trygg nog att lämna beslutet till honom när det var dags.
    Hela den grejen visade sig dock vara en onödig diskussion då ett snabbt ultraljud lät oss veta att ungen lagt sig med rumpan neråt, i säte. Vi fick ett gott skratt åt det och jag sa att det var helt okej att ta ut hela barnet på en gång, han behövde inte lufta rumpan en minut först. Sätesläget gjorde också att min ångest över snittet släppte en del, eftersom det helt garanterat nu inte funnits någon annan väg att gå utan det var bara att acceptera att detta barn skulle ut kirurgiskt.
    Jag fick först emlasalva inför de olika sticken, sen duscha med bakteriedödande tvål igen, blev lite rakad och fick en kanyl i handen och ett vätskedropp. Sen var det bara att vänta i de snygga sjukhuskläderna, och hungra, fastande som jag var. Ett akutsnitt kom före oss men till slut rullades vi ner till operation. Innan hade jag varit rätt lugn och inte riktigt funderat över vad som skulle ske, men i salen började skräcken komma. Spinalbedövningen skulle sättas och jag satt och nästan-snyftade i syrgasmasken av rädsla. Lokalbedövningen som lades innan spinalen var det som gjorde mest ont, annars var det inte alls farligt.
    Jag hade dessutom bett om att få katetern insatt efter bedövningen, och även om det var obehagligt så slapp jag i alla fall den smärtan tack vare att de respekterade min önskan där. Jag fortsatte ändå att vara rädd under operationen och gillade inte alls kommentarer mellan läkaren och assisterande läkaren som "akta, försiktigt där" och liknande. Däremot var det trevligare när de sa "ja, jättebra, precis så". Sen berättade narkosläkaren att rumpan var ute, att benen var ute, en arm, en till arm och... huvudet! Och så fick vi höra ett skrik.
    Min viktigaste punkt i brevet jag hade med mig gällde navelsträngen, att den inte skulle klampas eller klippas utan att barnet skulle få ligga vid mina ben medan den fortfarande pulserade så att bäbin fick allt blod den behöver. Därför tog det någon minut eller två, tills moderkakan lossnat, innan vi fick se vår pojke. Jag hade även sagt ifrån att jag inte ville att de skulle injicera något K-vitamin så det lät de bli.
    Det är rutin att alltid ta barnet till ett undersökningsbord direkt efter ett snitt, där de kollar så att det verkar må bra och ibland väger och mäter det. Jag hade skrivit om det här med och bett att få bäbin på bröstet med en gång, då de ju faktiskt kan kolla så att han mår bra lika bra medan han ligger på mig. Jag ville också att barnmorskan skulle "mjölka" navelsträngen på det sista blodet. En sköterska var på väg att ta vår pojk till bordet, men barnmorskan sa bestämt ifrån att dit skulle han inte och frågade narkosläkaren om hon kunde dra bort alla elektroder som satt på min framsida för övervakning, så att lillpojken kunde ligga där bekvämt.
    Alltså fick jag min unge på mig direkt och hon kollade så att han andades och såg pigg ut, plus att jag själv fick se henne trycka ut det sista blodet ur den nu vita (tömda) navelsträngen. Efter att jag fått godkänna navelsträngen fick maken klippa den, medan jag mös med min lillskrutt. När de sytt ihop mig igen fick maken hålla vår pojke medan jag lyftes över från bordet till en säng. Barnmorskan sa att kärleken kunde lägga ner vårt underverk i en av de rullande plastlådor de har för ändamålet så att vi kunde åka upp till BB, men jag sa då att jag ville ha lillen på mig under färden så då la de tillbaka honom hos mig, där han stannade tills det var dags att tvätta av honom (han lyckades bajsa nästan omedelbart i sin filt) och kolla vikt och längd.
    Mitt sista önskemål i brevet gällde smärtlindring på BB. Man brukar få sprutor med morfin, om man behöver, det första dygnet efter ett snitt. Dessa sprutor ges intramuskulärt, i låret. Då jag har någon slags extrem metabolism när det gäller opioider var det så när lillflickan kom att sprutorna nästan gjorde mer ont än nytta (det är ingen lek när de sätter dem i benet), då de tog jättelång tid att börja verka och sen bara höll i någon kvart. Jag hade därför bett om att få dem intravenöst, i kanylen (så slapp jag fler stick också).
    Sjukhuspersonal gillar ju inte riktigt risken som uppstår när man ger morfinet intravenöst med överdosering och sånt, men läkaren hade tydligen skrivit i journalen att man skulle efterkomma min önskan och att ge mig så mycket jag ville ha, i princip. Därför fick jag också optimal smärtlindring detta dygn utan att behöva bli stucken någonstans då ju kanylen satt kvar i handen.
    Förberedelserna, själva snittet och det första dygnet efteråt var så perfekta som de skulle kunnat vara. Det finns ingenting som hade kunnat göras bättre, vad jag kan känna, och det är så otroligt skönt och avslappnande att ha den vetskapen. Att slippa all ångest från tidigare snitt. Tredje gången gillt, liksom, third time is a charm som det heter på engelska. Jag är evigt tacksam mot läkaren och barnmorskan som lyssnade, brydde sig och gjorde allt de kunde för att jag skulle få den upplevelse jag önskade.
    Andra dygnet var inte lika perfekt då maken ju måste hem till vår lilla tjej och jag dessutom flyttades från mitt ensamrum till ett med flera mammor i, vilket var rent utsagt skitjobbigt, men de hade tydligen ont om plats. Jag ville hem så fort som möjligt men först ville de inte släppa iväg mig eftersom jag var opererad och min älskade bäbis var så stor för sin ålder att de ville ha extra koll på honom, men så hade jag tur i och med att det blev akut platsbrist när alla bestämde sig för att få barn samtidigt så jag fick åka ändå, när lillen var 48 timmar gammal och blivit läkarundersökt och tagit PKU.

    Född 130110 kl. 16:06 i vecka 38+2
    Vikt 4340 g
    Längd 52 cm
    Huvudmått 38 cm
    Som en kanin!
  2. 1
    Förlossningsberättelse planerat snitt På torsdagens morgon den 10 januari 2013 inväntade vi lillflickans mormor och barnvakt som dök upp vid åttasnåret. Därefter tog vi en taxi till Falu lasarett. Vi blev inskrivna och fick ett eget rum i väntan på snitt, vilket var ordinerat då jag hade risk för uterusruptur (att livmodern skulle brista) om jag skulle börja få värkar.
    Jag hade med mig ett tjusigt formulerat brev som gick ut på mina önskemål inför snittet, då jag ville en massa saker som avviker från rutinen. Jag har vid tidigare snitt mått mycket dåligt efteråt då ingen brytt sig om vad jag uttryckligen bett om, så jag hade oroat mig i flera månader redan för att bli lika ignorerad som vid födelsen av mina två tidigare barn.
    Den här gången kom dock både läkaren Andreas som skulle utföra operationen och barnmorskan Ylva som skulle ha ansvaret för barnet in och pratade med mig medan vi väntade. Båda gick igenom mina punkter som jag tagit upp i brevet och var vänliga, förtroendeingivande och hänsynsfulla.
    Läkaren hade ett par säkerhetssynpunkter, exempelvis ville han gärna ge mig oxytocin för att minska blödning fast jag skrivit att jag inte ville ha några mediciner om det gick att undvika. Det gick jag med på. Han var också tveksam till att förlösa barnet långsammare än vanligt och låta huvudet vara ute någon minut innan han tog ut kroppen (för att efterlikna en mer naturlig förlossning) eftersom han då inte skulle kunna se en eventuell blödning. Vi enades om en kompromiss, han skulle försöka dra ut på det så länge han vågade men jag kände mig trygg nog att lämna beslutet till honom när det var dags.
    Hela den grejen visade sig dock vara en onödig diskussion då ett snabbt ultraljud lät oss veta att ungen lagt sig med rumpan neråt, i säte. Vi fick ett gott skratt åt det och jag sa att det var helt okej att ta ut hela barnet på en gång, han behövde inte lufta rumpan en minut först. Sätesläget gjorde också att min ångest över snittet släppte en del, eftersom det helt garanterat nu inte funnits någon annan väg att gå utan det var bara att acceptera att detta barn skulle ut kirurgiskt.
    Jag fick först emlasalva inför de olika sticken, sen duscha med bakteriedödande tvål igen, blev lite rakad och fick en kanyl i handen och ett vätskedropp. Sen var det bara att vänta i de snygga sjukhuskläderna, och hungra, fastande som jag var. Ett akutsnitt kom före oss men till slut rullades vi ner till operation. Innan hade jag varit rätt lugn och inte riktigt funderat över vad som skulle ske, men i salen började skräcken komma. Spinalbedövningen skulle sättas och jag satt och nästan-snyftade i syrgasmasken av rädsla. Lokalbedövningen som lades innan spinalen var det som gjorde mest ont, annars var det inte alls farligt.
    Jag hade dessutom bett om att få katetern insatt efter bedövningen, och även om det var obehagligt så slapp jag i alla fall den smärtan tack vare att de respekterade min önskan där. Jag fortsatte ändå att vara rädd under operationen och gillade inte alls kommentarer mellan läkaren och assisterande läkaren som "akta, försiktigt där" och liknande. Däremot var det trevligare när de sa "ja, jättebra, precis så". Sen berättade narkosläkaren att rumpan var ute, att benen var ute, en arm, en till arm och... huvudet! Och så fick vi höra ett skrik.
    Min viktigaste punkt i brevet jag hade med mig gällde navelsträngen, att den inte skulle klampas eller klippas utan att barnet skulle få ligga vid mina ben medan den fortfarande pulserade så att bäbin fick allt blod den behöver. Därför tog det någon minut eller två, tills moderkakan lossnat, innan vi fick se vår pojke. Jag hade även sagt ifrån att jag inte ville att de skulle injicera något K-vitamin så det lät de bli.
    Det är rutin att alltid ta barnet till ett undersökningsbord direkt efter ett snitt, där de kollar så att det verkar må bra och ibland väger och mäter det. Jag hade skrivit om det här med och bett att få bäbin på bröstet med en gång, då de ju faktiskt kan kolla så att han mår bra lika bra medan han ligger på mig. Jag ville också att barnmorskan skulle "mjölka" navelsträngen på det sista blodet. En sköterska var på väg att ta vår pojk till bordet, men barnmorskan sa bestämt ifrån att dit skulle han inte och frågade narkosläkaren om hon kunde dra bort alla elektroder som satt på min framsida för övervakning, så att lillpojken kunde ligga där bekvämt.
    Alltså fick jag min unge på mig direkt och hon kollade så att han andades och såg pigg ut, plus att jag själv fick se henne trycka ut det sista blodet ur den nu vita (tömda) navelsträngen. Efter att jag fått godkänna navelsträngen fick maken klippa den, medan jag mös med min lillskrutt. När de sytt ihop mig igen fick maken hålla vår pojke medan jag lyftes över från bordet till en säng. Barnmorskan sa att kärleken kunde lägga ner vårt underverk i en av de rullande plastlådor de har för ändamålet så att vi kunde åka upp till BB, men jag sa då att jag ville ha lillen på mig under färden så då la de tillbaka honom hos mig, där han stannade tills det var dags att tvätta av honom (han lyckades bajsa nästan omedelbart i sin filt) och kolla vikt och längd.
    Mitt sista önskemål i brevet gällde smärtlindring på BB. Man brukar få sprutor med morfin, om man behöver, det första dygnet efter ett snitt. Dessa sprutor ges intramuskulärt, i låret. Då jag har någon slags extrem metabolism när det gäller opioider var det så när lillflickan kom att sprutorna nästan gjorde mer ont än nytta (det är ingen lek när de sätter dem i benet), då de tog jättelång tid att börja verka och sen bara höll i någon kvart. Jag hade därför bett om att få dem intravenöst, i kanylen (så slapp jag fler stick också).
    Sjukhuspersonal gillar ju inte riktigt risken som uppstår när man ger morfinet intravenöst med överdosering och sånt, men läkaren hade tydligen skrivit i journalen att man skulle efterkomma min önskan och att ge mig så mycket jag ville ha, i princip. Därför fick jag också optimal smärtlindring detta dygn utan att behöva bli stucken någonstans då ju kanylen satt kvar i handen.
    Förberedelserna, själva snittet och det första dygnet efteråt var så perfekta som de skulle kunnat vara. Det finns ingenting som hade kunnat göras bättre, vad jag kan känna, och det är så otroligt skönt och avslappnande att ha den vetskapen. Att slippa all ångest från tidigare snitt. Tredje gången gillt, liksom, third time is a charm som det heter på engelska. Jag är evigt tacksam mot läkaren och barnmorskan som lyssnade, brydde sig och gjorde allt de kunde för att jag skulle få den upplevelse jag önskade.
    Andra dygnet var inte lika perfekt då maken ju måste hem till vår lilla tjej och jag dessutom flyttades från mitt ensamrum till ett med flera mammor i, vilket var rent utsagt skitjobbigt, men de hade tydligen ont om plats. Jag ville hem så fort som möjligt men först ville de inte släppa iväg mig eftersom jag var opererad och min älskade bäbis var så stor för sin ålder att de ville ha extra koll på honom, men så hade jag tur i och med att det blev akut platsbrist när alla bestämde sig för att få barn samtidigt så jag fick åka ändå, när lillen var 48 timmar gammal och blivit läkarundersökt och tagit PKU.

    Född 130110 kl. 16:06 i vecka 38+2
    Vikt 4340 g
    Längd 52 cm
    Huvudmått 38 cm
  3. Medlem sedan
    Sep 2011
    #2
    Vad glad jag blir av att läsa att i stort sätt allting blev som ni önskat! Härligt med tillmötesgående personal! Tusen tack för en så detaljerad förlossningsberättelse. Jag har alltid varit så nyfiken på vad ett kejsarsnitt verkligen innebär. GRATTIS till sonen!
  4. 2
    Vad glad jag blir av att läsa att i stort sätt allting blev som ni önskat! Härligt med tillmötesgående personal! Tusen tack för en så detaljerad förlossningsberättelse. Jag har alltid varit så nyfiken på vad ett kejsarsnitt verkligen innebär. GRATTIS till sonen!
  5. Medlem sedan
    Aug 2012
    #3
    Stort grattis även till dig!! Vad härligt att läsa din förlossningsberättelse och att du fick att göra med människor som brydde sig om dina specifika önskemål. Oj, vad jag skrattade åt det du skrev om att "lufta rumpan"!! ;D Min första förlöstes med kejsarsnitt då hon låg i säte. Själva upplevelsen av kejsarsnittet var egentligen bara positiv. Då fick jag å andra sidan automatiskt upp min dotter på bröstet direkt, och hon fick åka med mig i sängen på mitt bröst hela vägen till uppvakningsavdelningen (efter op). Sen var det självklart morfin intravenöst som smärtstillande (behövdes bara första natten), inte intramuskulärt. Som sjuksköterska blir jag förvånad att de ger det intramuskulärt faktiskt! För mig är det självklart att man använder infarten när man ger morfin.
    Hursomhelst, grattis till bebis!
  6. 3
    Stort grattis även till dig!! Vad härligt att läsa din förlossningsberättelse och att du fick att göra med människor som brydde sig om dina specifika önskemål. Oj, vad jag skrattade åt det du skrev om att "lufta rumpan"!! ;D Min första förlöstes med kejsarsnitt då hon låg i säte. Själva upplevelsen av kejsarsnittet var egentligen bara positiv. Då fick jag å andra sidan automatiskt upp min dotter på bröstet direkt, och hon fick åka med mig i sängen på mitt bröst hela vägen till uppvakningsavdelningen (efter op). Sen var det självklart morfin intravenöst som smärtstillande (behövdes bara första natten), inte intramuskulärt. Som sjuksköterska blir jag förvånad att de ger det intramuskulärt faktiskt! För mig är det självklart att man använder infarten när man ger morfin.
    Hursomhelst, grattis till bebis!
Kära besökare.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.

Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.

Vänligen Allt för föräldrar