Jag har Asperger- (och ADHD-) diagnos och det känns som om det blir svårare ju äldre man blir. Jag är snart 50 och när jag var ung/yngre, så var jag inte så medveten om att folk reagerar med att tappa intresse när det gäller mig. Numera känner jag nästan alltid att det beror på mig att de tappar intresset, inte på dem. Dvs. att de märker att jag inte har särskilt bra social kompetens, att de blir uttråkade för att jag kanske pratar om "fel" saker?
Och som om det inte är illa nog att jag inte kan hitta vänner/bekanta som är intresserade att umgås med mig - det händer också ganska ofta att folk tror att jag är nonchalant, inte bryr mig, när jag i själva verket gör mitt yttersta för att bemöta människor på bästa sätt. Men jag kan bara inte bättre. Jag arbetar som lärare - vilket kanske inte är ett bra yrkesval, men jag fick mina diagnoser i vuxenålder och förstod inte att mina problem var så grundläggande. Det har blivit bättre eftersom jag har mindre grupper och enskilda elever (högstadiet) numera. Men det förekommer i alla fall att någon enskild elev blir arg på mig och känner att jag inte har gjort det jag borde. I regel har jag då ingen aning vad jag har gjort fel.
När det gäller jobb-situationen så hade min man och jag tänkt att vi startar eget och sedan behöver jag inte längre jobba som lärare, eller bara deltid. Det har vi gjort, men jag jobbar nästan heltid som lärare i alla fall för tillfället (hitta inget lämplig som var deltid). Men oavsett om jag behöver jobba som lärare eller om jag bara sköter företaget - jag mår allt sämre av att inte ha positiva kontakter med andra människor. Jag går bara runt och är rädd för att göra fel. Det känns som om jag blir allt känsligare, ju oftare det händer. Det knäcker mig så småningom. Inte så konstigt kanske, jag förväntar mig väl också att det borde bli bättre, eftersom jag lär mig ändå social kompetens ändå...Dessutom blir det väl så att folk lätt "trampar på" mig, eftersom jag är snarare den vänliga, passiva typen. Blandat med brist på social kompetens - man blir lätt mobbingoffer.
Jag vill på något sätt hitta en strategi hur jag kan röra mig bland folk utan att behöver vara alltför orolig. Och att hitta några få vänner (jag hade några - en dog, några flyttade....). Jag är ju inte så social, men lite umgänge då och då skulle jag ändå vilja ha. Förresten så accepterar min man och hans släkt mig som jag är. Jag har även tre barn som är (nästan) vuxna. Bara min dotter stör sig nog lite på min brist på social kompentens. Jag har ju också kollat då och då om det finns kurser eller liknande, på Asperger-Center eller annanstans, men det mesta verkar vara för folk som har mer omfattande problem än vad jag har.
1
Asperger och sociala kontakter Hej!
Jag har Asperger- (och ADHD-) diagnos och det känns som om det blir svårare ju äldre man blir. Jag är snart 50 och när jag var ung/yngre, så var jag inte så medveten om att folk reagerar med att tappa intresse när det gäller mig. Numera känner jag nästan alltid att det beror på mig att de tappar intresset, inte på dem. Dvs. att de märker att jag inte har särskilt bra social kompetens, att de blir uttråkade för att jag kanske pratar om "fel" saker?
Och som om det inte är illa nog att jag inte kan hitta vänner/bekanta som är intresserade att umgås med mig - det händer också ganska ofta att folk tror att jag är nonchalant, inte bryr mig, när jag i själva verket gör mitt yttersta för att bemöta människor på bästa sätt. Men jag kan bara inte bättre. Jag arbetar som lärare - vilket kanske inte är ett bra yrkesval, men jag fick mina diagnoser i vuxenålder och förstod inte att mina problem var så grundläggande. Det har blivit bättre eftersom jag har mindre grupper och enskilda elever (högstadiet) numera. Men det förekommer i alla fall att någon enskild elev blir arg på mig och känner att jag inte har gjort det jag borde. I regel har jag då ingen aning vad jag har gjort fel.
När det gäller jobb-situationen så hade min man och jag tänkt att vi startar eget och sedan behöver jag inte längre jobba som lärare, eller bara deltid. Det har vi gjort, men jag jobbar nästan heltid som lärare i alla fall för tillfället (hitta inget lämplig som var deltid). Men oavsett om jag behöver jobba som lärare eller om jag bara sköter företaget - jag mår allt sämre av att inte ha positiva kontakter med andra människor. Jag går bara runt och är rädd för att göra fel. Det känns som om jag blir allt känsligare, ju oftare det händer. Det knäcker mig så småningom. Inte så konstigt kanske, jag förväntar mig väl också att det borde bli bättre, eftersom jag lär mig ändå social kompetens ändå...Dessutom blir det väl så att folk lätt "trampar på" mig, eftersom jag är snarare den vänliga, passiva typen. Blandat med brist på social kompetens - man blir lätt mobbingoffer.
Jag vill på något sätt hitta en strategi hur jag kan röra mig bland folk utan att behöver vara alltför orolig. Och att hitta några få vänner (jag hade några - en dog, några flyttade....). Jag är ju inte så social, men lite umgänge då och då skulle jag ändå vilja ha. Förresten så accepterar min man och hans släkt mig som jag är. Jag har även tre barn som är (nästan) vuxna. Bara min dotter stör sig nog lite på min brist på social kompentens. Jag har ju också kollat då och då om det finns kurser eller liknande, på Asperger-Center eller annanstans, men det mesta verkar vara för folk som har mer omfattande problem än vad jag har.
Hej!
Jag förstår att det måste kännas väldigt frustrerande över att inte riktigt kunna känna av det sociala spelet och att det av och till blir tokigt i kontakten med andra.
Detta är ju sådant man kan träna upp. Jag skulle rekommendera dig att ta kontakt med en KBT-terapeut för att få social färdighetsträning.
Varma hälsningar
Ludmilla
Ludmilla Rosengren
Leg Läkare, KBT-terapeut och Mamma till fem barn
Hej!
Jag förstår att det måste kännas väldigt frustrerande över att inte riktigt kunna känna av det sociala spelet och att det av och till blir tokigt i kontakten med andra.
Detta är ju sådant man kan träna upp. Jag skulle rekommendera dig att ta kontakt med en KBT-terapeut för att få social färdighetsträning.
Jag känner igen mig, och har flera bekanta med samma dilemma. Gemensamt är för oss att vi har ett intresse vi brinner för och en förening för det. I den föreningen hittar man goda vänner som man aldrig behöver känna sig obekväm med. Jag har även varit med i mindre studiecirklar i ex. Stickning, akvarell m.m. Och där har det varit jättegod stämning. En del av dem jag känner är väldigt Aspiga, men har ett väldigt bra självförtroende och bryr sig inte ett dugg i vad andra tycker om deras ibland väldigt komplicerade tekniska utlägg som kan vara totalt utråkande. Så hemligheten är nog att stärka självförtroendet i kombination med finna ett glatt gäng med samma intresse. Funkar både för gammal som ung Då får man energi över för krävande elever o de som försöker trampa på en!
6
Jag känner igen mig, och har flera bekanta med samma dilemma. Gemensamt är för oss att vi har ett intresse vi brinner för och en förening för det. I den föreningen hittar man goda vänner som man aldrig behöver känna sig obekväm med. Jag har även varit med i mindre studiecirklar i ex. Stickning, akvarell m.m. Och där har det varit jättegod stämning. En del av dem jag känner är väldigt Aspiga, men har ett väldigt bra självförtroende och bryr sig inte ett dugg i vad andra tycker om deras ibland väldigt komplicerade tekniska utlägg som kan vara totalt utråkande. Så hemligheten är nog att stärka självförtroendet i kombination med finna ett glatt gäng med samma intresse. Funkar både för gammal som ung Då får man energi över för krävande elever o de som försöker trampa på en!
Jo, det var precis det jag gjorde också. Sedan hade jag oturen att en väldig manipulativ, falsk person kom in i det gänget och lyckades ställa till för mig. Orsaken att hon blev arg på mig och ville hämnas var förstås att jag inte ville ha med henne att göra, dvs. åtminstone undvika att bli utnyttjad och att bli indragen i en massa intriger. Och tyvärr så är jag ju inte tillräckligt smidigt när jag säger ifrån i såna situationer.
I alla fall lyckades hon sprida en del rykten, osv. Och då orkade jag inte längre vara i det gänget. Numera är jag tillbaka där, den andra personen har inte varit där ett tag. Men många av dem som jag kände där har flyttat, eller är inte så aktiva längre. Gänget har förändrats mycket och just nu känner jag mig inte så hemma där. Inte som tidigare.
Men jag märker också: Jag måste helt enkelt ägna mer tid åt såna intressen och kontakter. Om man bara kommer då och då, är man inte så med i gänget.
7
Jo, det var precis det jag gjorde också. Sedan hade jag oturen att en väldig manipulativ, falsk person kom in i det gänget och lyckades ställa till för mig. Orsaken att hon blev arg på mig och ville hämnas var förstås att jag inte ville ha med henne att göra, dvs. åtminstone undvika att bli utnyttjad och att bli indragen i en massa intriger. Och tyvärr så är jag ju inte tillräckligt smidigt när jag säger ifrån i såna situationer.
I alla fall lyckades hon sprida en del rykten, osv. Och då orkade jag inte längre vara i det gänget. Numera är jag tillbaka där, den andra personen har inte varit där ett tag. Men många av dem som jag kände där har flyttat, eller är inte så aktiva längre. Gänget har förändrats mycket och just nu känner jag mig inte så hemma där. Inte som tidigare.
Men jag märker också: Jag måste helt enkelt ägna mer tid åt såna intressen och kontakter. Om man bara kommer då och då, är man inte så med i gänget.
Hej Anonym!
Jag har också as, flera barn och känner igen det där. Viljan att ha det sociala men inte alltid rätt färdigheter eller tillräckligt av dem.
Jag har via kommunen börjat i en liten grupp för just sådana med vår diagnos och som har en fungerande vardag. Bara för att träffas och göra något trevligt. Kanske din kommun har något liknande?
Likaså kan kommuner ha anpassade arbeten. Du klarar visserligen ett vanligt arbete, tänkte mer på om det kanske kunde ge dej mer av det sociala. På sådana ställen är det oftast inte lika dömande folk och det kan gå lättare att hitta nya vänner.
8
Hej Anonym!
Jag har också as, flera barn och känner igen det där. Viljan att ha det sociala men inte alltid rätt färdigheter eller tillräckligt av dem.
Jag har via kommunen börjat i en liten grupp för just sådana med vår diagnos och som har en fungerande vardag. Bara för att träffas och göra något trevligt. Kanske din kommun har något liknande?
Likaså kan kommuner ha anpassade arbeten. Du klarar visserligen ett vanligt arbete, tänkte mer på om det kanske kunde ge dej mer av det sociala. På sådana ställen är det oftast inte lika dömande folk och det kan gå lättare att hitta nya vänner.
Nu är jag inte anonym längre i alla fall (jag glömde att sätta det på anonymt varje gång ) Kan du inte skicka ett meddelande vilken kommun det handlar om? Och kanske kan vi ha lite mera utbyte?
När det gäller arbetet.... jag tycker inte att jag helt och hållet klarar det. Jag har ju också bytt jobb några gånger och när jag råkade vara arbetslös en gång, så passade jag på att säga att jag inte kan jobba så här längre. Att det är för mycket med alla människor. Jag skulle behöva lite mer lugn och ro på jobbet för att orka umgås med folk på fritiden.
9
Nu är jag inte anonym längre i alla fall (jag glömde att sätta det på anonymt varje gång ) Kan du inte skicka ett meddelande vilken kommun det handlar om? Och kanske kan vi ha lite mera utbyte?
När det gäller arbetet.... jag tycker inte att jag helt och hållet klarar det. Jag har ju också bytt jobb några gånger och när jag råkade vara arbetslös en gång, så passade jag på att säga att jag inte kan jobba så här längre. Att det är för mycket med alla människor. Jag skulle behöva lite mer lugn och ro på jobbet för att orka umgås med folk på fritiden.
Hej,
vill tacka dig för att du började tråden och delade med dig av dina upplevelser. Jag är mamma till en 7-årig pojke med Asperger och funderar mycket kring framtiden och hur det kommer bli när han blir vuxen. Vad han kommer behöva hjälp med och så. Ja, det är långt till dess.
10
Hej,
vill tacka dig för att du började tråden och delade med dig av dina upplevelser. Jag är mamma till en 7-årig pojke med Asperger och funderar mycket kring framtiden och hur det kommer bli när han blir vuxen. Vad han kommer behöva hjälp med och så. Ja, det är långt till dess.
Hej, Jag tror också att du kan träna med hjälp av t ex en KBT-terapeut. Jag tänker att det hjälper ju inte att du går omkring och är orolig för att göra fel. Du mår bara dåligt av det. Gör så gott du kan istället. När någon blir arg på dig så kan du fråga varför de blev arga, kanske lär du dig något på det.
Jag tycker det vimlar av folk som "beter sig illa" och som både jag och andra blir arga på, utan att någon antyder att de har Asperger eller annat. Mina tonårsbarn är ofta arga på sina lärare. Är det farligt att folk blir arga?
Du borde träna upp ditt självförtroende! Du är bra som du är. Lycka till!
11
Hej, Jag tror också att du kan träna med hjälp av t ex en KBT-terapeut. Jag tänker att det hjälper ju inte att du går omkring och är orolig för att göra fel. Du mår bara dåligt av det. Gör så gott du kan istället. När någon blir arg på dig så kan du fråga varför de blev arga, kanske lär du dig något på det.
Jag tycker det vimlar av folk som "beter sig illa" och som både jag och andra blir arga på, utan att någon antyder att de har Asperger eller annat. Mina tonårsbarn är ofta arga på sina lärare. Är det farligt att folk blir arga?
Du borde träna upp ditt självförtroende! Du är bra som du är. Lycka till!
Ser du - det är ju den stora skillnaden: Du säger att det vimlar av folk som beter sig illa. Visst, men de gör det medvetet. För att de inte orkar bry sig eller för att de t.o.m. kan förskaffa sig fördelar med det. Men jag tycker sånt är hemskt, jag har mina ideal, försöker alltid varit trevlig och schysst, för att jag är övertygad att det är rätt sätt att vara. Om folk alltså placerar mig i samma "låda" som skitstövlarna som gör så med flit - förstår du att jag blir ledsen???
Att fråga varför folk blir arga, funkar inte heller. Då säger de bara t.ex. : "Det vet du mycket väl." Men det vet jag ju inte!! Det är verkligen ett problem för mig, för oftast får jag inte reda på vad jag har gjort för fel.
12
Ser du - det är ju den stora skillnaden: Du säger att det vimlar av folk som beter sig illa. Visst, men de gör det medvetet. För att de inte orkar bry sig eller för att de t.o.m. kan förskaffa sig fördelar med det. Men jag tycker sånt är hemskt, jag har mina ideal, försöker alltid varit trevlig och schysst, för att jag är övertygad att det är rätt sätt att vara. Om folk alltså placerar mig i samma "låda" som skitstövlarna som gör så med flit - förstår du att jag blir ledsen???
Att fråga varför folk blir arga, funkar inte heller. Då säger de bara t.ex. : "Det vet du mycket väl." Men det vet jag ju inte!! Det är verkligen ett problem för mig, för oftast får jag inte reda på vad jag har gjort för fel.
Det var roligt. Förhoppningsvis blir det bättre tills din son är vuxen. Dessutom brukar pojkar inte bry sig lika mycket om vad andra människor tycker.
13
Det var roligt. Förhoppningsvis blir det bättre tills din son är vuxen. Dessutom brukar pojkar inte bry sig lika mycket om vad andra människor tycker.
Kära besökare.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
Då får man energi över för krävande elever o de som försöker trampa på en!
