Akutkejsarsnitt
_1307 Julibarn
  1. Medlem sedan
    Aug 2013
    #1

    Akutkejsarsnitt

    Jag hade en toppen graviditet! Inget illamående, inga foglossningar verkligen inget! så varför skulle förlossningen bli något annorlunda? klart jag ska föda vaginalt, det är det mest naturliga och allt ska bli så perfekt! längtade verkligen såå! Sen kom jag in i sista veckan, det började lite smått med smärtor i sidan, trodde det hade med förvärkar att göra och såg det bara som något positivt! Sen blev det värre och värre, vi åkte in till förlossningen då jag hade ständigt ihärdiga krämpor i sidan. Fick sagt till mig att det var njurkrämpor, bebisen låg och tryckte på njurarna. Fick smärtstillande för njursten, funkade exakt så länge som det stod att dem skulle göra sen kom dem tillbaks direkt. Tabletterna tog slut och vi var ännu en gång inne på förlossningen nästa dag. Denna gången fick ja en lättare morfin spruta i låret vilket tog bort all smärta i 6 timmar. Vi åkte hem, fick några andra tabletter som inte funkade över huvudtaget och så fort sprutan släppte var vi inne igen. Tredje dagen och vi fick alternativet igångsättning, absolut tänkte jag! va roligt, äntligen kommer hon komma ut! Var jätte nyfiken på hur förlossningen skulle gå till. Men ack, i 3 dagar höll vi på att få igång det! Grova förvärkar och fortfarande ständiga krämpor i njuren. Tredje dagen av igångsättning kom en doktor och han lyckades öppna upp mig till 4 cm och förlossningen var igång! Jippiiee! Efter 6 timmar hade ja ständiga värkar, inget uppehåll och var öppen 7-8 cm, då började bebisens hjärtljud sjunka! Jag var helt slut efter en hel vecka i extrema smärtor.... doktorn bestämde sig för kejsarsnitt. Samtidigt som jag ville föda vaginalt visste jag att detta var säkrast för barnet och jag var extremt lättad över att det snart skulle vara över och att jag skulle få träffa hon. Som grädde på moset var ja tvungen att bli sövd och fick inte träffa min dotter på över 6 timmar, jag visste inte vad jag hade att vänta mig innan ja kom till BB. Jag drabbades av oro, ångest, amningsproblematik, kunde inte ens hålla mitt eget barn eller byta blöja på henne eller ens mig själv! det tog mer en ett dygn innan jag kom upp ur sängen. Jag kände noll anknytning till min dotter, det kunde ju vara vems som helst? hon kom så ren, påklädd och perfekt till mig. Allt hade gått rent åt helvete så att säga! Ingeting blev som ja tänkte mig, verkligen inget! Gråt attacker, smärta, oro, rädsla, feberkänsla och absolut inget kvar att ge ledde till att ja började pumpa med ersättning upp till, detta fortsatte i en vecka efter vi kommit hem och till slut helt till ersättning. Allt detta kämpar jag ännu idag efter snart 2 månader, jag har sån ångest och oro, någon som drabbats av liknande?, känner mig så ensam. Man tycker att ja borde vara glad över att hon mådde så bra som hon gjorde, hon vägde 4310 g och var jätte fin, men mentalt och psykiskt hade ja nått min gräns.
  2. 1
    Akutkejsarsnitt Jag hade en toppen graviditet! Inget illamående, inga foglossningar verkligen inget! så varför skulle förlossningen bli något annorlunda? klart jag ska föda vaginalt, det är det mest naturliga och allt ska bli så perfekt! längtade verkligen såå! Sen kom jag in i sista veckan, det började lite smått med smärtor i sidan, trodde det hade med förvärkar att göra och såg det bara som något positivt! Sen blev det värre och värre, vi åkte in till förlossningen då jag hade ständigt ihärdiga krämpor i sidan. Fick sagt till mig att det var njurkrämpor, bebisen låg och tryckte på njurarna. Fick smärtstillande för njursten, funkade exakt så länge som det stod att dem skulle göra sen kom dem tillbaks direkt. Tabletterna tog slut och vi var ännu en gång inne på förlossningen nästa dag. Denna gången fick ja en lättare morfin spruta i låret vilket tog bort all smärta i 6 timmar. Vi åkte hem, fick några andra tabletter som inte funkade över huvudtaget och så fort sprutan släppte var vi inne igen. Tredje dagen och vi fick alternativet igångsättning, absolut tänkte jag! va roligt, äntligen kommer hon komma ut! Var jätte nyfiken på hur förlossningen skulle gå till. Men ack, i 3 dagar höll vi på att få igång det! Grova förvärkar och fortfarande ständiga krämpor i njuren. Tredje dagen av igångsättning kom en doktor och han lyckades öppna upp mig till 4 cm och förlossningen var igång! Jippiiee! Efter 6 timmar hade ja ständiga värkar, inget uppehåll och var öppen 7-8 cm, då började bebisens hjärtljud sjunka! Jag var helt slut efter en hel vecka i extrema smärtor.... doktorn bestämde sig för kejsarsnitt. Samtidigt som jag ville föda vaginalt visste jag att detta var säkrast för barnet och jag var extremt lättad över att det snart skulle vara över och att jag skulle få träffa hon. Som grädde på moset var ja tvungen att bli sövd och fick inte träffa min dotter på över 6 timmar, jag visste inte vad jag hade att vänta mig innan ja kom till BB. Jag drabbades av oro, ångest, amningsproblematik, kunde inte ens hålla mitt eget barn eller byta blöja på henne eller ens mig själv! det tog mer en ett dygn innan jag kom upp ur sängen. Jag kände noll anknytning till min dotter, det kunde ju vara vems som helst? hon kom så ren, påklädd och perfekt till mig. Allt hade gått rent åt helvete så att säga! Ingeting blev som ja tänkte mig, verkligen inget! Gråt attacker, smärta, oro, rädsla, feberkänsla och absolut inget kvar att ge ledde till att ja började pumpa med ersättning upp till, detta fortsatte i en vecka efter vi kommit hem och till slut helt till ersättning. Allt detta kämpar jag ännu idag efter snart 2 månader, jag har sån ångest och oro, någon som drabbats av liknande?, känner mig så ensam. Man tycker att ja borde vara glad över att hon mådde så bra som hon gjorde, hon vägde 4310 g och var jätte fin, men mentalt och psykiskt hade ja nått min gräns.
  3. Medlem sedan
    Jan 2013
    #2
    Usch vad jobbigt! Men jag är säker på att du inte är ensam. Finns en grupp här på forumet som heter Förlossningsdepression. Där finner du säkert stöd och hjälp. Och ta hjälp av barnmorskorna på BVC och MVC!dekan remittera dig till psykolog mm. Hoppas du mår bättre snart! Kram
  4. 2
    Usch vad jobbigt! Men jag är säker på att du inte är ensam. Finns en grupp här på forumet som heter Förlossningsdepression. Där finner du säkert stöd och hjälp. Och ta hjälp av barnmorskorna på BVC och MVC!dekan remittera dig till psykolog mm. Hoppas du mår bättre snart! Kram
  5. Medlem sedan
    Feb 2012
    #3
    först och främst, grattis till din dotter!

    Jag vet precis vad du pratar om, min dotter föddes med urakut kejsarsnitt i juni förra året.
    Jag hade en jättejobbig graviditet, foglossningen började i v 14 och förvärkarna i v 20.
    De lyckades stoppa värkarbetet med hjälp av bricanyl, men i v 29 kunde de inte längre göra något då krystvärkarna startat utan att jag öppnade mig.
    Jag hade också velat föda vaginalt, få en "normal" förlossning och uppleva det där som alla pratar om, men mitt i värkar och allt så kommer läkaren och säger att de måste plocka ut bebisen för att hon kunde krossas i magen pga värkarna annars.

    Ingenting blev som jag hade tänk mig, jag fick inte föda, fick inte ha min dotter, kunde inte amma, ingenting. Och som om inte det var nog så låg hon i en kuvös på neonatalen med andninghjälp, slangar i hela kroppen och en massa skärmar som larmade så fort syresättning eller hjärtslagen förändrades.

    Jag kände inget band till henne överhuvudtaget och vissa dagar ville jag inte ens se henne, det var för jobbigt. De känslorna ledde till att jag fick jätte dåligt samvete och kände mig som världens sämsta mamma.
    Gick ner mig totalt och fick jobba med de känslorna väldigt länge.
    Än idag kan jag tänka tillbaka och få som en sten i bröstet.

    För tre veckor sen fick jag mitt andra barn, även han föddes med snitt, akutsnitt som bestämdes kvällen innan. Även denna gång så satte värkarna igång men jag öppnade mig inte.
    Jag trodde att det skulle bli lika jobbigt igen, men det blev det inte.

    Visst är det kämpigt, jag är deprimerad och har svårt att känna mig glad, men jag är inte ensam om det.
    Jag är inte den enda som känner så här, det finns så många andra som gör det också. Och alla känslor och tankar om att vara en dålig mamma, eller tron om att det alltid kommer att kännas så här, är helt normala saker.

    Men oavsett hur barnet kommer till världen så är det en förlossning, den största och mest speciella händelsen i ens liv. Och det spelar ingen roll om du fött vaginalt eller genom en operation, du är lika mycket mamma för det.
    Och amningen ska du inte hänga upp dig på, gråt inte över "det där speciella bandet man får genom amning".
    För du har det redan, det bandet fick du när din dotter låg i magen, genom varje spark och rörelse. Ammad eller inte, mamma är ändå mamma, och kärleken mellan mor och barn är lika stark även om man är ledsen i början.

    Håll ut, det blir bättre!
    Och glöm inte, du är inte ensam.
    Ibland hjälper det att prata med någon som förstår vad man gått igenom.

    Kram till både dig och din dotter!
  6. 3
    först och främst, grattis till din dotter!

    Jag vet precis vad du pratar om, min dotter föddes med urakut kejsarsnitt i juni förra året.
    Jag hade en jättejobbig graviditet, foglossningen började i v 14 och förvärkarna i v 20.
    De lyckades stoppa värkarbetet med hjälp av bricanyl, men i v 29 kunde de inte längre göra något då krystvärkarna startat utan att jag öppnade mig.
    Jag hade också velat föda vaginalt, få en "normal" förlossning och uppleva det där som alla pratar om, men mitt i värkar och allt så kommer läkaren och säger att de måste plocka ut bebisen för att hon kunde krossas i magen pga värkarna annars.

    Ingenting blev som jag hade tänk mig, jag fick inte föda, fick inte ha min dotter, kunde inte amma, ingenting. Och som om inte det var nog så låg hon i en kuvös på neonatalen med andninghjälp, slangar i hela kroppen och en massa skärmar som larmade så fort syresättning eller hjärtslagen förändrades.

    Jag kände inget band till henne överhuvudtaget och vissa dagar ville jag inte ens se henne, det var för jobbigt. De känslorna ledde till att jag fick jätte dåligt samvete och kände mig som världens sämsta mamma.
    Gick ner mig totalt och fick jobba med de känslorna väldigt länge.
    Än idag kan jag tänka tillbaka och få som en sten i bröstet.

    För tre veckor sen fick jag mitt andra barn, även han föddes med snitt, akutsnitt som bestämdes kvällen innan. Även denna gång så satte värkarna igång men jag öppnade mig inte.
    Jag trodde att det skulle bli lika jobbigt igen, men det blev det inte.

    Visst är det kämpigt, jag är deprimerad och har svårt att känna mig glad, men jag är inte ensam om det.
    Jag är inte den enda som känner så här, det finns så många andra som gör det också. Och alla känslor och tankar om att vara en dålig mamma, eller tron om att det alltid kommer att kännas så här, är helt normala saker.

    Men oavsett hur barnet kommer till världen så är det en förlossning, den största och mest speciella händelsen i ens liv. Och det spelar ingen roll om du fött vaginalt eller genom en operation, du är lika mycket mamma för det.
    Och amningen ska du inte hänga upp dig på, gråt inte över "det där speciella bandet man får genom amning".
    För du har det redan, det bandet fick du när din dotter låg i magen, genom varje spark och rörelse. Ammad eller inte, mamma är ändå mamma, och kärleken mellan mor och barn är lika stark även om man är ledsen i början.

    Håll ut, det blir bättre!
    Och glöm inte, du är inte ensam.
    Ibland hjälper det att prata med någon som förstår vad man gått igenom.

    Kram till både dig och din dotter!
Kära besökare.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.

Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.

Vänligen Allt för föräldrar