Dottern vill inte träffa sin pappa

[Fjortisensmamma]

Hej!
Har en dotter på 14 år. Hon bor hos mig och min man och (ska vara) hos sin pappa varannan helg. Men hon o hennes pappa har det tufft, lr ja HON har d tufft nu. Hon vägrar åka till sin pappa o trivs inte alls där av olika anledningar. Hennes pappa har alltid varit mån om henne, men vi har lite olika liv o olika syn på saker. Han pressar vår dotter ganska hårt ang tex skolan. Ngt jag tycker är onödigt då hon är en jätteduktig o skötsam tjej som verkligen gör så gott hon kan. Ja, hon har kanske inga toppbetyg men hon är verkligen en kämpe o kämpar på för o få så bra betyg hon kan. Hennes pappa tjatar, smsar, ringer o håller på ang detta. Detta har väl egentligen pågått till o från under flera år har jag väl insett nu. Ja, jag kanske verkar vara dum nu men det är jag inte. Men vår dotter har inte sagt ifrån förrens nu o det är DÅ även jag fått upp ögonen lite mer. Under våren var det jobbigt o jag pratade länge o väl m hennes pappa o det kändes bra, som han förstod. Sommaren tillbringade hon en hel del hos honom o det gick ok. Men sen skolan började har "helvetet" brakat loss på så sätt att hon numera VÄGRAR åka till honom. Han ringer aldrig mig för o kolla hur hon mår lr likn. Han frågar aldrig mig ang skolan utan väljer att ta detta med dottern. Hon har inte varit hos sin pappa sedan augusti o vill inte dit mer när jag frågar henne. Han är klumpig o nervärderande mot henne o jag skulle ljuga om jag sa att jag inte förstår henne. (Även om jag INTE säger det till henne utan försöker hitta de positiva delarna) Jag har nu ringt en ungdomsbehandlare på umo som hon ska få gå o prata av sig lite med, eftersom hon tidigare haft kontakt med en kurator o inte alls gillade det. Men denna tjej ska vara lite mer "som en äldre kompis" att prata m.
Någon mer som har erfarenhet av likn situation o kan ge lite input o råd? Hur ska jag gå vidare? Ska jag bara låta tiden bero o stötta så gott jag kan, lr förvärrar det kanske?
Mvh

[Tweedy]

Jag personligen kan ju tycka att du ska stötta din dotter och det beslut hon tagit, för hon har kanske sin anledning. Det kanske är så att dottern och pappan inte spelar på samma bana just nu, men för det innebär ju inte det att de alltid kommer att vara så här.

Så länge du inte baktalar pappan, stöttar henne i hennes känslor och då och då uppmuntrar henne till att kontakta pappa, så kan resten vara anser jag.

Tids nog så kanske pappan förstår att han trycker på för mycket och gör han inte det så kan det nog bli svårt för honom att hitta en bra väg tillbaka i deras relation. Hans beteende kan ju egentligen få vilken tonåring som helst att backa så det är viktigt att dottern förstå, att pappan bryr sig, även om han inte alltid är så smidig.

Samtalskontakt är bra. Känner dottern att hon vill, så gör så. Jag tycker också att du inte ska glömma din mammaroll i allt detta. Att bibehålla den relation ni har genom att prata för om du bara låter dottern prata med den andre tjejen, så kanske hon drar sig undan till slut.

Att stötta sitt barn, är mycket bättre än att låta allt bero som du skriver. Barn/tonåringar vet vilka som stod där med båda fötterna på jorden då marken skakade och det minns definitivt vilka som svek!!!!

Det känns som om ni har en bra relation, där ni litar på varandra och ni kan prata med varandra. Behåll den som det är, speciellt nu när hon inte mår så bra. Skapa tillfällen då ni är själva och kan prata men framförallt, glöm inte bort att göra roliga saker oxå!!!

Lycka till

[Malinau]

Det här låter som att du och pappan har olika syn, fast ni faktiskt snackade ihop er. Som om det finns två sanningar, vilket det ofta gör, men att den verkliga sanningen ligger någonstans mitt emellan.

Själv skulle jag inte alls rakt av tro på allt det dottern berättar om pappan. Han ställer krav på studierna och du verkar inte göra det. Båda är ju ett slags ytterligheter, kan jag tycka. Det svåra är att hitta en vettig balans mellan krav och eftergift, mellan förtroende och kontroll och mycket annat när de är i den där åldern. Klurigt värre, det vet jag. Men lika lite som pappan gör rätt för dottern om han kräver för mycket eller på ett sätt som gör att hon slår bakut, lika lite är hon betjänt av att du låter henne komma undan kraven i för stor utsträckning. Eller hur?

En annan sak är också den här möjligheten som våra växelvis-boende barn har, nämligen att välja bort en förälder som är jobbigt. Ibland är det ju bra och ganska självklart, men det får heller inte vara så att man gör det för att slippa ta ansvar, sköta skolan, reda upp konflikter eller andra saker.

Låter som en bra idé att hon pratar med någon som inte är insyltad, någon som vet något om vad som är rimligt och vad som inte är det, som är van med tonåringar och kan vägleda henne.

[Fjortisensmamma]

Tack för era svar! Känns som du tänker i samma banor som jag Tweedy. Ja, vi har en bra relation o jag baktalar inte pappan - det har jag alltid varit oerhört noga med. Det är hennes pappa och oavsett vad JAG tycker om honom eller hans agerande förblir han en av de viktigaste människorna i hennes liv.
Malinau - Måste nog säga att du missuppfattat (det är lite svårt att få fram vad man menar i skriven text ibland ) Jag ställer ABSOLUT krav på studierna! Jag är benhård med att skolan/studierna ska skötas. Skrev inte att jag struntar i hur hon sköter skolan? Men att däremot sätta orimliga krav hela tiden och mäta värdet i henne som person efter hur hon klarar av skolan - DET gör jag inte. Men jag hjälper med läxor, förhör, ser till att skolan sköts och att hon får de betyg hon kan uppnå.
Jag försöker uppmuntra min dotter att träffa/prata med sin pappa. Men jo 95% av det som sägs är sant eftersom hon ofta har högtalartelefon på när de pratar (för att jag ifrågasatte om det verkligen var så), jag har sett hans sms och även fått läsa mail han skickat. Inte så att jag krävt detta såklart, utan min dotter har velat att jag ska läsa för att hon har blivit ledsen. Förstår inte riktigt vad du menar med "Det här låter som att du och pappan har olika syn, fast ni faktiskt snackade ihop er."? Vad snackade vi ihop oss om? Jag försökte prata med honom o han sa att han förstod hur jag menade o sen har han inte nämnt det mer o fortsatt likadant?
Jag bara frågar för jag försöker hitta en lösning o båda era svar e bra och intressanta
Tack för era svar och funderingar/tips!

[Malinau]

Det är svårt i text och det är ibland svårt att veta vad som är vad. Nu blev det genast tydligare och så ska vi se om jag fattar då.

Pappan har inte förstått någonting egentligen efter ert samtal, eller i alla fall inte att han måste hitta andra sätt att hantera sin tonåriga dotter. Det finns ju inte bara ett. Till och med ni två kunde lätt ha två olika, men båda fungerande. En fråga man skulle vilja ställa till honom är ju: "Tycker du att det fungerar?" Vanligt är ju då att den som får den frågan skyller på någon annan eller något annat, men det ska de helst inte komma undan med. Om det inte fungerar så måste man ju själv i alla fall försöka ändra något och inte sitta och hoppas att resten av världen ska ändra sig efter en själv.

Ställa krav är ju en balansgång. De kan inte nå resultat över sina förmågor, men de behöver också utmana sina förmågor och inte ge upp för lätt. Att sätta för hård press på en ung människa kan sluta mycket illa. Och att nedvärdera henne som person är förstås inte ett sätt som fungerar! Undrar om han tycker att det funkar om hans chef gör så mot honom? Jag skulle vilja fråga!

Nu är hon ju stor nog att välja själv var hon vill bo, så låt henne göra det, tycker jag. Ta ett nytt samtal med pappan mellan fyra ögon och förklara att han kan välja mellan att vara envis och då blir det så här eller skaffa sig ny kunskap och nytt sätt och ha en chans att få det att fungera igen. Helt hans val.

[Fjortisensmamma]

Malinau - Vilket klokt svar! TACK! Ja, jag får nog försöka fråga honom just detta "Tycker du att det fungerar?" Men har ställt frågan innan och då har svaret varit att vår DOTTER gör situationen sån här Är så fegt o skylla på en tonårstjej för att han inte når fram.

Känns tyvärr lite som även jag gett upp för att jag är så arg på honom. Han påpekar tex hennes sätt att klä sig (inte tillräckligt "fint" i hans ögon) o han påpekar att hon är "lite väl stor om rumpan o låren" Detta gör att jag exploderar, det kan ju vara farligt o få henne att få ätstörningar lr banta lr vad som. (Jag hade ätstörningar som yngre o är därför superrädd att hon ska få det för jag vet vad det gör med kroppen)Men han bara flinar o tycker att d e väl bra att man påpekar så hon inte går upp för mkt i vikt! Samma att dottern drömmer om sångkarriär o hon sjunger otroligt fint! Hon är medveten om att det är jättesvårt att lyckas men jag tycker man ska stötta när hon har en så tydlig önskan. Istället fnyser han åt henne o säger rent ut: "Jaja, det kommer du aldrig lyckas m. D slutar väl m att du står som undersköterska på nått hem lr nått eftersom du inte har karrärdrömmar" Blir så ledsen på honom. Men nu ska dottern få komma till umo nästa vecka så jag hoppas hon kan få stöd där. O jag ska rådgöra med skolans kurator lite med, alltså jag som förälder, för o få lite tankar o ideér. Är mest rädd att hans nedvärderande ska göra stora sår i dotterns själ

[Malinau]

Kan tänka mig att han genast skyllde på henne. Tänk att hon bara är så i relationen med honom. Klart det är henne det är fel på. Han gör allt rätt. *ironisk*

Man kan inte ändra på andra människor, så hur dottern är, är ju vad han har att förhålla sig till. Han är vuxen, så ansvaret är hans. Genom att skaffa barn har man tagit på sig uppgiften att lotsa dem till vuxenlivet i både med- och motgångar. Vill han förändra något så får han helt enkelt byta sätt när det inte funkar. Eller är han en sådan som sitter och gasar och gasar fast bilen inte rör sig istället för att börja kolla om han har växeln i?

Klart man ska se till att ens barn lever så sunt de kan och blir de överviktiga så får man försöka styra upp det. Den har jag sluppit, men jag kan tänka mig att det är väldigt svårt, särskilt när de är lite äldre och kan skaffa sig onyttigheterna själva och är svårare att få att röra på sig. Förresten, han kanske inte klär sig så fint heller? Beror väl på vem som tittar, för smaken är ju olika.

Min mamma var så där negativ. När jag skulle börja jobba extra i en affär när jag gick på gymnasiet sa hon något i stil med att "Hur ska du klara det, du vet väl inte vad mjölken kostar?!" Det vände jag på och kom hem första dagen och förhörde henne på vad allt möjligt kostade och upplyste om att det finns prislistor och kassasystem, så man behöver inte veta allt.

Ditt ex låter lite som min morsa och vad är det om inte avundsjuka och kanske en del bitterhet? Jag lät mig inte tryckas ner utan har alltid varit en sådan som kastar mig över nya saker och är det fortfarande. Det räckte med en pappa som var uppmuntrande. Realistisk, men uppmuntrande. Man måste få prova, men man kan få med sig ett par goda tips och råd i bagaget.

Det finns ju också de som blir artister, rätt framgångsrika sådana också. Så din dotter kanske ska lära sig att låta hans uttalanden rinna av och kanske till och med lära sig att svara honom lite lagom och faktiskt vara lite mer vuxen än vad han beter sig som?