Hej!
Jag har hamnat i ett svårt läge och vet inte hur jag ska bära mig åt längre.
Bakgrunden är följande: Min partner och jag träffades för inte så länge sedan och kort därefter väntade vi barn tillsammans. (Vilket vi båda var mycket glada för.) Nu är barnet 8 månader och under hela denna tid har vi haft stora problem på olika sätt (mycket gällande svartsjuka och få eget utrymme i relationen osv). Det fanns problem i relationen även under graviditeten, och de har inte försvunnit utan snarare blivit värre med tiden även om jag hade hoppats på tvärtom.
Jag har sedan länge velat gå och prata med någon för att få hjälp men det är totalvägran från min partner. Jag har gått själv till en kurator för att få ett bollplank och där kan jag få idéer och tips om vad man kan göra för att tänka på ett annat sätt osv i en relation men det är svårt att genomdriva detta när min partner ser på hela situationen som att jag bara bråkar. Lösningen på detta är att jag slutar bråka helt enkelt, då blir allt bra. Han själv tycks inte se att han behöver förändra saker.
Jag känner mig så ensam i detta eftersom det bara är jag som tar upp hur vi har det i vår relation. Min partner tycker mera att man ska vara tyst om problem och anser att jag är stämningsförstörare om jag vill prata om det som inte fungerar för oss. Vi har svårt för att kommunicera och jag tänker att vi verkligen behöver hjälp från en tredje part för att se hur vi ska göra istället för det som vi gör nu eftersom det uppenbarligen har varit fel metod. Men som sagt, rådgivning är uteslutet.
Jag har skaffat böcker i ämnet men han visar inget eget intresse för att läsa någon av dem (trots att han själv sa att jag fick välja en bok som han skulle läsa som kompensation för att han inte vill gå på samtal) utan jag får sätta boken i handen på honom i så fall. Jag har försökt prata med honom, jag har skrivit brev, jag ritat teckningar för att illustrera vad jag drömmer om i en relation och i livet och vad jag känner är problem i vår relation. Jag har föreslagit terapi och jag har ordnat böcker.
Jag är nu helt tom på idéer och saknar mycket att han själv tar initiativ till att han vill att vi ska få det bättre. Jag har sagt att jag inte kan fortsätta ha det så här att jag bara går och är ledsen, inte minst för vår lilla killes skull, och att jag kommer att bli tvungen att flytta till eget boende om han inte visar en vilja till att också försöka driva på vårt förhållande i rätt riktning. Men det är ett svårt beslut att ta, jag hoppas ju att han ska få upp ögonen för vad det är han håller på att förlora.. Hjärtat gråter över om vårt lilla efterlängtade barn inte får leva med båda sina föräldrar men jag vill heller inte ge honom en så dålig förebild i hur det är att vara vuxen och ha vuxna relationer.
Vad tänker ni om det jag berättar..?
1
Vad göra? Hej!
Jag har hamnat i ett svårt läge och vet inte hur jag ska bära mig åt längre.
Bakgrunden är följande: Min partner och jag träffades för inte så länge sedan och kort därefter väntade vi barn tillsammans. (Vilket vi båda var mycket glada för.) Nu är barnet 8 månader och under hela denna tid har vi haft stora problem på olika sätt (mycket gällande svartsjuka och få eget utrymme i relationen osv). Det fanns problem i relationen även under graviditeten, och de har inte försvunnit utan snarare blivit värre med tiden även om jag hade hoppats på tvärtom.
Jag har sedan länge velat gå och prata med någon för att få hjälp men det är totalvägran från min partner. Jag har gått själv till en kurator för att få ett bollplank och där kan jag få idéer och tips om vad man kan göra för att tänka på ett annat sätt osv i en relation men det är svårt att genomdriva detta när min partner ser på hela situationen som att jag bara bråkar. Lösningen på detta är att jag slutar bråka helt enkelt, då blir allt bra. Han själv tycks inte se att han behöver förändra saker.
Jag känner mig så ensam i detta eftersom det bara är jag som tar upp hur vi har det i vår relation. Min partner tycker mera att man ska vara tyst om problem och anser att jag är stämningsförstörare om jag vill prata om det som inte fungerar för oss. Vi har svårt för att kommunicera och jag tänker att vi verkligen behöver hjälp från en tredje part för att se hur vi ska göra istället för det som vi gör nu eftersom det uppenbarligen har varit fel metod. Men som sagt, rådgivning är uteslutet.
Jag har skaffat böcker i ämnet men han visar inget eget intresse för att läsa någon av dem (trots att han själv sa att jag fick välja en bok som han skulle läsa som kompensation för att han inte vill gå på samtal) utan jag får sätta boken i handen på honom i så fall. Jag har försökt prata med honom, jag har skrivit brev, jag ritat teckningar för att illustrera vad jag drömmer om i en relation och i livet och vad jag känner är problem i vår relation. Jag har föreslagit terapi och jag har ordnat böcker.
Jag är nu helt tom på idéer och saknar mycket att han själv tar initiativ till att han vill att vi ska få det bättre. Jag har sagt att jag inte kan fortsätta ha det så här att jag bara går och är ledsen, inte minst för vår lilla killes skull, och att jag kommer att bli tvungen att flytta till eget boende om han inte visar en vilja till att också försöka driva på vårt förhållande i rätt riktning. Men det är ett svårt beslut att ta, jag hoppas ju att han ska få upp ögonen för vad det är han håller på att förlora.. Hjärtat gråter över om vårt lilla efterlängtade barn inte får leva med båda sina föräldrar men jag vill heller inte ge honom en så dålig förebild i hur det är att vara vuxen och ha vuxna relationer.
Att du drar det tyngsta lasset. Att han inte verkar bry sig så mycket. Har du nu lagt ut ett ultimatum så borde han fatta galoppen om du (och eran son) betyder något. Jag skulle nog inte ge det så mycket längre tid om jag vore du, det tar ju så mycket energi! Och kanske skulle ni trivas bättre som särbos? Om dessa problem kommer så tidigt i relationen ändå, så tror tyvärr inte jag att det blir så mycket bättre om inte båda verkligen lägger ner den energi som behövs. Så tänker jag!
2
Att du drar det tyngsta lasset. Att han inte verkar bry sig så mycket. Har du nu lagt ut ett ultimatum så borde han fatta galoppen om du (och eran son) betyder något. Jag skulle nog inte ge det så mycket längre tid om jag vore du, det tar ju så mycket energi! Och kanske skulle ni trivas bättre som särbos? Om dessa problem kommer så tidigt i relationen ändå, så tror tyvärr inte jag att det blir så mycket bättre om inte båda verkligen lägger ner den energi som behövs. Så tänker jag!
Du har ju varit jättetydlig mot honom att du inte tycker att ni har det bra som ni har det. Och han har inte reagerat. Ni kan ju inte ha känt varandra mer än ett par år? Har ni såna problem redan lär det inte bli bättre. Jag tror du måste vara ärlig med dej själv: det här är den mannen du har valt. Gillar du honom, sådan han är?
3
Du har ju varit jättetydlig mot honom att du inte tycker att ni har det bra som ni har det. Och han har inte reagerat. Ni kan ju inte ha känt varandra mer än ett par år? Har ni såna problem redan lär det inte bli bättre. Jag tror du måste vara ärlig med dej själv: det här är den mannen du har valt. Gillar du honom, sådan han är?
Tack för dina tankar!
Ja det är mycket energikrävande och jag sörjer att stor del av min föräldraledighet har gått åt till att försöka få till en förändring och samtidigt känna mig så frustrerad och ledsen. Jag är helt medveten om att jag inte heller är den perfekta partnern och att jag också har en del jag måste förändra, men skillnaden mellan oss är ju då att jag tar alla halmstån som finns för att få hjälp till oss medan han som sagt inte gör det. Jag tänker också lite så att detta kan ju inte gå om vi inte båda gör vårt absolut bästa för att detta ska fungera samtidigt som jag fortfarande hoppas att han ska inse hur detta kan komma att sluta och att han till slut vaknar upp för att han inte vill att det ska hända..
Mitt i allt det jobbiga har vi i alla fall kunnat glädja oss något väldigt åt barnet och det är tur i alla fall.
4
Tack för dina tankar!
Ja det är mycket energikrävande och jag sörjer att stor del av min föräldraledighet har gått åt till att försöka få till en förändring och samtidigt känna mig så frustrerad och ledsen. Jag är helt medveten om att jag inte heller är den perfekta partnern och att jag också har en del jag måste förändra, men skillnaden mellan oss är ju då att jag tar alla halmstån som finns för att få hjälp till oss medan han som sagt inte gör det. Jag tänker också lite så att detta kan ju inte gå om vi inte båda gör vårt absolut bästa för att detta ska fungera samtidigt som jag fortfarande hoppas att han ska inse hur detta kan komma att sluta och att han till slut vaknar upp för att han inte vill att det ska hända..
Mitt i allt det jobbiga har vi i alla fall kunnat glädja oss något väldigt åt barnet och det är tur i alla fall.
Tack för responsen!
Ja jag tycker att jag har varit tydlig på alla sätt och vis, men som sagt- han ser det mest som att jag bråkar och att det bara är för mig att sluta så får vi det bra ju.
Nej precis, ungefär två år. Inte mycket att bygga på när den omtalade påfrestande småbarnstiden är högaktuell, det vet jag.. Kanske är det många som låter tiden gå i några år till men jag har högre ambitioner med ett förhållande än att man ska gå och tiga och vara ledsen bara, jag vill verkligen inte hamna i den fällan. I ett förhållande ska man ju låta varandra växa och blomma, inte ha det som vi har det.
Svårt att vara ärlig mot sig själv ja men det ligger mycket i det du säger att man ska fråga sig själv om det är denna man jag vill fortsätta med. (Även om jag lever på något slags hopp om att det finns annat under ytan än det som är just nu, bara han försöker ta in lite andra intryck..)
5
Tack för responsen!
Ja jag tycker att jag har varit tydlig på alla sätt och vis, men som sagt- han ser det mest som att jag bråkar och att det bara är för mig att sluta så får vi det bra ju.
Nej precis, ungefär två år. Inte mycket att bygga på när den omtalade påfrestande småbarnstiden är högaktuell, det vet jag.. Kanske är det många som låter tiden gå i några år till men jag har högre ambitioner med ett förhållande än att man ska gå och tiga och vara ledsen bara, jag vill verkligen inte hamna i den fällan. I ett förhållande ska man ju låta varandra växa och blomma, inte ha det som vi har det.
Svårt att vara ärlig mot sig själv ja men det ligger mycket i det du säger att man ska fråga sig själv om det är denna man jag vill fortsätta med. (Även om jag lever på något slags hopp om att det finns annat under ytan än det som är just nu, bara han försöker ta in lite andra intryck..)
Kan du åka bort ett par veckor och låta din partner bo själv? Om du kan lämna honom en tid utan att vara arg, så får han en chans att uppleva hur livet kan bli om ni inte hittar ett sätt att kommunicera. Som det är nu upplever han dig säkert som tjatig och jag är rätt säker på att du bara kommer att få honom ännu mer fast besluten att hålla på sin linje. Jag tror tyvärr att ni mest gräver skyttegravar nu. Om du säger att du behöver en tid ensam för att få en paus från ert förhållande - som du just nu upplever som dåligt - så kanske den tiden också kan ge honom möjlighet att tänka lite. Utan att behöva känna att han måste försvara sin ståndpunkt.
6
Kan du åka bort ett par veckor och låta din partner bo själv? Om du kan lämna honom en tid utan att vara arg, så får han en chans att uppleva hur livet kan bli om ni inte hittar ett sätt att kommunicera. Som det är nu upplever han dig säkert som tjatig och jag är rätt säker på att du bara kommer att få honom ännu mer fast besluten att hålla på sin linje. Jag tror tyvärr att ni mest gräver skyttegravar nu. Om du säger att du behöver en tid ensam för att få en paus från ert förhållande - som du just nu upplever som dåligt - så kanske den tiden också kan ge honom möjlighet att tänka lite. Utan att behöva känna att han måste försvara sin ståndpunkt.
Tack, det är en bra tanke. Faktum är att vi är i en sådan paus nu (jag bor hemma hos en väninna och vet inte för hur lång tid riktigt) och den verkar inte ha någon effekt alls åt rätt håll. Han deklarerade redan innan pausen vad han gillar "pauser" och det var inte något positivt alls med det medan jag hade hoppats att lite andrum för oss båda skulle hjälpa oss att tillsammans se hur vi vill ha vår framtid. Men så verkar det inte bli. Eftersom vi har vår lilla kille som ju behöver träffa sin pappa så ses vi nästan varje dag ändå och trots att jag försöker vänta in initiativ från honom att han ska ta upp ämnet hur vi ska ha det så händer inget utan att jag gör det. Och då är det skyttegravar precis som du säger. Känner mig så slutkörd av allt så jag orkar nästan inte "vänta ut" honom (eller "något" ) längre, jag behöver veta hur allt ska bli.
7
Tack, det är en bra tanke. Faktum är att vi är i en sådan paus nu (jag bor hemma hos en väninna och vet inte för hur lång tid riktigt) och den verkar inte ha någon effekt alls åt rätt håll. Han deklarerade redan innan pausen vad han gillar "pauser" och det var inte något positivt alls med det medan jag hade hoppats att lite andrum för oss båda skulle hjälpa oss att tillsammans se hur vi vill ha vår framtid. Men så verkar det inte bli. Eftersom vi har vår lilla kille som ju behöver träffa sin pappa så ses vi nästan varje dag ändå och trots att jag försöker vänta in initiativ från honom att han ska ta upp ämnet hur vi ska ha det så händer inget utan att jag gör det. Och då är det skyttegravar precis som du säger. Känner mig så slutkörd av allt så jag orkar nästan inte "vänta ut" honom (eller "något" ) längre, jag behöver veta hur allt ska bli.
Känner igen mig i mkt av det du skriver! Så vet hur svårt det är! Min värsta mardröm förr var att få barn o gå isär, splittra familjen, men vi är mitt uppe i det, även här har jag dragit hela lasset! Vi har haft problem i 3 av 6 år, det finns inget kvar mer än att vi har barn ihop o jag vill få ut såå mkt mer av livet! Jag vill min son ska ha en glad mamma! En mamma som har ork o hitta på saker, jag är psykiskt trött pga allt. Vi har ej gått i terapi o jag kommer inte föreslå det heller. Du verkar starkare än mig o du orkar kämpa, det är bra för då kan du inte ångra dig i efterhand, du behöver inte känna att du inte gjorde vad du kunde! =) Jag har på mitt sätt försökt få min sambo förstå (precis som du) men det går aldrig in o nu är jag såå trött på allt. Jag hoppas ni kan lösa situationen i slutändan! Jag har varit olycklig länge, nån gång får det vara nog. Man orkar inte hur mkt som helst...
Lycka till!
8
Känner igen mig i mkt av det du skriver! Så vet hur svårt det är! Min värsta mardröm förr var att få barn o gå isär, splittra familjen, men vi är mitt uppe i det, även här har jag dragit hela lasset! Vi har haft problem i 3 av 6 år, det finns inget kvar mer än att vi har barn ihop o jag vill få ut såå mkt mer av livet! Jag vill min son ska ha en glad mamma! En mamma som har ork o hitta på saker, jag är psykiskt trött pga allt. Vi har ej gått i terapi o jag kommer inte föreslå det heller. Du verkar starkare än mig o du orkar kämpa, det är bra för då kan du inte ångra dig i efterhand, du behöver inte känna att du inte gjorde vad du kunde! =) Jag har på mitt sätt försökt få min sambo förstå (precis som du) men det går aldrig in o nu är jag såå trött på allt. Jag hoppas ni kan lösa situationen i slutändan! Jag har varit olycklig länge, nån gång får det vara nog. Man orkar inte hur mkt som helst...
Lycka till!
Jag tycker att Maisy skrev det bra: Gillar du honom som han är? För mig låter det som du ser honom som ett renoveringsprojekt och inte som om du älskar honom. För under den korta tid ni varit ihop låter det inte som om han har ändrat sig, utan för mig låter det som du inte tycker han duger som han är. Att han måste ändra sig. Har jag fel? Han reagerar genom att sträva emot och vara motvillig, vilket är förståeligt, vem vill leva med någon som vill göra om en och som inte tycker man duger.
Varför valde du honom från början? Finns detta kvar? Vill du vara med honom även om han inte ändrar sig? Räcker din kärlek för det?
Risken är att jag missförstått så klart. Men detta är mina spontana reflektioner utifrån det du skriver.
Ha det gott!
9
Jag tycker att Maisy skrev det bra: Gillar du honom som han är? För mig låter det som du ser honom som ett renoveringsprojekt och inte som om du älskar honom. För under den korta tid ni varit ihop låter det inte som om han har ändrat sig, utan för mig låter det som du inte tycker han duger som han är. Att han måste ändra sig. Har jag fel? Han reagerar genom att sträva emot och vara motvillig, vilket är förståeligt, vem vill leva med någon som vill göra om en och som inte tycker man duger.
Varför valde du honom från början? Finns detta kvar? Vill du vara med honom även om han inte ändrar sig? Räcker din kärlek för det?
Risken är att jag missförstått så klart. Men detta är mina spontana reflektioner utifrån det du skriver.
Usch Anonym vad tråkigt att läsa, känner verkligen med dig! Jag känner igen mycket i det du skriver också och du verkar ha kämpat länge och du verkar inte svag på något vis. Så även du verkar kunna tänka att du gjorde vad du kunde. Och mera går det ju inte att begära av någon.
Tack för ditt lycka till och stort lycka till till dig också!
10
Usch Anonym vad tråkigt att läsa, känner verkligen med dig! Jag känner igen mycket i det du skriver också och du verkar ha kämpat länge och du verkar inte svag på något vis. Så även du verkar kunna tänka att du gjorde vad du kunde. Och mera går det ju inte att begära av någon.
Tack för ditt lycka till och stort lycka till till dig också!
Erikastockholm, tack för dina tankar också.
Jag kan förstå att jag kan tolkas som att jag ser honom som ett renoveringsobjekt men så är det inte. Det är omöjligt att beskriva hela situationen här helt enkelt.
Jag vet varför jag valde honom från början och ja det finns kvar i botten.
Dock är det så att t ex tendenser till svartsjuka och kontrollbehov var något som jag noterade också i början men trodde skulle ge med sig när vi lärde känna varandra bättre och när han skulle förstå att jag verkligen tyckte om honom och ville dela livet med honom.
Vissa saker i ett förhållande går att leva med även om det inte är perfekt, men vissa saker är svåra att leva med och då måste man ju kunna önska att det går att ändra på..? Det gäller ju även mig så klart. Jag tycker att det ingår i ett förhållande att kunna prata om sådana saker också.
Man kan ju se det som att min kärlek har räckt för att kämpa mig igenom en stor del av spädbarnstiden med nattvak, sömnbrist osv, att jag inte har velat ge upp detta utan faktiskt velat kämpa för honom och för oss. Och att jag har sökt hjälp på olika sätt.
Så ja du har missförstått :-) Men frågan du och Maisy ställer är ändå befogad.
11
Erikastockholm, tack för dina tankar också.
Jag kan förstå att jag kan tolkas som att jag ser honom som ett renoveringsobjekt men så är det inte. Det är omöjligt att beskriva hela situationen här helt enkelt.
Jag vet varför jag valde honom från början och ja det finns kvar i botten.
Dock är det så att t ex tendenser till svartsjuka och kontrollbehov var något som jag noterade också i början men trodde skulle ge med sig när vi lärde känna varandra bättre och när han skulle förstå att jag verkligen tyckte om honom och ville dela livet med honom.
Vissa saker i ett förhållande går att leva med även om det inte är perfekt, men vissa saker är svåra att leva med och då måste man ju kunna önska att det går att ändra på..? Det gäller ju även mig så klart. Jag tycker att det ingår i ett förhållande att kunna prata om sådana saker också.
Man kan ju se det som att min kärlek har räckt för att kämpa mig igenom en stor del av spädbarnstiden med nattvak, sömnbrist osv, att jag inte har velat ge upp detta utan faktiskt velat kämpa för honom och för oss. Och att jag har sökt hjälp på olika sätt.
Så ja du har missförstått :-) Men frågan du och Maisy ställer är ändå befogad.
Jag tror dock inte att det enda sättet att förändra ett sådant beteende är att aldrig acceptera det från början. Varvid det i normalfallet inte blir någon relation. Jag tror att det är jättesvårt att ändra mönster man skapat i ett förhållande. Då krävs det stor vilja från båda parterna och det synes inte finnas hos honom.
Ha det gott!
12
Åh jag förstår.
Jag tror dock inte att det enda sättet att förändra ett sådant beteende är att aldrig acceptera det från början. Varvid det i normalfallet inte blir någon relation. Jag tror att det är jättesvårt att ändra mönster man skapat i ett förhållande. Då krävs det stor vilja från båda parterna och det synes inte finnas hos honom.
Jo det ligger säkert mycket i det, att man ska sätta stopp från början. Men samtidigt vill man också ge sig själv, den andre och relationen en chans. Jag tror att det finns fall av svartsjuka som kan mildras med tiden när osäkerhet på varandra har försvunnit och det var ju det jag hoppades på här bland annat.
Tror som du att det är svårt att ändra mönster som finns i ett förhållande, men jag vill verkligen tro att det ändå är möjligt. Och kanske särskilt när man drar i bromsen relativt tidigt i förhållandet. Men helt klart måste båda parter förstå å främst ha en insikt om hur man har det helt enkelt och sedan en vilja till att förändra och det är det jag brottas med..
Vad man ska förändra är inte alltid så lätt att se själv inom paret tror jag och där kommer då finessen in att söka hjälp eller åtminstone försöka läsa sig till lite nya tankar. Men som sagt, jag får inte gehör för detta tyvärr.
13
Jo det ligger säkert mycket i det, att man ska sätta stopp från början. Men samtidigt vill man också ge sig själv, den andre och relationen en chans. Jag tror att det finns fall av svartsjuka som kan mildras med tiden när osäkerhet på varandra har försvunnit och det var ju det jag hoppades på här bland annat.
Tror som du att det är svårt att ändra mönster som finns i ett förhållande, men jag vill verkligen tro att det ändå är möjligt. Och kanske särskilt när man drar i bromsen relativt tidigt i förhållandet. Men helt klart måste båda parter förstå å främst ha en insikt om hur man har det helt enkelt och sedan en vilja till att förändra och det är det jag brottas med..
Vad man ska förändra är inte alltid så lätt att se själv inom paret tror jag och där kommer då finessen in att söka hjälp eller åtminstone försöka läsa sig till lite nya tankar. Men som sagt, jag får inte gehör för detta tyvärr.
Jag tänker att du projicerar dina egna problem på förhållandet. Du förväntar dig att din partner ska vara nån som du vill att han ska vara och att lösningen ligger i att han ändrar sig. Den enda vi kan ändra är oss själva, ingen annan.
När du har önskemål om hur er relation ska vara, är det då saker som han ska göra?
I relationer och i livet ska vi leva våra egna liv brevid andras, du ska göra saker och ting som det känns rätt för dig. När du gör det som passar dig för din skulle så låter du också andra vara fria till att vara som de är. Det är fel att klaga, begränsa, vilja ändra andra, det är kvävande och inte en positiv miljö för livsglädje.
Du skriver om svartsjuka till exempel, om han är svartsjuk så är det som han är, det är inte ditt fel och det är inget som ska påverka dig till att vara annorlunda än du är. Om han blir svartsjuk för att du gör ditten eller datten så får han bli det, du ska ändå göra ditten och datten. Du har din egen moral och du vet när du gör rätt eller fel. Inte han. Han måste acceptera dig som du är och du måste acceptera honom som han är.
Alla par har saker som irriterar varandra och där gör man bäst att ligga lågt och njuta av de bra sidorna istället som vi gärna delar med varandra. Perfekta partners finns inte.
När man vill ändra andra människor så är det egentligen något fel på en själv, man har inte förmågan att acceptera människor som de är - man accepterar nog inte ens sig själv som den man är. Man kontrollerar andra. Man tror att lyckan ligger i något som borde finnas men inte finns. Man jagar en illusion.
När vi väljer partner så väljer vi, det är ingen som tvingat dig att ha den karln du har, du har fritt valt honom - för att klaga på...?
I livet handlar allt om att välja. Vi väljer det ena eller det andra framför nåt annat. Vill jag ha detta? Vill jag ha nåt annat? Livet handlar inte om att välja något för att sen bara hitta fel på det. Men så är det, vissa människor blir aldrig nöjda.
14
Jag tänker att du projicerar dina egna problem på förhållandet. Du förväntar dig att din partner ska vara nån som du vill att han ska vara och att lösningen ligger i att han ändrar sig. Den enda vi kan ändra är oss själva, ingen annan.
När du har önskemål om hur er relation ska vara, är det då saker som han ska göra?
I relationer och i livet ska vi leva våra egna liv brevid andras, du ska göra saker och ting som det känns rätt för dig. När du gör det som passar dig för din skulle så låter du också andra vara fria till att vara som de är. Det är fel att klaga, begränsa, vilja ändra andra, det är kvävande och inte en positiv miljö för livsglädje.
Du skriver om svartsjuka till exempel, om han är svartsjuk så är det som han är, det är inte ditt fel och det är inget som ska påverka dig till att vara annorlunda än du är. Om han blir svartsjuk för att du gör ditten eller datten så får han bli det, du ska ändå göra ditten och datten. Du har din egen moral och du vet när du gör rätt eller fel. Inte han. Han måste acceptera dig som du är och du måste acceptera honom som han är.
Alla par har saker som irriterar varandra och där gör man bäst att ligga lågt och njuta av de bra sidorna istället som vi gärna delar med varandra. Perfekta partners finns inte.
När man vill ändra andra människor så är det egentligen något fel på en själv, man har inte förmågan att acceptera människor som de är - man accepterar nog inte ens sig själv som den man är. Man kontrollerar andra. Man tror att lyckan ligger i något som borde finnas men inte finns. Man jagar en illusion.
När vi väljer partner så väljer vi, det är ingen som tvingat dig att ha den karln du har, du har fritt valt honom - för att klaga på...?
I livet handlar allt om att välja. Vi väljer det ena eller det andra framför nåt annat. Vill jag ha detta? Vill jag ha nåt annat? Livet handlar inte om att välja något för att sen bara hitta fel på det. Men så är det, vissa människor blir aldrig nöjda.
Du tycker för synd om dig själv. Att ha barn är en jobbig sak i många avseenden men du har bara ett enda litet barn. Kvinnor klarar av att ta hand om sina egna barn om de behöver och många gör det hela tiden, över hela jorden. Var inte så otacksam.
15
Du tycker för synd om dig själv. Att ha barn är en jobbig sak i många avseenden men du har bara ett enda litet barn. Kvinnor klarar av att ta hand om sina egna barn om de behöver och många gör det hela tiden, över hela jorden. Var inte så otacksam.
Tänk inte att ni måste ändra er en sån faslig massa. Det räcker med att vara sig själv och göra sitt bästa.
Jag vet inte exakt vad dina reella problem är för du beskriver dem inte men det verkar som att du tycker att barnet är för mycket ditt ansvar och att din karl inte hjälper till så mycket som du önskar. Glöm bort det, många pappor är handfallna och behöver åratal på sig genom positiva medel att lära sig vad som behövs. Vi kvinnor är oftast mer mammor redan från dag ett när barnet föds.
Istället för att involvera pappan så verkar du stöta bort honom genom ständiga uppmaningar om förändring.
16
Tänk inte att ni måste ändra er en sån faslig massa. Det räcker med att vara sig själv och göra sitt bästa.
Jag vet inte exakt vad dina reella problem är för du beskriver dem inte men det verkar som att du tycker att barnet är för mycket ditt ansvar och att din karl inte hjälper till så mycket som du önskar. Glöm bort det, många pappor är handfallna och behöver åratal på sig genom positiva medel att lära sig vad som behövs. Vi kvinnor är oftast mer mammor redan från dag ett när barnet föds.
Istället för att involvera pappan så verkar du stöta bort honom genom ständiga uppmaningar om förändring.
Det låter som att du drar dig undan istället för att leva. Som att du klumpar ihop dig med barnet mot din man och att han blir ensam och inte ens förstår varför. Är du besviken på din man eller har du insett att du inte vill ha honom utan bara barnet?
18
Det låter som att du drar dig undan istället för att leva. Som att du klumpar ihop dig med barnet mot din man och att han blir ensam och inte ens förstår varför. Är du besviken på din man eller har du insett att du inte vill ha honom utan bara barnet?
Hej Liz*!
Jag får väl tacka för ditt stora engagemang i mina bekymmer eftersom du har gjort flera inlägg här. Vad gäller barn och vara otacksam så har du inte gått i mina skor en meter och vet ju inte vad jag har gått igenom eller inte eller hur tacksam/otacksam jag är för det barn jag har. Det skulle ju kunna vara så att jag har mist ett barn, har haft upprepade missfall tidigare i livet osv osv..?
Men du får naturligtvis tolka det jag skriver hur du vill och jag bad ju om tankar om det och har nu fått dina om det så tack.
19
Hej Liz*!
Jag får väl tacka för ditt stora engagemang i mina bekymmer eftersom du har gjort flera inlägg här. Vad gäller barn och vara otacksam så har du inte gått i mina skor en meter och vet ju inte vad jag har gått igenom eller inte eller hur tacksam/otacksam jag är för det barn jag har. Det skulle ju kunna vara så att jag har mist ett barn, har haft upprepade missfall tidigare i livet osv osv..?
Men du får naturligtvis tolka det jag skriver hur du vill och jag bad ju om tankar om det och har nu fått dina om det så tack.
Ja så kanske det låter men så är det inte.
Jag är precis tvärtom vad gäller att "klumpa ihop" mig med barnet. Mitt barns intresse är mitt intresse och därför är jag mycket angelägen om att pappa blir lika viktig i barnets liv som mamma. Och då duger det ju inte att hålla barnet för mig själv. Och eftersom jag ställde en fråga här så vill jag ha både barnet och mannen.
20
Ja så kanske det låter men så är det inte.
Jag är precis tvärtom vad gäller att "klumpa ihop" mig med barnet. Mitt barns intresse är mitt intresse och därför är jag mycket angelägen om att pappa blir lika viktig i barnets liv som mamma. Och då duger det ju inte att hålla barnet för mig själv. Och eftersom jag ställde en fråga här så vill jag ha både barnet och mannen.
Kära besökare.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
