Efter 2 års kamp för mina barns säkerhet och trygghet har jag varit i tingsrätten om umgänge och vårdnad.
Vårdnadsutredaren sa: ensam vårdnad för mamman, samarbete omöjligt.
2 familjebehandlare från socialtjänstens öppen vård som arbetet med familjen i 1, resp 2 år sa: samarbete omöjligt pappan olämplig som vårdnadshavare. Bevisligen (skriftliga bevis) har pappan vid minst 2 tillfällen vägrat gå med på att barnen ska få vård. De beslut som tagits om barnen har komit tillstånd efter kraftiga fördröjningar och alltid med hjälp av 3:e part eftersom pappan antingen vägrat skriva på eller vägrat svara.
Domen löd: gemensam vårdnad eftersom pappan annars riskerar att bli osidosatt. I domen står också att det inte blir något fastlagt umgänge och att det anses olämpligt att pappan träffar ett av barnen då det finns kraftiga misstankar om att han utsatt hen för sexuella övergrepp.

Var finns rimligheten? Är domen för pappans bästa eller för barnens bästa??? Det har stått i tidningarna om att det är så lätt att få ensam vårdnad om alla dessa stackars pappor som pga illasinnade mammor mister vårdnaden. När skrevs det någonsin om dessa pappor som under åratal utsätter sin familj för hot och våld men inte blir fällda pga att det inte finns oberoende vittnen ( och för dig som ev undrar så: nej det räcker inte med att jag som mamma sett honom misshandla våra barn och att barnen vittnar om vad han gjort, varken barnet eller jag är ju oberoende) och som sedan dessutom ska ha vårdnaden av sina barn trots att de aldrig träffar dem, aldrig brytt sig? Det enda den här pappan är att han ibland efter påtryckningar skrivit sitt namn på ett papper, det räcker för att anses vara en lämplig vårdnadshavare. Vad är detta???