Skrivet: 2013-09-07, 08:30
#1
Behöver lite peptalk......
Fredag 6/9 (på BF).
Går och lägger mig för en eftermiddagslur vid 16.00, då jag är supertrött efter en dålig natts sömn. Väl i sängen börjar förvärkarna komma oftare än vanligt, och vid 17.00 börjar jag klocka värkarna. De kommer med 3-5 minuters mellanrum och jag andas mig igenom topparna av dem. De känns dock inte allt för onda men jag är trött och att sova emellan går inte alls.
Vid 18.00 kommer de regelbundet med 2-3 minuters mellanrum och är strax över en minut långa. Pauserna emellan känns korta och jag blir matad med små bitar mat medans jag sitter i duschen för att få bort den värsta smärtan. Värkarna blir intensivare och strålar ut i sidor, ryggen och ner i benen. Under den här tiden får jag en teckningsblödning och känner att ja, nu är det nog verkligen på gång! Jag byter position ofta, står och rullar höfterna, står på knä i sängen lutad mot kuddar, sitter i duschen och bullar upp med kyddar och täcken mot köksbord och grenslar en stol. Sambon värmer ryggen och magen med vetevärmare.
Jag ringer in och får rådet att ta 2 alvedon och jobba på hemma så länge det går, och än så länge känns det uthärdligt så länge jag koncentrerar mig på varje värk. Jag känner mig duktig, jag gör allt det där jag tänkt ut i förväg! Några timmar till hemma, sen ringer vi igen säger jag till sambon. Klockan är 19.30 och vi ställer siktet på runt midnatt.
Timmarna går och värkarna blir intensivare hela tiden, det enda som till slut funkar är att sitta i duschen men även där får jag svårt att hålla andningen, jag börjar dessutom bli rejält trött och spänner mig mycket. När värkarna är så svåra att hantera att jag bara gnyr igenom dem utan ett dugg koll på andningen ringer vi in igen, klockan är då 00.30 och vi är välkomna in för kontroll. Just då känner jag att jag verkligen inte orkar mer.
I taxin börjar värkarna kännas snällare och kommer med 5 minuters mellanrum. Då börjar jag känna mig missmodig och säker på att vi ska bli hemskickade, trots att vi jobbat på så bra hemma.. CTG sätts och värkarna syns ordentligt på kurvan. Det är nästan ohanterbart att sitta "fastspänd" när värkarna kommer, det gör riktigt ont. Dags för undersökning.......... ja, såklart 1 cm kvar av tappen och öppen bara några millimeter. Nu var det nära till tårarna kan jag säga.
Fick sovdos (bricanyl, 2 citodon och sömntablett) och åka hem, det kändes okej för jag var så trött, men hur fan ska jag klara resten av förlossningen? Värkarna avtog vid 3-tiden och jag fick somna och sova till 7, och nu kl. 9 har de börjat kännas svagt igen. Har tappat all powerkvinna-känsla och känner mig helt misslyckad när jag tänker på alla som kommer in till förlossningen och är "såå duktiga" för att de minsann är öppna 6 cm eller liknande.
Jag trodde att när tappen utplånades och de första öppningscentimetrarna skulle vara med värkar som kom regelbundet typ var 8e till 15e minut, inte var 2-3 och med värkpauser på runt minuten. Sova under latensfasen, jo tjena,...
Sorry för massa gnäll, men om någon haft liknande eller har något peppande att säga så skriv gärna!