beskriva enkelt och tydligt skillnaden mellan enskild och gemensam vårdnad?
Om man pga kommunikationsproblem mellan föräldrar ska gå via ev fam rätt/tingsrätt,den person som då ev bara får enskild vårdnad ,vad har denne för rättigheter /skyldigheter???
Kan den andre då kräva en massa kring barnen ,ringa/sms om allt möjligt eller sköter man då allt själv ?
Vårdnad handlar om det juridiska ansvaret. Den som har enskild vårdnad har alltså ensamt juridiskt ansvar medan man har det gemensamt vid gemensam.
Som vårdnadshavare är du alltid skyldig enligt lagen att främja barnets umgänge med den andra föräldern. För att det ska fungera måste förstås den andra föräldern få ta del av viss information som är kopplad till barnet. Ett tydligt exempel är om barnet har en sjukdom som kräver medicinering. Man får heller inte försvåra relationen, exempelvis genom att säga att barnet inte får träffa föräldern. Sådant ska man reglerna genom avtal eller dom om boende och/eller umgänge om man har problem med att komma överens.
Lagen är fokuserad på barnets rättigheter, inte föräldrarnas.
Jag misstänker att du undrar om den förälder som inte har vårdnaden kan hindras från att ringa och tjata, eller? "Om allt möjligt" kan ju hindras oavsett vårdnadsform och det finns ju en gräns för när det blir ofredande istället för kommunikation om väsentligheter.
Var det ett kort svar på din fråga?
jag undrade mer om den föräldern som HAR vårdnaden kan ringa den andre föräldern om allt och inget,som är fallet idag
Som i att den som är vårdnadshavare kan ringa och tjata på den andre föräldern om vad som helst? Nej, naturligtvis inte, men jag skulle nog vilja ha något mer konkret exempel för att svara lite mer konkret också. Kan du ta ett par exempel?
ungefär som du skriver,ringa och tjata om allt.Konkreta exempel,vad har barnet ätit,har barnet kissat,skälla på den andre föräldern för att den oansvarigt åker iväg på nåt kul med barnen ,lägger helt enkelt ut massa ångest och bara massa dumheter på den andre föräldern.
Nu har det varit en möte genom familjerätten och boendeföräldern har fått en "telefopntid" en kväll/vecka om det inte uppstår nåt akut,att ringa den andre föräldern och diskutera barnen och sakliga saker,inte massa skit hit och dit
Det är inte okej på något sätt att ringa och tjata om skitsaker. Då handlar det ju antingen om att personen inte kan släppa taget om den tidigare relationen med den andre föräldern eller att personen har ett sjukligt kontrollbehov. Ångest och dumheter som du säger. Det får personen ta tag i och lösa själv.
I och för sig spelar inte vårdnadsformen någon roll när det gäller just den saken. Så där kan man inte hålla på och ringa i vilket fall. Nu vet ni båda det då efter det här mötet.
Egentligen är det ju väldigt få saker man faktiskt absolut måste kommunicera om när man tänker efter. Är det verkligen viktigt för barnets skull är ju frågan man får ställa sig. På det du beskriver låter det som att det nio gånger av tio inte har med barnet att göra egentligen.
TS har tagit en smärtsam fråga, så jag passar på... Vi har GV, men vart vänder man sig för att få slut på all tjat? Fam.rätten har inte hjälpt då de ansåg att den andre/a har kvar känslor till mig och därför tjatar. H*n pendlar hela tiden mellan "kärlek" och kränkningar, ena stunden är jag så bra att h*n vill gifta sig med mig, andra stunden är jag världens sämsta förälder.
Det är fel skor, det är fel vantar, barnet är för lite på förskolan, det vädras för ofta och för länge hemma hos mig, sjukvården är ett kapitel i sig då h*n ringer dit hela tiden och kontrollerar trots att jag informerar om verkligen allt bla bla bla. H*n kräver också att få veta vad jag och barnet gör tilsammans.
Var går gränsen?
Gränsen går, tycker jag, klart innan det du beskriver. Precis som jag skrev ovan handlar det här om känslor som den vuxne inte tar tag i och hanterar och det är bara hans/hennes ansvar att göra det. Absolut ingen annan kan gör det åt honom eller henne.
Hade jag ett ex som höll på så där så skulle jag dels tydligt säga ifrån och dels strypa kanalerna. Det första jag skulle göra vore att sluta lyssna. Säg ifrån vänligt men bestämt och avsluta samtalet, exempelvis:
"Jag är bara intresserad av att prata med dig om det gäller viktiga saker kring vårt barn. Inget annat. Var det inte något sådant du hade att prata om så avslutar vi nu."
Var konsekvent. Lyssna inte ena dagen för att säga ifrån nästa. Då blir det dubbla signaler.
Fattar människan fortfarande inte så sluta helt enkelt att svara. Tala om för personen att om han/hon inte slutar med tramset så kommer du att sluta att svara i telefonen och blir det ändå inte ordning på det hela så byter du helt enkelt nummer. Skaffa en särskild e-postadress och ge den till personen så kan du kolla igenom en gång i veckan eller så.
Vad en förälder gör med barnet när den andre inte är med har de vanligen inget med att göra. Då menar jag normala saker som att åka och hälsa på någon, gå till lekparken, käka chips i soffan och sådant. Först när det finns något som är farligt för barnet har man rätt och skyldighet att lägga sig i, exempelvis om man tänker att man ska åka till Aleppo i Syrien, gå på nattklubb och supa eller röka braj i soffan. För att vara lite tydlig då.
precis! och därför har det tagits genom familjerätten.förhoppningsvis blir det lite lugnare framöver
Jo, ibland kan det vara bra med någon slags myndighetsperson, utomstående, som hjälper till. Det blir lite mer allvar och inte samma gamla vanliga tjafs. Kanske måste personen tänka till lite också.
Själv ger jag också gärna tipset att när det börjar fungera så ska man bekräfta det. Det gäller ju dock att inte göra det så att man klappar någon på huvudet, men man kan i alla fall låta mer positiv, anstränga sig att se de bra saker den andre gör och bara säga något trevligt ibland som "Vilken fin tröja du har köpt till Pelle" eller "Pelle berättade att ni haft så roligt på djurparken." Eller vad det nu kan vara.
problemet här är att jag inte är nån av föräldrarna utan bara ena förälderns nya partner.Och jag upplever hela situationen som mycket kletig,otydliga gränser ,ringande /smsande hit och dit ,om allt och inget.Försöker att hålla mig utanför men ser ju hur min partner ,som har barnen varannan helg ,blir uppäten av allt detta det finns liksom inget stopp.
Det är ju upp till din partner att sätta stopp, för allas skull. För om h*n inte gör det så är risken att det går ut över er relation också. Vad säger din partner om du tar upp det här?
min partner försöker verkligen men fick nog då personen i fråga även sms terrar och ringer till mig,har sökt upp mitt nr på nätet utan att jag lämnat ut det.Helt galet.Så min partner har nu vänt sig till fam rätten som sagt och det har sista veckan blivit lugnare nu efter ordentlig tillsägelse,tackolov!
