Samarbete??

[katten_81]

Nu måste jag ju "gnälla" lite, men jag är så trött..

Jag och min fd. man har 2 gemensamma barn 3 och 6 år. Vi separerade för ett och ett halvt år sedan, efter ett par års grälande (dagligen), han är en labil person och klarade inte av att "passa" sina barn på helger när jag jobbade, han ringde mig ett antal gånger och sa att han skulle ta livet av sig framför barnen osv. Tillslut flyttade han hem till sina föräldrar som bor en 10 mil bort, där han tills nyligen bott. Han hotade mig när han "inte fick komma tillbaka" och polisanmälan blev gjord soc, inkopplade och hela baletten.

Nu är vi skilda och han har barnen varannan helg (när de passar honom, dessutom tar han ej hand om dom när dom är där utan de gör hans föräldrar, enligt barnen jobbar han mest när dom är där). Jag har träffat en ny man och vi väntar barn. Jag beslutade därför att flytta till en ny kommun, då jag ej har några släktingar eller nära anhöriga i min gamla kommun. Vi (jag och min fd.) sålde våran gemensamma bostadsrätt (utan problem från hans sida), han ville inte skriva på papperna till skatteverket, dock har han skrivit på både papper om att sälja lägenheten, samt papperna om barnens nya dagis och skola.

Nu så vill han inte hämta dom på deras nya ort och håller på att "hota" mig att han ska ansöka om ensam vårdnad om jag inte går med på att hämta och lämna dom. Kan ju tillägga att jag är höggravid och ej har körkort. Jag har aldrig nekat honom att träffa dom, han hör dock aldrig själv av sig om att ha dom eller frågar hur det är med dom eller liknande. Aldrig sagt att han saknar dom, bara att han har "rätt" att träffa dom.. Börjar tröttna på de här nu.. Vad ska jag göra??? vill ju att dom ska träffa sin pappa, men tänker inte stå för hela kostnaden med resor osv.

[Malinau]

Umgängesresorna är umgängesförälderns, i det här fallet pappans, ansvar. Enligt praxis står den parten för det hela både ekonomiskt och praktiskt om det är upp till tio mil enkel resa. Är det längre ska föräldrarna dela på det ekonomiska ansvaret, men han kan inte tvinga dig till det praktiska i något fall. Återstår att vara smidig där det är möjligt.

Det kluriga är ju annars att han inte kan hålla någon regelbundenhet med barnen. För deras skulle är det viktigt att kunna förutsäga när de ska få träffa pappa och det är viktigt att träffa pappa. Att det mest är farmor och farfar som tar hand om barnen kanske du kan överse med ett tag, för kanske är det bra för barnen i vilket fall? Framöver kommer barnen inte att vilja åka dit ändå, tror jag. Däremot tycker jag att du ska ställa krav på schema över umgänget och att det ska hållas. Du kan aldrig tvinga honom att ta hand om sina barn, men om ni skriver ett umgängesschema på familjerätten så kanske de kan hjälpa dig att få honom att förstå varför det är viktigt.

Hur är din relation med farföräldrarna? Går det att prata med dem om saken?

[katten_81]

Det är längre än 1o mil, jag har dock erbjudit mig att hämta och lämna dom (för att dom ska få träffa honom) , de går bra tågförbindelser mellan våra städer.. vet inte exakt hur långt det är men de tar lite över en timme med tåg.. då börja han tjafsa och sa att vi inte kan flytta utan hans tillåtande och att i så fall ska han ha de skriftligt att jag ska hämta och lämna varje gång.. vilket jag inte gick med på.. Kan väl också tycka att man ska bo kvar för barnens skull i den mån det går, men då deras pappa flyttade utan att "tänka på barnen" och jag ej har så många som kan hjälpa mig med barnen i min gamla kommun, valde jag att flytta till min nya man. Vi har varit mycket hos honom och barnen har fått nya kompisar de har varit mycket positiva till flytten, det har bland annat dagis vittnat om..

Mina fd. svärföräldrar är tyvärr inte de bästa, de har bettet sig väldigt omoget. Har fått arga samtal från farfar jag har "förstört deras och deras sons liv" och det är min "skyldighet" att ta hand om deras son som inte kan ta hand om sig själv..

Fick ett upprört samtal från en fd. dagisfröken när dom varit där och hämtat barnen för sista gången försökte farfar få barnen ledsna (för att det var deras sista dag på dagis) och när dagisfröken hade "försvarat" barnen och sagt att dom kommer träffas igen osv. då hade han skällt ut fröken.. Ja de är barnsligt allt tycker jag.. De låter ju som jag är värsta manshataren men de är jag absolut inte! Har bara tröttnat.. har i många års tid försökt göra de som är bästa för barnen och bara blivit motarbetad och hotad! Blir så frustrerad när han gång på gång gör barnen ledsna.. Jag har varit i kontakt med socialen (dock är det ett tag sedan nu) men min fd. vägrar att prata med dom då han inte har tid..?

[katten_81]

kan ju tillägga att min fd. och hans föräldrar hela tiden "snackat skit" om mig till barnen, varje gång dom kommer hem är dom ledsna och arga.. Blir så arg och frustrerad när dom inte kan bete sig framför barnen..

[Tweedy]

Jag tycker, precis som Malinau, att du ska få till ett umgängesschema. Det kan (be)visa hur (icke) engagerad han är i sina barns liv genom att antingen följa det, eller inte.

Du har redan erbjudit att hämta och lämna och mer ska du inte göra! Oavsett så verkar det vara så att han lägger all skuld på dig och han verkar även omogen som fanken och sen när hans föräldrar anser att du ska ta hand om honom. Han är ju för farao vuxen!!! och ska ta hand om sig själv!

Sen i ärlighetens namn så kan du inte leva ditt liv efter hans nycker. De krav du har är att han ska umgås med sina barn. Fixar han inte det, då kanske han inte ska träffa dem.

Personligen tycker jag att du inte ska vrida ut och in på dig själv. Han hotar ju dig genomn sina idiotiska fasoner och nu får du väl sätta ner foten. Har han skrivit på papper om flytt och dagis, då har han redan GODKÄNT allt!!!!!!! Han kan inte ta tillbaka det, sen kan han hota om vad han vill.

Sen är det ju så att enskild vårdnad säger inget om boendet eller umgänget... och jag tvivlar på att han vill ta hand om sina barn 24/7

Så... mitt förslag är:
Erbjud att antingen lämna ELLER hämta barnen vid nästa umgänge. (han ska oxå ta ansvar - för det är så man gör när man har barn) Vill han inte, anteckna hur det gick och spara anteckningen till den dagen du kontaktar familjerätten. Är det så att umgänget blir mindre å mindre, då kanke det är så att han inte ska träffa barnen.

Jag kanske låter krass men du kan inte göra exakt som han vill för han kommer tänja på gränserna och den dagen du står där med den lill* i famnen och han ber dig ta ner solen för annars tar han livet av sig... Vad gör du då??!!

Jag lovar att han är smart. Så antingen skärper han till sig rejält eller så kommer hans intresse för barnen att sina. För så länge du dansar efter hans pipa, så behöver han inte lyfta ett finger för att göra något. Hans föräldrar ställer ju upp och passar på honom. De har inga krav och så länge ingen ställer krav - varför ska han ändra sig?!

Han har räknat ut att du ställer upp för barnen till 100% och du vill att de har en relation. Han lägger över ALLT ansvar på dig, vilket är jättetosigt! Han ÄR faktiskt vuxen så låt honom ta det egna ansvaret för en gång skull!

Lycka till!

[Malinau]

Vore jag du skulle jag genast sluta att erbjuda mig och boka en tid hos familjerätten och meddela honom att packa sig dit eller få en stämning i tingsrätten istället. Du måste förstås fullfölja och det vore kanske lika bra. Kontakta en jurist som kan det här och gå igenom ärendet och hur ni ska lägga upp det.

Nej, man flyttar inte ifrån sina barn, men det var han som gjorde det valet och då får han väl ta konsekvenserna av det.

Angående hans föräldrar så är det säkert svårt att tvingas inse att de fostrat honom till vad han är eller så fattar de inte bättre och det är skälet till deras fostran. Synd.

Att de pratar illa om dig inför barnen är verkligen illa! Det ska du ta upp med juristen. Nu är barnen små, men den äldsta kan kanske berätta om det för personal från familjerätten om det görs en utredning. Om pappan och/eller farföräldrarna håller på så kanske man ska vara mer restriktiv med umgänget om det inte går att få dem att fatta att det är barnen de är elaka mot.

Det är klart att det kan vara jobbigt med en juridisk process, men ofta blir det lättare sedan istället för att hålla på och tjafsa år ut och år in. Någon garanti är det inte, men ofta hjälper det.

[katten_81]

Han har ej skrivit på papperna till skatteverket, dock har han skrivit på alla andra papper.. vilket är lite som att säga emot sig själv??? han säljer lägenheten (där barnen bor) och godkänner att barnen att barnen ska gå i skola/dagis på sin nya ort. (Skatteverket säger att dom ska skrivas hos mig pga. dygnsvila o allt de där.. )

Han beter sig omoget ja och har inga "planer" på att ta hand om dom på heltid, han har ju som sagt bott hos sina föräldrar i över ett år, där barnen ej har rum eller någonstans o sova. Nu har han helt plötsligt skaffat sig en liten tvåa, där barnen får sova hos honom o dom äter alla måltider hos hans föräldrar, till och med frukost.. För att han inte kan smöra en macka?

Jag har vid flera tillfällen bett honom ha dom mer, exempel förra sommaren när dagis stängde i 4 veckor, bad honom då att ta dom en vecka för att jag inte fick semester alla veckorna, de ville han ej. Jag erbjöd honom att ha dom en extra dag vid nyår så dom kunde fira tillsammans med sin pappa, de ville han ej då han inte skulle fira varken jul eller nyår pga. att jag förstört hans liv..?!?! (med tanke på att de va ett och ett halvt år sedan vi separerade och åren innan hade vi de inte bra, tycker man ju att han borde kommit över de hela nu och skulle tänka lite mer på barnen och sluta försöka "hämnas" på mig genom barnen).

Ja, de är så knäppt de här.. och jag blir mer och mer frustrerad och trött på de hela.. Tycker ju att en vuxen människa ska ta lite ansvar för sina barn!!

[katten_81]

Jo får nog "ta tag" i de här nu och skaffa lite juridisk hjälp. De blir bara värre och värre..

[Anonym]

låter ju inte som nån kul situation.Men å andra sidan ,varför skaffar man TVÅ barn med nån som inte ens kan smöra en macka ???

[katten_81]

Ja de frågar jag mig med

kär och galen? nää.. men till saken hör ju att han förändrats mycket.. saker och ting eskalerade när jag blev gravid med den minsta.. Han har varit långt ifrån snäll mot mig och barnen.. Slutade bry sig helt enkelt, när den minsta va ett par månader ramlade den stora och slog i huvudet, då gick han in själv och lämnade de mig med ett spädbarn och en 3 åring som hade fått en rejäl smäll.. ett litet exempel.. Han var "trött" på allt sa han.. Många har frågat varför jag stannade kvar så länge..?!?! men.. man tror att de ska bli bättre och att de är bäst för barnen..