Gå isär med litet barn
Separation
  1. Medlem sedan
    Jun 2011
    #1

    Gå isär med litet barn

    Hej. Jag och min sambo håller på att gå isär. Jag flyttade från min hemstad till honom och nu kommer jag att flytta hem igen. Jag vet inte hur vi ska göra ned pojken. Han är snart 10 månader så varannan veckas boende låter för mig helt galet. Han ska börja på dagis efter sommaren och då tycker min sambo att han kan gå på två dagis. Det är ca 10 mil mellan oss. Jag har haft och vårdat pojken ca 90 procent av hans liv och hans pappa har varit väldigt ointresserad. Givetvis vill jag att vår son ska ha båda sina föräldrar i sitt liv men varannan vecka boende, två dagis, två olika städer... Det kommer ta på den lille. Vad ska jag göra? Vad tycker ni? Har funderat på att om jag skulle stanna kvar i samma stad så hade det funkat med ett dagis och vecko boende, men jag vantrivs och längtar hem till familj och vänner så det är inte aktuellt. Är alltså deprimerad där jag bor nu och för min och min sons skull måste jag må bra. Jag behöver verkligen hjälp!
  2. 1
    Gå isär med litet barn Hej. Jag och min sambo håller på att gå isär. Jag flyttade från min hemstad till honom och nu kommer jag att flytta hem igen. Jag vet inte hur vi ska göra ned pojken. Han är snart 10 månader så varannan veckas boende låter för mig helt galet. Han ska börja på dagis efter sommaren och då tycker min sambo att han kan gå på två dagis. Det är ca 10 mil mellan oss. Jag har haft och vårdat pojken ca 90 procent av hans liv och hans pappa har varit väldigt ointresserad. Givetvis vill jag att vår son ska ha båda sina föräldrar i sitt liv men varannan vecka boende, två dagis, två olika städer... Det kommer ta på den lille. Vad ska jag göra? Vad tycker ni? Har funderat på att om jag skulle stanna kvar i samma stad så hade det funkat med ett dagis och vecko boende, men jag vantrivs och längtar hem till familj och vänner så det är inte aktuellt. Är alltså deprimerad där jag bor nu och för min och min sons skull måste jag må bra. Jag behöver verkligen hjälp!
  3. Medlem sedan
    Jan 2000
    #2
    Rent praktiskt så en sån flytt som du önskar, skapar endast större avstånd mellan pojken och pappan.

    Vad gäller växelvist boende så brukar man oftast inte prata om det förrän barnet är tidigast 3 år. Att ens tänka att man ska ha det när barnet är 10 månader - hur tänker NI då undrar jag??

    Ett sånt litet barn kommer ju knappt ihåg vad det gjorde för några timmar sen och ska då pojken slitas mellan 2 föräldrar och uppleva "nya" människor hela tiden, för det är ju så det blir ur barnets perspektiv. Så..TÄNK Om och tänk RÄTT!

    10 mil är ALLDELES för långt för ett fungerande växelvist boende, även om barnet är äldre. Barnet kan ha rätt till 2 dagisplatser men oavsett så måste ni göra ETT val då skolstarten sker, för man har INTE rätt med två skoplaceringar.

    Sen rent krasst så kan jag ju tycka att du gjorde ett val för längesen när du valde att flytta med din snart ex sambo. Nu säger jag inte att du ska lida och stå ditt kast men du har inte bara dig själv att tänka på just nu - du har en 10 månaders bebis som även behöver sin pappa och du har en far som behöver sin son.

    Mitt råd är: Sök hjälp från någon utomstående. Red ut inom dig vad som är vad. Se tiden an!
  4. 2
    Rent praktiskt så en sån flytt som du önskar, skapar endast större avstånd mellan pojken och pappan.

    Vad gäller växelvist boende så brukar man oftast inte prata om det förrän barnet är tidigast 3 år. Att ens tänka att man ska ha det när barnet är 10 månader - hur tänker NI då undrar jag??

    Ett sånt litet barn kommer ju knappt ihåg vad det gjorde för några timmar sen och ska då pojken slitas mellan 2 föräldrar och uppleva "nya" människor hela tiden, för det är ju så det blir ur barnets perspektiv. Så..TÄNK Om och tänk RÄTT!

    10 mil är ALLDELES för långt för ett fungerande växelvist boende, även om barnet är äldre. Barnet kan ha rätt till 2 dagisplatser men oavsett så måste ni göra ETT val då skolstarten sker, för man har INTE rätt med två skoplaceringar.

    Sen rent krasst så kan jag ju tycka att du gjorde ett val för längesen när du valde att flytta med din snart ex sambo. Nu säger jag inte att du ska lida och stå ditt kast men du har inte bara dig själv att tänka på just nu - du har en 10 månaders bebis som även behöver sin pappa och du har en far som behöver sin son.

    Mitt råd är: Sök hjälp från någon utomstående. Red ut inom dig vad som är vad. Se tiden an!
  5. Medlem sedan
    Jun 2011
    #3
    Tack för svar. Så du tycker att jag ska bo kvar i samma stad som pappan? Men barnet måste ju ändå bo på ett ställe? För jag tycker att växelvis boende är för tidigt. Och han har ingen möjlighet att ha pojken hos sig på heltid.
    Jo jag gjorde valet att flytta, men hade inte i min vildaste fantasi förutspått att jag skulle bli deprimerad pga hemlängtan. Jag hade lätt kunnat offra mig och bo kvar i samma stad för pojkens skull, men vill han ha en mamma som inte mår bra... Detta äter upp mig.
    Ska man ta kontakt med familjerådgivning eller familjerätt?
    Vad kan de hjälpa mig med?
    Det enda jag har i tanken är att detta inte ska påverka vår sin. Givetvis går han först. Men det känns som hur vi än gör så kommer han i kläm på ett eller annat sätt.
  6. 3
    Tack för svar. Så du tycker att jag ska bo kvar i samma stad som pappan? Men barnet måste ju ändå bo på ett ställe? För jag tycker att växelvis boende är för tidigt. Och han har ingen möjlighet att ha pojken hos sig på heltid.
    Jo jag gjorde valet att flytta, men hade inte i min vildaste fantasi förutspått att jag skulle bli deprimerad pga hemlängtan. Jag hade lätt kunnat offra mig och bo kvar i samma stad för pojkens skull, men vill han ha en mamma som inte mår bra... Detta äter upp mig.
    Ska man ta kontakt med familjerådgivning eller familjerätt?
    Vad kan de hjälpa mig med?
    Det enda jag har i tanken är att detta inte ska påverka vår sin. Givetvis går han först. Men det känns som hur vi än gör så kommer han i kläm på ett eller annat sätt.
  7. Anonym
    #4
    Oj vad svårt. Kan du inte göra ett försök att bo själv men i den stad där pappan bor? För det är ju bara att du tänker dig det omvända, att pappan flyttar med sonen 10 mil bort.. och även om du haft mesta tiden med pojken, pappan kanske har jobbat? Så säger det ju ingenting om hans kärlek och kapacitet för att ta hand om sin pojke. Om han varit hemma i 10 månader och du jobbat så hade du säkert i alla fall inte velat att pappan och sonen flyttade 10 mil bort.
    Lite så här är det när man väljer att få barn, man är fast. Det suger i bland rejält, men det är så här det är.
    Jag är skild och jag suckar i bland invärtes för jag kommer aldrig bli fri från exet. För vi har barn.

    Barnen har massor av behov hela sin uppväxt och vi behöver kunna kommunicera hela tiden vilket gör att jag uppoffrar mig och säkert gör han det också. För barnens skull, även om man i bland bara har lust att slippa se honom mer. Vi är föräldrarna. Vi kommer att få gemensamma barnbarn en dag. Vi har eviga band till varandra när vi fått barn i hop och det är bara att gilla läget. Han är livrädd att jag ska länna orten men jag har lugnat honom med att det kommer jag inte att göra. Det går inte, för vi har ju barn!

    Nu skriver du att du är deprimerad. men har du någon släkting eller vän hemifrån som kan komma och bo med dig ett tag. Har du sökt hjälp för din depression på Vårdcentralen? Jag fattar att det inte är roligt att tänka sig stanna kvar och kämpa i en stad du vantrivs i för att sonen ska ha rätt till två föräldrar. Jag håller med den som skrev att ni ska ta hjälp utifrån. Så det inte bara blir så att pappan får panik och säger korkade saker eller kommer med orealistiska krav och önskemål. Ni behöver prata ut under fredliga omständigheter med hjälp av proffs.
  8. 4
    Oj vad svårt. Kan du inte göra ett försök att bo själv men i den stad där pappan bor? För det är ju bara att du tänker dig det omvända, att pappan flyttar med sonen 10 mil bort.. och även om du haft mesta tiden med pojken, pappan kanske har jobbat? Så säger det ju ingenting om hans kärlek och kapacitet för att ta hand om sin pojke. Om han varit hemma i 10 månader och du jobbat så hade du säkert i alla fall inte velat att pappan och sonen flyttade 10 mil bort.
    Lite så här är det när man väljer att få barn, man är fast. Det suger i bland rejält, men det är så här det är.
    Jag är skild och jag suckar i bland invärtes för jag kommer aldrig bli fri från exet. För vi har barn.

    Barnen har massor av behov hela sin uppväxt och vi behöver kunna kommunicera hela tiden vilket gör att jag uppoffrar mig och säkert gör han det också. För barnens skull, även om man i bland bara har lust att slippa se honom mer. Vi är föräldrarna. Vi kommer att få gemensamma barnbarn en dag. Vi har eviga band till varandra när vi fått barn i hop och det är bara att gilla läget. Han är livrädd att jag ska länna orten men jag har lugnat honom med att det kommer jag inte att göra. Det går inte, för vi har ju barn!

    Nu skriver du att du är deprimerad. men har du någon släkting eller vän hemifrån som kan komma och bo med dig ett tag. Har du sökt hjälp för din depression på Vårdcentralen? Jag fattar att det inte är roligt att tänka sig stanna kvar och kämpa i en stad du vantrivs i för att sonen ska ha rätt till två föräldrar. Jag håller med den som skrev att ni ska ta hjälp utifrån. Så det inte bara blir så att pappan får panik och säger korkade saker eller kommer med orealistiska krav och önskemål. Ni behöver prata ut under fredliga omständigheter med hjälp av proffs.
  9. Medlem sedan
    Jun 2011
    #5
    Det känns som om alla våra problem bygger i grund och botten på att jag vantrivs så där jag bor nu. Men jag är ju deprimerad för att jag inte vill bo här, kan man ändå få hjälp på vårdcentralen och psykolog? Jo han har jobbat, men det spelar ingen roll när han är ledig heller. Får be honom vara med sin son. Så jag ser ett ganska stort ointresse med just vård av barnet. Så när jag skrev 90 procent var jag snäll. Det är inte det att jag inte vill och kan ta hand om min son, men han behöver göra saker med sin pappa också, så som nattning, matning, leka eller bara umgås. Jag har till och me att lämna pojken ensam med sin pappa då jag känner att han inte känner sin son särskilt väl.
    Men kan man vända sig till familjerådgivingen eller familjerätten med sådant här?
  10. 5
    Det känns som om alla våra problem bygger i grund och botten på att jag vantrivs så där jag bor nu. Men jag är ju deprimerad för att jag inte vill bo här, kan man ändå få hjälp på vårdcentralen och psykolog? Jo han har jobbat, men det spelar ingen roll när han är ledig heller. Får be honom vara med sin son. Så jag ser ett ganska stort ointresse med just vård av barnet. Så när jag skrev 90 procent var jag snäll. Det är inte det att jag inte vill och kan ta hand om min son, men han behöver göra saker med sin pappa också, så som nattning, matning, leka eller bara umgås. Jag har till och me att lämna pojken ensam med sin pappa då jag känner att han inte känner sin son särskilt väl.
    Men kan man vända sig till familjerådgivingen eller familjerätten med sådant här?
  11. Medlem sedan
    Jan 2013
    #6
    Förstår att det är tufft. Jag har själv en liten dotter på ett år och det var en stor omställning att bli mamma, mycket glädje men en stor förändring av livet. Fick heller inte mycket hjälp av min sambo i början och det sliter mycket på förhållandet. Jag har också flyttat till annan ort än var familj och vänner bor. Jag är ingen expert men skulle råda er att ta kontakt med familjerådgiving, för att reda ut situationen och era känslor. Jag vet ej om du fortfarande eller har ammat, men vet att jag själv blev väldigt upp och ner i humöret när jag ammade, ver ej om det har med hormonerna att göra eller vad, kan vara så enligt BVC men ej för alla. Att du känner dig deppig är inte bra, då tänker man inte klart. Ta stöd av familj och vänner och kanske även någon professionell att prata ut med bara du. Hoppas allt löser sig. Hör gärna av dig om du vill, känner igen mig i din situation.
  12. 6
    Förstår att det är tufft. Jag har själv en liten dotter på ett år och det var en stor omställning att bli mamma, mycket glädje men en stor förändring av livet. Fick heller inte mycket hjälp av min sambo i början och det sliter mycket på förhållandet. Jag har också flyttat till annan ort än var familj och vänner bor. Jag är ingen expert men skulle råda er att ta kontakt med familjerådgiving, för att reda ut situationen och era känslor. Jag vet ej om du fortfarande eller har ammat, men vet att jag själv blev väldigt upp och ner i humöret när jag ammade, ver ej om det har med hormonerna att göra eller vad, kan vara så enligt BVC men ej för alla. Att du känner dig deppig är inte bra, då tänker man inte klart. Ta stöd av familj och vänner och kanske även någon professionell att prata ut med bara du. Hoppas allt löser sig. Hör gärna av dig om du vill, känner igen mig i din situation.
  13. Medlem sedan
    Jan 2009
    #7
    Jag tycker inte att det låter särskilt genomtänkt att separera under en depression. Om jag vore du så skulle jag behandla depressionen och därefter fundera på separation.

    Jag tycker att du är egoistisk som inte tänker på din son. Hur ska han kunna ha en bra kontakt med båda sina föräldrar om det är tio mil mellan. Jag tycker att har du valt att flytta så borde du kämpa lite till innan du ger upp. Jag tycker att det låter hemskt med två dagis för en bebis, samtidigt som det är hemskt att ta bebisen från någon av sina föräldrar.

    Behandla din depression och se vart det leder. När du ser ljusare på saker och ting så kanske mycket löser sig.
    Ha det gott!
  14. 7
    Jag tycker inte att det låter särskilt genomtänkt att separera under en depression. Om jag vore du så skulle jag behandla depressionen och därefter fundera på separation.

    Jag tycker att du är egoistisk som inte tänker på din son. Hur ska han kunna ha en bra kontakt med båda sina föräldrar om det är tio mil mellan. Jag tycker att har du valt att flytta så borde du kämpa lite till innan du ger upp. Jag tycker att det låter hemskt med två dagis för en bebis, samtidigt som det är hemskt att ta bebisen från någon av sina föräldrar.

    Behandla din depression och se vart det leder. När du ser ljusare på saker och ting så kanske mycket löser sig.
  15. Medlem sedan
    Jan 2009
    #8
    Ps om du inte är medicinsk deprimerad utan bara lite deppig så tror jag att du kan jobba en hel del med det. Att börja jobba kan vara en sak. Göra någon aktivitet för dig själv. Att åka någon helg ibland till din hemstad med eller utan sonen kan också vara ett sätt. Nu är det mörkt och kallt i februari så mitt råd är gräv där du står, dvs kämpa för att få ett bra liv för dig och pojken där ni bor nu. Ni kan ha gemensam vårdnad men absolut inte varannan vecka utan kanske två dagar åt gången. Jag tycker att borde ge livet där du bor nu en chans och inte ge upp än. Du går ju bara hemma och då är livet lite dystert ibland. Men det tar tid att bygga upp en tillvaro som förälder. Det tar tid att göra vänner. Det är tufft att vara nybliven mamma och gå ensam hemma. Ge det en chans till!
    Ha det gott!
  16. 8
    Ps om du inte är medicinsk deprimerad utan bara lite deppig så tror jag att du kan jobba en hel del med det. Att börja jobba kan vara en sak. Göra någon aktivitet för dig själv. Att åka någon helg ibland till din hemstad med eller utan sonen kan också vara ett sätt. Nu är det mörkt och kallt i februari så mitt råd är gräv där du står, dvs kämpa för att få ett bra liv för dig och pojken där ni bor nu. Ni kan ha gemensam vårdnad men absolut inte varannan vecka utan kanske två dagar åt gången. Jag tycker att borde ge livet där du bor nu en chans och inte ge upp än. Du går ju bara hemma och då är livet lite dystert ibland. Men det tar tid att bygga upp en tillvaro som förälder. Det tar tid att göra vänner. Det är tufft att vara nybliven mamma och gå ensam hemma. Ge det en chans till!
  17. Medlem sedan
    May 2005
    #9
    Det man är van med är till stor del ens trygghet. Att bygga upp en ny trygghet utifrån nya saker tar sin tid. Jag flyttade själv från en liten stad till Stockholm när jag var nitton. Jag kände inte en människa, inte en enda. I början åkte jag "hem" och träffade kompisar etc. på helgerna, men efter något år blev det allt mer sällan.

    Genom jobbet inte minst träffade jag ett par nya kompisar och då blev det att man gick på en bio, gick ut och dansade etc. och jag insåg också då att eftersom mitt liv nu var här och nu kunde jag liksom inte hålla på och leva som gäst i det. Man måste släppa taget.

    Ännu efter mer än 25 år undrar folk när jag ska flytta "hem", men för länge länge sedan blev förstås det här mitt hem. Det jag vill säga är att jag förstår att det känns som en enkel lösning tillbaka till trivsel och trygghet, men att jag inte tror att det är det. Man måste lära sig att skapa tryggheten i sig själv istället för i yttre attribut. Så länge du fokuserar på att längta tillbaka till det som varit istället för att leva här och framåt så ger du inte livet en chans. Skaffa nya kompisar, engagera dig i en förening eller något annat och när du börjar jobba till hösten så kommer det säkert att se annorlunda ut.

    Nu har du dessutom ett helt annat ansvar i och med att du har barn och där har du redan fått flera bra svar. I första hand måste du nu tillvarata barnets rättigheter. Det är din skyldighet som förälder. Ert barn har rätt till en nära och god relation med båda föräldrarna, vilket blir helt omöjligt om du flyttar tio mil bort. Skulle du själv kunna tänka dig att lämna barnet hos pappan och flytta och sedan hämta barnet för att umgås över varannan helg?

    Att pappor inte är så engagerade i blöjbyten, matning etc. under barnets första år är inte så ovanligt. Trist, men inte avgörande för all framtid. Det är inte samma sak som att de för evigt är värdelösa pappor. Lämna honom ensam med barnet då och då så måste han. Sluta gör det möjligt att komma undan. Gå på bio, fika, promenera eller vad som helst ensam. Kanske känner du någon i en mammagrupp som du kan umgås med? Sök möjligheter!

    Växelvist boende rekommenderar man inte till så små barn och små barn behover träffa dem de ska känna trygghet med ofta, flera gånger varje vecka. Två dagis är rena vansinnet och många kommuner säger nej till en andraplacering tack och lov.

    Det man är van med skapar trygghet, så om ditt barn aldrig hinner vänja sig utan bara kastas runt mellan mamma, pappa, olika miljöer, dagispersonal och 30-40 olika barn så kan du ju tänka dig...
  18. 9
    Det man är van med är till stor del ens trygghet. Att bygga upp en ny trygghet utifrån nya saker tar sin tid. Jag flyttade själv från en liten stad till Stockholm när jag var nitton. Jag kände inte en människa, inte en enda. I början åkte jag "hem" och träffade kompisar etc. på helgerna, men efter något år blev det allt mer sällan.

    Genom jobbet inte minst träffade jag ett par nya kompisar och då blev det att man gick på en bio, gick ut och dansade etc. och jag insåg också då att eftersom mitt liv nu var här och nu kunde jag liksom inte hålla på och leva som gäst i det. Man måste släppa taget.

    Ännu efter mer än 25 år undrar folk när jag ska flytta "hem", men för länge länge sedan blev förstås det här mitt hem. Det jag vill säga är att jag förstår att det känns som en enkel lösning tillbaka till trivsel och trygghet, men att jag inte tror att det är det. Man måste lära sig att skapa tryggheten i sig själv istället för i yttre attribut. Så länge du fokuserar på att längta tillbaka till det som varit istället för att leva här och framåt så ger du inte livet en chans. Skaffa nya kompisar, engagera dig i en förening eller något annat och när du börjar jobba till hösten så kommer det säkert att se annorlunda ut.

    Nu har du dessutom ett helt annat ansvar i och med att du har barn och där har du redan fått flera bra svar. I första hand måste du nu tillvarata barnets rättigheter. Det är din skyldighet som förälder. Ert barn har rätt till en nära och god relation med båda föräldrarna, vilket blir helt omöjligt om du flyttar tio mil bort. Skulle du själv kunna tänka dig att lämna barnet hos pappan och flytta och sedan hämta barnet för att umgås över varannan helg?

    Att pappor inte är så engagerade i blöjbyten, matning etc. under barnets första år är inte så ovanligt. Trist, men inte avgörande för all framtid. Det är inte samma sak som att de för evigt är värdelösa pappor. Lämna honom ensam med barnet då och då så måste han. Sluta gör det möjligt att komma undan. Gå på bio, fika, promenera eller vad som helst ensam. Kanske känner du någon i en mammagrupp som du kan umgås med? Sök möjligheter!

    Växelvist boende rekommenderar man inte till så små barn och små barn behover träffa dem de ska känna trygghet med ofta, flera gånger varje vecka. Två dagis är rena vansinnet och många kommuner säger nej till en andraplacering tack och lov.

    Det man är van med skapar trygghet, så om ditt barn aldrig hinner vänja sig utan bara kastas runt mellan mamma, pappa, olika miljöer, dagispersonal och 30-40 olika barn så kan du ju tänka dig...
  19. Medlem sedan
    Jun 2011
    #10
    Jag har försökt i snart ett år att må bra där jag bor nu. Att trivas, jag har skaffat nya vänner, men det känns som om jag inte är hel. Jag är deppig för att jag inte känner mig hemma, längtar efter staden där jag en gång bodde. Mår ännu sämre över tanken på att detta ska gå ut över min son indirekt, att han känner av att mamma inte mår bra. Men visst jag kan kämpa lite till.. Men det kanske är så. Jag gjorde valet att skaffa barn med denna man som bodde så långt ifrån där jag bodde. Kanske jag får stå mitt kast... och acceptera läget som det är. Jag önskar och har kämpat för att må bra och trivas och känna mig som hemma. Jag får fortsätta med det och att jag en dag kan få vara lycklig igen.
  20. 10
    Jag har försökt i snart ett år att må bra där jag bor nu. Att trivas, jag har skaffat nya vänner, men det känns som om jag inte är hel. Jag är deppig för att jag inte känner mig hemma, längtar efter staden där jag en gång bodde. Mår ännu sämre över tanken på att detta ska gå ut över min son indirekt, att han känner av att mamma inte mår bra. Men visst jag kan kämpa lite till.. Men det kanske är så. Jag gjorde valet att skaffa barn med denna man som bodde så långt ifrån där jag bodde. Kanske jag får stå mitt kast... och acceptera läget som det är. Jag önskar och har kämpat för att må bra och trivas och känna mig som hemma. Jag får fortsätta med det och att jag en dag kan få vara lycklig igen.
  21. Medlem sedan
    Jan 2013
    #11
    Funderar på din situation, känner också det är viktigt att ert barn har en mamma som mår bra. Kan inte sambon tänka sig att flytta? man är två om att ha barn och måste lösa det på bästa sätt
    Vad är det som säger att ni måste bo i hans hemstad och inte i din, bara för du flyttade först. Hoppas ni hittar en lösning. Kram M
  22. 11
    Funderar på din situation, känner också det är viktigt att ert barn har en mamma som mår bra. Kan inte sambon tänka sig att flytta? man är två om att ha barn och måste lösa det på bästa sätt
    Vad är det som säger att ni måste bo i hans hemstad och inte i din, bara för du flyttade först. Hoppas ni hittar en lösning. Kram M
  23. Medlem sedan
    Jun 2011
    #12
    Hej och tack för att i skrev. Jo det hade han säkert kunnat göra men glömde nämna att han har 2 andra barn från ett tidigare förhållande och det gör att han är bunden till hemorten. Han har de varannan vecka. Detta är en sådan fruktansvärd situation och för mig känns det som en mardröm. Vill vakna upp och må bra. Jag har fått världens finaste son och det är jag självklart lycklig över. Men frågan är om man ska bita ihop, låta allt rulla på eller ska man göra något åt det...? Känns som en psykolog för mig inte skulle hjälpa. Jag vet ju vad problemet är och det är för att jag vantrivs så! Vill inte gå ner mig helt... Har inte bara nig själv att tänka på. Det är så konstigt att vissa här skriver att man typ får skylla sig själv... Vår son var inte planerad, och jag flyttade till min sambo när jag var gravid i sjätte månaden, slutade mitt jobb och sa upp min lägenhet. Jag vill och trodde på detta! Ska jag behöver lida för att jag ro en chansning och trodde på detta? Känns så fel...
  24. 12
    Hej och tack för att i skrev. Jo det hade han säkert kunnat göra men glömde nämna att han har 2 andra barn från ett tidigare förhållande och det gör att han är bunden till hemorten. Han har de varannan vecka. Detta är en sådan fruktansvärd situation och för mig känns det som en mardröm. Vill vakna upp och må bra. Jag har fått världens finaste son och det är jag självklart lycklig över. Men frågan är om man ska bita ihop, låta allt rulla på eller ska man göra något åt det...? Känns som en psykolog för mig inte skulle hjälpa. Jag vet ju vad problemet är och det är för att jag vantrivs så! Vill inte gå ner mig helt... Har inte bara nig själv att tänka på. Det är så konstigt att vissa här skriver att man typ får skylla sig själv... Vår son var inte planerad, och jag flyttade till min sambo när jag var gravid i sjätte månaden, slutade mitt jobb och sa upp min lägenhet. Jag vill och trodde på detta! Ska jag behöver lida för att jag ro en chansning och trodde på detta? Känns så fel...
  25. Medlem sedan
    May 2005
    #13
    Vad menar du? Att allt bara händer dig och du är ett offer helt utan ansvar? Du visste väl hur barn blir till, du valde att behålla det och de val man gör får man också ta konsekvenserna av. Ibland är livet tufft på olika sätt, men det finns inte bara en lösning. Du har bestämt dig för vad problemet är, men jag är inte alls säker på att det är det. För dig personligen vore det kanske bara en bekväm lösning och det är något annat.

    Svara gärna på min fråga ovan om du kan tänka dig att lämna barnet hos pappan och hämta det för att umgås varannan helg framöver. Det skulle faktiskt kunna bli så också.
  26. 13
    Vad menar du? Att allt bara händer dig och du är ett offer helt utan ansvar? Du visste väl hur barn blir till, du valde att behålla det och de val man gör får man också ta konsekvenserna av. Ibland är livet tufft på olika sätt, men det finns inte bara en lösning. Du har bestämt dig för vad problemet är, men jag är inte alls säker på att det är det. För dig personligen vore det kanske bara en bekväm lösning och det är något annat.

    Svara gärna på min fråga ovan om du kan tänka dig att lämna barnet hos pappan och hämta det för att umgås varannan helg framöver. Det skulle faktiskt kunna bli så också.
  27. Medlem sedan
    Jan 2013
    #14
    Jag tycker verkligen inte man kan säga att man får skylla sig själv. Situationer kan ändras, känslor kan svalna en person man trodde var någon kan visa sig vara någon helt annan. Men man måste kunna prata, disskutera komma fram till lösningar för barnets bästa. Spontant tänker jag att ett så litet barn står väldigt nära mamman, speciellt om pappan inte varit så närvarande första året. Som det är nu förstår jag att du vill flytta hem, men du kanske kan pröva att bo själv först i eget boende på denna ort och få lite perspektiv på saker och ting, svårt när man är mitt uppe i allting och fortfarande bor ihop, om det inte är så långt kan du ofta hälsa på familj och vänner ändå och de kan hälsa på dig. Det är viktigt att du mår bra för barnets skull också. Annars kanske ni kan komma överens om att du flyttar och din nuvarande sambo träffar pojken ofta ändå, om barnet då bor hos dig. Hoppas det löser sig, och att du snart mår bättre.
  28. 14
    Jag tycker verkligen inte man kan säga att man får skylla sig själv. Situationer kan ändras, känslor kan svalna en person man trodde var någon kan visa sig vara någon helt annan. Men man måste kunna prata, disskutera komma fram till lösningar för barnets bästa. Spontant tänker jag att ett så litet barn står väldigt nära mamman, speciellt om pappan inte varit så närvarande första året. Som det är nu förstår jag att du vill flytta hem, men du kanske kan pröva att bo själv först i eget boende på denna ort och få lite perspektiv på saker och ting, svårt när man är mitt uppe i allting och fortfarande bor ihop, om det inte är så långt kan du ofta hälsa på familj och vänner ändå och de kan hälsa på dig. Det är viktigt att du mår bra för barnets skull också. Annars kanske ni kan komma överens om att du flyttar och din nuvarande sambo träffar pojken ofta ändå, om barnet då bor hos dig. Hoppas det löser sig, och att du snart mår bättre.
  29. Medlem sedan
    Jun 2011
    #15
    Nej jag menade inte så. Jag vet att jag har ett ansvar. Och vi funderade aldrig ens på om vi skulle behålla barnet eller vart vi skulle bo. Allt var bara så självklart när vi fick beskedet. Jag har inte bestämt vad problemet är, utan jag vet vad problemet är. Vad menar du? Att det kan vara något omedvetet som är problemet?

    Svar på din tidigare fråga, nej jag hade inte kunnat låta sonen på hos sin pappa på heltid för pappan har varken tid, ork eller lust att ha barnet ensamt hela tiden. Och det hade varit synd för pojken med en pappa som jobbar sena kvällar och som inte alls orkar.Svårt kanske att förstå, men inte om du hade levt med denna hårt arbetande man som behöver mycket tid för sig själv. Hans far vill inte och kan inte ha ett barn på heltid. Hans egna ord.

    Jag är villig, det har jag varit länge, att kämpa och att försöka hitta "hem" där jag bor nu.
    Det enda jag är orolig för är min son. Vill att han ska må bra och det gör han när hans föräldrar mår bra.
  30. 15
    Nej jag menade inte så. Jag vet att jag har ett ansvar. Och vi funderade aldrig ens på om vi skulle behålla barnet eller vart vi skulle bo. Allt var bara så självklart när vi fick beskedet. Jag har inte bestämt vad problemet är, utan jag vet vad problemet är. Vad menar du? Att det kan vara något omedvetet som är problemet?

    Svar på din tidigare fråga, nej jag hade inte kunnat låta sonen på hos sin pappa på heltid för pappan har varken tid, ork eller lust att ha barnet ensamt hela tiden. Och det hade varit synd för pojken med en pappa som jobbar sena kvällar och som inte alls orkar.Svårt kanske att förstå, men inte om du hade levt med denna hårt arbetande man som behöver mycket tid för sig själv. Hans far vill inte och kan inte ha ett barn på heltid. Hans egna ord.

    Jag är villig, det har jag varit länge, att kämpa och att försöka hitta "hem" där jag bor nu.
    Det enda jag är orolig för är min son. Vill att han ska må bra och det gör han när hans föräldrar mår bra.
  31. Medlem sedan
    Jun 2011
    #16
    Tack för stärkande ord! Det var skönt att höra goda råd från olika människor. Ja jag hoppas att allt detta ordnar sig. Det måste det så min son kan få allt han förtjänar. Hoppas det ordnar sig för dig också. Många tack-kramar
  32. 16
    Tack för stärkande ord! Det var skönt att höra goda råd från olika människor. Ja jag hoppas att allt detta ordnar sig. Det måste det så min son kan få allt han förtjänar. Hoppas det ordnar sig för dig också. Många tack-kramar
  33. Medlem sedan
    Jan 2013
    #17
    Vad rolig han är när han säger att han inte kan, vill ha barnet på heltid, barn ÄR ju på heltid, det vet ju både du och jag..ler.
  34. 17
    Vad rolig han är när han säger att han inte kan, vill ha barnet på heltid, barn ÄR ju på heltid, det vet ju både du och jag..ler.
  35. Medlem sedan
    Jun 2011
    #18
    haha ja precis... vet inte om man ska skratta eller gråta. Ja de är verkligen på heltid plus lite till. Hur gammal är din tös?
  36. 18
    haha ja precis... vet inte om man ska skratta eller gråta. Ja de är verkligen på heltid plus lite till. Hur gammal är din tös?
  37. Medlem sedan
    Jun 2011
    #19
    Kollade din sida... ca 1 år. Full fart hemma nu då!
  38. 19
    Kollade din sida... ca 1 år. Full fart hemma nu då!
  39. Medlem sedan
    Jun 2011
    #20
    Säg inte att jag inte tänker på min son...Om jag inte gjort det hade jag flyttat för längesedan.
  40. 20
    Säg inte att jag inte tänker på min son...Om jag inte gjort det hade jag flyttat för längesedan.
Sidan 1 av 2 12 SistaSista
Kära besökare.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.

Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.

Vänligen Allt för föräldrar