Skrivet: 2013-08-22, 18:25
#1
Akutkejsarsnitt
Jag hade en toppen graviditet! Inget illamående, inga foglossningar verkligen inget! så varför skulle förlossningen bli något annorlunda? klart jag ska föda vaginalt, det är det mest naturliga och allt ska bli så perfekt! längtade verkligen såå! Sen kom jag in i sista veckan, det började lite smått med smärtor i sidan, trodde det hade med förvärkar att göra och såg det bara som något positivt! Sen blev det värre och värre, vi åkte in till förlossningen då jag hade ständigt ihärdiga krämpor i sidan. Fick sagt till mig att det var njurkrämpor, bebisen låg och tryckte på njurarna. Fick smärtstillande för njursten, funkade exakt så länge som det stod att dem skulle göra sen kom dem tillbaks direkt. Tabletterna tog slut och vi var ännu en gång inne på förlossningen nästa dag. Denna gången fick ja en lättare morfin spruta i låret vilket tog bort all smärta i 6 timmar. Vi åkte hem, fick några andra tabletter som inte funkade över huvudtaget och så fort sprutan släppte var vi inne igen. Tredje dagen och vi fick alternativet igångsättning, absolut tänkte jag! va roligt, äntligen kommer hon komma ut! Var jätte nyfiken på hur förlossningen skulle gå till. Men ack, i 3 dagar höll vi på att få igång det! Grova förvärkar och fortfarande ständiga krämpor i njuren. Tredje dagen av igångsättning kom en doktor och han lyckades öppna upp mig till 4 cm och förlossningen var igång! Jippiiee! Efter 6 timmar hade ja ständiga värkar, inget uppehåll och var öppen 7-8 cm, då började bebisens hjärtljud sjunka! Jag var helt slut efter en hel vecka i extrema smärtor.... doktorn bestämde sig för kejsarsnitt. Samtidigt som jag ville föda vaginalt visste jag att detta var säkrast för barnet och jag var extremt lättad över att det snart skulle vara över och att jag skulle få träffa hon. Som grädde på moset var ja tvungen att bli sövd och fick inte träffa min dotter på över 6 timmar, jag visste inte vad jag hade att vänta mig innan ja kom till BB. Jag drabbades av oro, ångest, amningsproblematik, kunde inte ens hålla mitt eget barn eller byta blöja på henne eller ens mig själv! det tog mer en ett dygn innan jag kom upp ur sängen. Jag kände noll anknytning till min dotter, det kunde ju vara vems som helst? hon kom så ren, påklädd och perfekt till mig. Allt hade gått rent åt helvete så att säga! Ingeting blev som ja tänkte mig, verkligen inget! Gråt attacker, smärta, oro, rädsla, feberkänsla och absolut inget kvar att ge ledde till att ja började pumpa med ersättning upp till, detta fortsatte i en vecka efter vi kommit hem och till slut helt till ersättning. Allt detta kämpar jag ännu idag efter snart 2 månader, jag har sån ångest och oro, någon som drabbats av liknande?, känner mig så ensam. Man tycker att ja borde vara glad över att hon mådde så bra som hon gjorde, hon vägde 4310 g och var jätte fin, men mentalt och psykiskt hade ja nått min gräns.