Första graviditeten!
Annons:
Majbarn 2014
  1. Medlem sedan
    sep 2013
    #1

    Första graviditeten!

    I måndags plussade jag! Vi bestämde, på nyår, att vi skulle gå igång i augusti och nu är jag gravid
    Jag har svårt att förstå det, då jag alltid tänkt att jag inte kunde bli gravid. Jag vet inte varför, men det har alltid varit en tanke som funnits i mitt huvud. Nu är det dock bevisat att den tanken var fel - tack och lov!
    Jag vet inte exakt vilken vecka jag är i, då min mens alltid varit oregelbunden, men enligt våra beräkningar så är jag mellan vecka 5 och 9 (förmodligen närmre vecka 9).
    Jag försöker läsa mig till vilken vecka jag kan vara i, men det är svårt. Jag har inte haft några direkta symptom mer än att jag blivit extremt ömhårad och trött på kvällarna. Dessutom sitter mina byxor lite tightare i midjan och ibland måste jag till och med knäppa upp knappen i jeansen. Det kan bero på graviditeten men skulle lika gärna kunna bero på att jag, de senaste två månaderna, både varit på semester och varit sjukskriven efter en handoperation och därför inte har kunnat träna som vanligt.

    Vad för symptom har ni haft?

    Vi är otroligt glada för den här graviditeten, men jag är väldigt rädd för att få missfall. Det medför att jag inte kan slappna av och njuta och glädjas så som jag skulle vilja. Någon mer om har det så?

    Och är det någon mer som har diabetes?
  2. 1
    Första graviditeten! I måndags plussade jag! Vi bestämde, på nyår, att vi skulle gå igång i augusti och nu är jag gravid
    Jag har svårt att förstå det, då jag alltid tänkt att jag inte kunde bli gravid. Jag vet inte varför, men det har alltid varit en tanke som funnits i mitt huvud. Nu är det dock bevisat att den tanken var fel - tack och lov!
    Jag vet inte exakt vilken vecka jag är i, då min mens alltid varit oregelbunden, men enligt våra beräkningar så är jag mellan vecka 5 och 9 (förmodligen närmre vecka 9).
    Jag försöker läsa mig till vilken vecka jag kan vara i, men det är svårt. Jag har inte haft några direkta symptom mer än att jag blivit extremt ömhårad och trött på kvällarna. Dessutom sitter mina byxor lite tightare i midjan och ibland måste jag till och med knäppa upp knappen i jeansen. Det kan bero på graviditeten men skulle lika gärna kunna bero på att jag, de senaste två månaderna, både varit på semester och varit sjukskriven efter en handoperation och därför inte har kunnat träna som vanligt.

    Vad för symptom har ni haft?

    Vi är otroligt glada för den här graviditeten, men jag är väldigt rädd för att få missfall. Det medför att jag inte kan slappna av och njuta och glädjas så som jag skulle vilja. Någon mer om har det så?

    Och är det någon mer som har diabetes?
  3. <(^-^)>
    #2
    Hej hej, välkommen hit och grattis till plusset!!
    Oron för missfall finns även här, hur stor chans är det att det ska gå vägen även denna gång? Men jag försöker att tänka positivt, ta en dag i taget och låta livet ha sin gång.
  4. 2
    Hej hej, välkommen hit och grattis till plusset!!
    Oron för missfall finns även här, hur stor chans är det att det ska gå vägen även denna gång? Men jag försöker att tänka positivt, ta en dag i taget och låta livet ha sin gång.
  5. Pillan86
    #3
    Hej!

    Jag tror mer eller mindre alla är rädda för missfall och att det ska hända något med den bebben i magen. Men dom 12 första veckorna är det naturens gång och inget som man kan göra något t eller styra över.
    Det enda man kan göra är att tänka positivt och att ta en dag i taget och låta naturen ha sin gång.

    Skulle det hända något så är det för att det är komosomfel och att bebben inte har ett dugligt liv utanför magen(överlever inte utanför )då säger kroppen ifrån att det är något som inte står rätt till.

    Så ta en dag i taget och tänk positivt.
  6. 3
    Hej!

    Jag tror mer eller mindre alla är rädda för missfall och att det ska hända något med den bebben i magen. Men dom 12 första veckorna är det naturens gång och inget som man kan göra något t eller styra över.
    Det enda man kan göra är att tänka positivt och att ta en dag i taget och låta naturen ha sin gång.

    Skulle det hända något så är det för att det är komosomfel och att bebben inte har ett dugligt liv utanför magen(överlever inte utanför )då säger kroppen ifrån att det är något som inte står rätt till.

    Så ta en dag i taget och tänk positivt.
  7. Medlem sedan
    sep 2013
    #4
    Hej igen!

    Det blev missfall, som jag fruktade..

    Det började med att jag fick komma på VUL för att beräkna födsel, pga min oregelbundna menscykel. VULet visade att jag va i vecka 5+1 och inte i vecka 9 som vi hade hoppats på. Det var en torsdag. Tisdagen efter (för en vecka sedan) började jag få bruna flytningar och kände direkt att något var fel. I onsdags blev det värre och jag valde att berätta för min chef, ifall att det skulle utvecklas och jag skulle bli tvungen att gå hem. Jag kände ju att jag var väldigt påverkad av det hela. I torsdags blev det så ännu lite värre och det kom liiiiite färskt blod. Jag ringde gynekologen direkt, då min läkare bara sa till mig att de inte kunde göra något och att jag skulle ringa tillbaka om jag började blöda "på riktigt". Gynekologen bokade in en tid till mig samma dag och jag meddelade chefen. Ni kan tro att jag var glad att jag hade hunnit berätta för honom!
    Hos gynekologen såg vi att fostret hade vuxit sen veckan före, men inte så mycket som det borde ha gjort. Vi tog ett blodprov och planerade in ett nytt blodprov till måndagen (igår). Sen åkte vi hem. I fredags var jag hemma från jobbet och var mest ledsen, samtidigt som hoppet fortfarande fanns där.
    I lördags började jag blöda riktigt mycket och framåt kvällen började det göra ont, men det var först i söndags som det verkligen satte igång. Hela dagen gick jag med extrema kramper och smärtor och kunde inte sitta still i mer än ett par minuter åt gången. Förflyttade mig mellan soffan och toaletten hela dagen. Till slut började jag må väldigt illa och fick rusa in på toaletten. Låg och spottade en stund, när jag plötsligt kände "jag måste sätta mig på toan". Satte mig och ett kort ögonblick senare kände jag hur allt kom ut. Direkt efter försvann all smärta, jag slutade kallsvettas och kunde andas ut..
    Min sambo kom hem ett par minuter senare och fick en chock när han såg mig. Blek och svettig och utmattad satt jag i soffan och såg upp på honom.. Då förstod han också.
    Smärtorna fortsatte men inte alls i samma utsträckning.
    Igår var vi och tog blodprov igen och jag och chefen bestämde att jag ska stanna hemma denna veckan också, på grund av den fysiska smärta jag har i magen och ryggen.
    Idag var det dags för besök hos gynekologen igen och där såg vi att allt kommit ut av sig själv (skönt att slippa läkemedel och skrapning!) och blodproverna visade att jag inte är gravid längre.
    Nu ska vi bara ha ner de där HcG-värdena på 0, så kroppen kan komma igång igen!
    Hans svar på vår fråga om när vi kan börja försöka igen var "ni får gärna åka hem först".. Vi har hittat en underbar gynekolog, som vi absolut ska fortsätta gå till under nästa graviditet! (Vi bor i danmark, och det är lite annorlunda här med läkare och gynekologer och vad man erbjuds osv).

    Vi är såklart väldigt ledsna för det här missfallet, men har haft en vecka på oss att finkamma internet på information och förbereda oss på det värsta och även prata om det. Även om sorgen fortfarande finns (så klart!!) så har vi hunnit långt i vårt sorgearbete och det känns bra och vi har inga problem att prata om det hela. Nu har vi varit med om det, och hoppas att nästa omgång går bättre. Det är nog det enda jag verkligen är orolig för - nästa gång. Då kommer rädslan för missfall antagligen vara ännu större. Därför är det nog ännu viktigare för mig att få samma gynekolog, som vet vad vi har gått igenom och som har hunnit lära känna oss nu.

    Jag önskar er andra all lycka med era kommande bebisar, och hoppas på att kunna komma tillbaka här snart igen!
  8. 4
    Hej igen!

    Det blev missfall, som jag fruktade..

    Det började med att jag fick komma på VUL för att beräkna födsel, pga min oregelbundna menscykel. VULet visade att jag va i vecka 5+1 och inte i vecka 9 som vi hade hoppats på. Det var en torsdag. Tisdagen efter (för en vecka sedan) började jag få bruna flytningar och kände direkt att något var fel. I onsdags blev det värre och jag valde att berätta för min chef, ifall att det skulle utvecklas och jag skulle bli tvungen att gå hem. Jag kände ju att jag var väldigt påverkad av det hela. I torsdags blev det så ännu lite värre och det kom liiiiite färskt blod. Jag ringde gynekologen direkt, då min läkare bara sa till mig att de inte kunde göra något och att jag skulle ringa tillbaka om jag började blöda "på riktigt". Gynekologen bokade in en tid till mig samma dag och jag meddelade chefen. Ni kan tro att jag var glad att jag hade hunnit berätta för honom!
    Hos gynekologen såg vi att fostret hade vuxit sen veckan före, men inte så mycket som det borde ha gjort. Vi tog ett blodprov och planerade in ett nytt blodprov till måndagen (igår). Sen åkte vi hem. I fredags var jag hemma från jobbet och var mest ledsen, samtidigt som hoppet fortfarande fanns där.
    I lördags började jag blöda riktigt mycket och framåt kvällen började det göra ont, men det var först i söndags som det verkligen satte igång. Hela dagen gick jag med extrema kramper och smärtor och kunde inte sitta still i mer än ett par minuter åt gången. Förflyttade mig mellan soffan och toaletten hela dagen. Till slut började jag må väldigt illa och fick rusa in på toaletten. Låg och spottade en stund, när jag plötsligt kände "jag måste sätta mig på toan". Satte mig och ett kort ögonblick senare kände jag hur allt kom ut. Direkt efter försvann all smärta, jag slutade kallsvettas och kunde andas ut..
    Min sambo kom hem ett par minuter senare och fick en chock när han såg mig. Blek och svettig och utmattad satt jag i soffan och såg upp på honom.. Då förstod han också.
    Smärtorna fortsatte men inte alls i samma utsträckning.
    Igår var vi och tog blodprov igen och jag och chefen bestämde att jag ska stanna hemma denna veckan också, på grund av den fysiska smärta jag har i magen och ryggen.
    Idag var det dags för besök hos gynekologen igen och där såg vi att allt kommit ut av sig själv (skönt att slippa läkemedel och skrapning!) och blodproverna visade att jag inte är gravid längre.
    Nu ska vi bara ha ner de där HcG-värdena på 0, så kroppen kan komma igång igen!
    Hans svar på vår fråga om när vi kan börja försöka igen var "ni får gärna åka hem först".. Vi har hittat en underbar gynekolog, som vi absolut ska fortsätta gå till under nästa graviditet! (Vi bor i danmark, och det är lite annorlunda här med läkare och gynekologer och vad man erbjuds osv).

    Vi är såklart väldigt ledsna för det här missfallet, men har haft en vecka på oss att finkamma internet på information och förbereda oss på det värsta och även prata om det. Även om sorgen fortfarande finns (så klart!!) så har vi hunnit långt i vårt sorgearbete och det känns bra och vi har inga problem att prata om det hela. Nu har vi varit med om det, och hoppas att nästa omgång går bättre. Det är nog det enda jag verkligen är orolig för - nästa gång. Då kommer rädslan för missfall antagligen vara ännu större. Därför är det nog ännu viktigare för mig att få samma gynekolog, som vet vad vi har gått igenom och som har hunnit lära känna oss nu.

    Jag önskar er andra all lycka med era kommande bebisar, och hoppas på att kunna komma tillbaka här snart igen!
  9. skotskan
    #5
    Vilket långt fint inlägg om vad ni har varit med om! Jag hoppas verkligen att ni lyckas snart igen och att det går bättre den gången! Vill också passa på att gratulera till att du lyckades bli gravid så snabbt- första försöket?? Måste ju ge hopp om framtiden. Och vad skönt att ni kommit i kontakt med en bra läkare, det är guld värt. Jag bor också utomlands och har haft mycket med vården att göra eftersom min son föddes med en missbildning. God vård är det bästa som finns! Krama om varandra! När saker går snett och det inte blir som man tänkt/hoppats är alla känslor viktiga och tillåtna- känn efter och släpp ut!

    Själv går jag in i v 12 idag, men jag kommer inte kunna slappna av förrän ultraljudet nästa vecka, vågar knappt hoppas på att allt är bra, inte efter förra graviditeten.
  10. 5
    Vilket långt fint inlägg om vad ni har varit med om! Jag hoppas verkligen att ni lyckas snart igen och att det går bättre den gången! Vill också passa på att gratulera till att du lyckades bli gravid så snabbt- första försöket?? Måste ju ge hopp om framtiden. Och vad skönt att ni kommit i kontakt med en bra läkare, det är guld värt. Jag bor också utomlands och har haft mycket med vården att göra eftersom min son föddes med en missbildning. God vård är det bästa som finns! Krama om varandra! När saker går snett och det inte blir som man tänkt/hoppats är alla känslor viktiga och tillåtna- känn efter och släpp ut!

    Själv går jag in i v 12 idag, men jag kommer inte kunna slappna av förrän ultraljudet nästa vecka, vågar knappt hoppas på att allt är bra, inte efter förra graviditeten.
  11. Medlem sedan
    sep 2013
    #6
    Tack Skotskan!
    Ja, första försöket.. Helt otroligt! Pratade med mamma igår och hon erkände att hon alltid varit orolig för att jag skulle ha problem med att bli gravid, precis som hon hade. Hon fick äta medicin innan hon lyckades bli gravid, både med mig o min storasyster, och hon råkade ut för en del missfall.. Så jag är glad att det gick så fort

    Vad för missbildning föddes din son med?
    Hoppas verkligen att den här graviditeten går bra för dig!! Jag håller alla tummar och tår och kryssar fingrar och allt som man kan göra
  12. 6
    Tack Skotskan!
    Ja, första försöket.. Helt otroligt! Pratade med mamma igår och hon erkände att hon alltid varit orolig för att jag skulle ha problem med att bli gravid, precis som hon hade. Hon fick äta medicin innan hon lyckades bli gravid, både med mig o min storasyster, och hon råkade ut för en del missfall.. Så jag är glad att det gick så fort

    Vad för missbildning föddes din son med?
    Hoppas verkligen att den här graviditeten går bra för dig!! Jag håller alla tummar och tår och kryssar fingrar och allt som man kan göra
  13. skotskan
    #7
    Det var en missbildning i strupen, det kallas esofagusatresi, hade aldrig hört om det förut och nu är jag expert på ämnet... Händer bara en på 3500 födslar. Det har varit två jobbiga men underbara år. Han mår bra idag, min prins, mycket stolt över honom.
  14. 7
    Det var en missbildning i strupen, det kallas esofagusatresi, hade aldrig hört om det förut och nu är jag expert på ämnet... Händer bara en på 3500 födslar. Det har varit två jobbiga men underbara år. Han mår bra idag, min prins, mycket stolt över honom.
  15. Medlem sedan
    sep 2013
    #8
    Stor kram, otroligt tråkigt när sånt händer. Vi har prövat det alltför många gånger.

    Nu håller jag tummarna för att du mår bra trots allt och att ni snart känner er redo igen.
  16. 8
    Stor kram, otroligt tråkigt när sånt händer. Vi har prövat det alltför många gånger.

    Nu håller jag tummarna för att du mår bra trots allt och att ni snart känner er redo igen.
  17. Medlem sedan
    okt 2013
    #9
    Hej "Latfisen"

    Jag har diabetes jag också
    Hur går det med dina värden?
    Mår du bra?

    Hälsningar Emelie
  18. 9
    Hej "Latfisen"

    Jag har diabetes jag också
    Hur går det med dina värden?
    Mår du bra?

    Hälsningar Emelie
  19. Medlem sedan
    sep 2013
    #10
    Hej och tack för era fina ord.
    Jag har, den senaste veckan, insett att det här tagit hårdare på mig än jag trodde. Blodproverna har visat att det hela är över, men inte i huvudet. Vi vill ju bli gravida igen och väntar på att min kropp ska komma igång, men varje gång vi pratar om att försöka igen så blir jag irriterad och känner mig stressad. Hoppas att det blir bättre snart. Det tär på förhållandet

    Men hur går det för dig Skotskan? Såg allt bra ut? Hoppas verkligen det!
    Erikssonemelie - mina värden är helt åt skogen just nu. I början av missfallet var det antaligen pga det som hände i kroppen, och nu är det väl för att jag inte riktigt har energin till att bry mig 100% och pga att jag inte mår helt som jag ska efter det hela. Men det börjar bli dags att ta tag i det igen! Hur ligger dina värden?

    Kram till er alla
  20. 10
    Hej och tack för era fina ord.
    Jag har, den senaste veckan, insett att det här tagit hårdare på mig än jag trodde. Blodproverna har visat att det hela är över, men inte i huvudet. Vi vill ju bli gravida igen och väntar på att min kropp ska komma igång, men varje gång vi pratar om att försöka igen så blir jag irriterad och känner mig stressad. Hoppas att det blir bättre snart. Det tär på förhållandet

    Men hur går det för dig Skotskan? Såg allt bra ut? Hoppas verkligen det!
    Erikssonemelie - mina värden är helt åt skogen just nu. I början av missfallet var det antaligen pga det som hände i kroppen, och nu är det väl för att jag inte riktigt har energin till att bry mig 100% och pga att jag inte mår helt som jag ska efter det hela. Men det börjar bli dags att ta tag i det igen! Hur ligger dina värden?

    Kram till er alla
  21. skotskan
    #11
    Kämpigt låter det som! Min nära vän gjorde en sen abort för några veckor sedan (grav missbildning) och jag kan inte ens föreställa mig hur tungt det måste vara att börja försöka på nytt... Jobbigt för er!

    Jo, med mig är det bra, allt såg ut som det skulle på KUB testet. Går in i v.17 imorgon så börjar längta efter sparkar, inget än så länge. Har nästa ul på Lucia, har inte börjat tänka på det än...
    Min läkare är suverän, positivt inställd och tror det finns goda chanser till vaginal förlossning trots akutsnittet sist.
  22. 11
    Kämpigt låter det som! Min nära vän gjorde en sen abort för några veckor sedan (grav missbildning) och jag kan inte ens föreställa mig hur tungt det måste vara att börja försöka på nytt... Jobbigt för er!

    Jo, med mig är det bra, allt såg ut som det skulle på KUB testet. Går in i v.17 imorgon så börjar längta efter sparkar, inget än så länge. Har nästa ul på Lucia, har inte börjat tänka på det än...
    Min läkare är suverän, positivt inställd och tror det finns goda chanser till vaginal förlossning trots akutsnittet sist.
  23. Medlem sedan
    sep 2013
    #12
    Åh så skönt för dig! Jag hoppas på det bästa
    Men det låter fruktansvärt med din vän.. Hur långt gången va hon?

    Vi ska nog lyckas ta oss igenom det, men måste väl först acceptera att det tog så hårt på oss. Igår var det en riktigt dålig dag med mycket bråk o irritationer, men lyckligtvis kunde vi prata oss igenom det och idag har vi haft en bra dag. Så ska det bara fortsätta komma bra dagar.

    Och jag väntar fortfarande på min mens. Har prövat med ägglossningstester, men än så länge visar de inget. Det känns bara som en lång väntan just nu.

    Ni andra som läser - är det någon av er som fått missfall? Och hur lång tid tog det innan ni blev gravida igen? Hur lång tid tog det innan mensen kom igång efter missfallet? Även om ingen är exat som den andra, så är det skönt att läsa/höra hur det varit för andra
  24. 12
    Åh så skönt för dig! Jag hoppas på det bästa
    Men det låter fruktansvärt med din vän.. Hur långt gången va hon?

    Vi ska nog lyckas ta oss igenom det, men måste väl först acceptera att det tog så hårt på oss. Igår var det en riktigt dålig dag med mycket bråk o irritationer, men lyckligtvis kunde vi prata oss igenom det och idag har vi haft en bra dag. Så ska det bara fortsätta komma bra dagar.

    Och jag väntar fortfarande på min mens. Har prövat med ägglossningstester, men än så länge visar de inget. Det känns bara som en lång väntan just nu.

    Ni andra som läser - är det någon av er som fått missfall? Och hur lång tid tog det innan ni blev gravida igen? Hur lång tid tog det innan mensen kom igång efter missfallet? Även om ingen är exat som den andra, så är det skönt att läsa/höra hur det varit för andra
Kära besökare.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.

Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.

Vänligen Allt för föräldrar
annons

Faktabank

Artiklar och nyttig information

Annons:
Annons: