Pratvägrar på dagis!
Barn som yrke
  1. Anonym
    #1

    Pratvägrar på dagis!

    Min son, 2,5 år, pratvägrar på dagis? Han har nu gått på dagis i 1 år, och fortfarande INTE pratat med personalen... VARFÖR?!
    Jag blir sååå orolig som mamma, jag har ju trott att han trivs på dagis? Att han älskar sitt dagis, eller handlar detta om hans otrygghet med personalen? Sällan som alla 3 ord. arbetar, ständigt vik. och en ordinarie på 19 småttingar. Han pratar/sjunger/skojar hejvilt hemma och med dom han är trygg med (fåtalet..)

    Jag har aldrig tänkt tidigare att detta kanske har och göra med att han inte är trygg med pedagogerna eftersom han pratar med sina kompisar?
    Han pratar heller inte rent för fem öre (än..) vilket gör mig lite orolig då hans jämnåriga kan göra sig förstådda med språket.
    Mitt barn har alltid varit så att han vägrar prata om man ofrivilligt "ställer honom i rampljuset" - säg tack, säg hejdå, bla.bla...
    Jag känner igen detta ifrån mig själv, vill inte gärna synas.
    När barnen dansar/sjunger (öppna förskolan) så får min son ångest o vänder sig emot mig i famnen, ser ledsen ut o tittar inte på dom andra tills sångsamlingen är över.. *ont i mammas hjärta*

    Vad tänker ni?
    Utv.samtal snart och jag vill ta upp såå mycket, men vet inte var jag ska börja?
    Snälla , tips!!!
  2. 1
    Pratvägrar på dagis! Min son, 2,5 år, pratvägrar på dagis? Han har nu gått på dagis i 1 år, och fortfarande INTE pratat med personalen... VARFÖR?!
    Jag blir sååå orolig som mamma, jag har ju trott att han trivs på dagis? Att han älskar sitt dagis, eller handlar detta om hans otrygghet med personalen? Sällan som alla 3 ord. arbetar, ständigt vik. och en ordinarie på 19 småttingar. Han pratar/sjunger/skojar hejvilt hemma och med dom han är trygg med (fåtalet..)

    Jag har aldrig tänkt tidigare att detta kanske har och göra med att han inte är trygg med pedagogerna eftersom han pratar med sina kompisar?
    Han pratar heller inte rent för fem öre (än..) vilket gör mig lite orolig då hans jämnåriga kan göra sig förstådda med språket.
    Mitt barn har alltid varit så att han vägrar prata om man ofrivilligt "ställer honom i rampljuset" - säg tack, säg hejdå, bla.bla...
    Jag känner igen detta ifrån mig själv, vill inte gärna synas.
    När barnen dansar/sjunger (öppna förskolan) så får min son ångest o vänder sig emot mig i famnen, ser ledsen ut o tittar inte på dom andra tills sångsamlingen är över.. *ont i mammas hjärta*

    Vad tänker ni?
    Utv.samtal snart och jag vill ta upp såå mycket, men vet inte var jag ska börja?
    Snälla , tips!!!
  3. Medlem sedan
    Jan 2013
    #2
    Hej!

    Jag är förskolepedagog och har erfarenhet av en flicka som inte pratade på förskolan på 6 år. Vi fick ett hej på morgonen och ett hejdå när hon gick hem och sedan hörde man henne bubbla på med mamman/pappan. Hon hade ett annat modersmål så det kanske var det som "ställde till det" för henne. Vi pedagoger bemötte henne på exakt samma sätt som de andra barnen. Vi pratade med henne och gav henne frågor för att hon skulle kunna kommunicera. Hon valde oftast att vänta ut oss tills vi gav frågor hon kunde nicka, skaka på huvudet eller peka. Mot slutet av tiden på förskolan så började hon faktiskt att prata med sina kompisar, hon var väldigt poppis och omtyckt och hade bra status i gruppen. Varför jag skriver just detta till dig är för att du ska få reda på att han inte behöver hamna utanför för att han väljer att inte prata. T
    ycker du ska kolla med hans pedagoger hur de tänker kring bemötandet av honom. Så att de inte "låter honom vara ifred" utan att de utmanar och talar med honom på ett positivt sätt. Inte ger upp för lätt men även är lyhörda och kollar in honom så att det inte skapar mer ångest.
    Du skrev ju att han inte gillar att hamna i spotliten. Och tack gode gud så behöver inte alla älska att stå i centrum men självklart vill man som mamma att ens barn ska kommunicera med sin omvärld.
    Som jag förstår så pratar han på med er som han känner sig trygg med så det jag tycker ni ska försöka göra är att uppmuntra honom. Stärka honom så att han får bättre självförtroende och bättre självkänsla! Jag tror säkert att du redan gör så mkt gott för din guldklimp men kämpa på! Försök att inte få för mkt medlidande när han har det jobbigt på sångsamlingar osv. Förstår självklart att det är jobbigt som tusan att se glad ut och kämpa på när man ser sitt barn lida. Har själv en liten pojk på 3 månader så jag börjar förstå föräldrabiten mer och mer i förskolesammanhang

    Tycker även att du ska läsa på lite om något som kallas selektiv mutism. Alltså att man själv väljer att sluta prata i vissa sammanhang eller hela tiden. Sedan är ju alltid bvc bra. De kan ju hjälpa till om man vill gå vidare med utredningar på olika ställen. Jag tror absolut inte att det är något som kommer att bestå för alltid. Han måste bara komma över den där tröskeln han har framför sig tror jag.
    Vill bara avsluta med att önska lycka till med guldklimpen och kom ihåg jag är verkligen ingen expert. Bara en nybliven mamma och förskolepedagog med lite erfarenhet av liknande problematik!

    //Caroline
  4. 2
    Hej!

    Jag är förskolepedagog och har erfarenhet av en flicka som inte pratade på förskolan på 6 år. Vi fick ett hej på morgonen och ett hejdå när hon gick hem och sedan hörde man henne bubbla på med mamman/pappan. Hon hade ett annat modersmål så det kanske var det som "ställde till det" för henne. Vi pedagoger bemötte henne på exakt samma sätt som de andra barnen. Vi pratade med henne och gav henne frågor för att hon skulle kunna kommunicera. Hon valde oftast att vänta ut oss tills vi gav frågor hon kunde nicka, skaka på huvudet eller peka. Mot slutet av tiden på förskolan så började hon faktiskt att prata med sina kompisar, hon var väldigt poppis och omtyckt och hade bra status i gruppen. Varför jag skriver just detta till dig är för att du ska få reda på att han inte behöver hamna utanför för att han väljer att inte prata. T
    ycker du ska kolla med hans pedagoger hur de tänker kring bemötandet av honom. Så att de inte "låter honom vara ifred" utan att de utmanar och talar med honom på ett positivt sätt. Inte ger upp för lätt men även är lyhörda och kollar in honom så att det inte skapar mer ångest.
    Du skrev ju att han inte gillar att hamna i spotliten. Och tack gode gud så behöver inte alla älska att stå i centrum men självklart vill man som mamma att ens barn ska kommunicera med sin omvärld.
    Som jag förstår så pratar han på med er som han känner sig trygg med så det jag tycker ni ska försöka göra är att uppmuntra honom. Stärka honom så att han får bättre självförtroende och bättre självkänsla! Jag tror säkert att du redan gör så mkt gott för din guldklimp men kämpa på! Försök att inte få för mkt medlidande när han har det jobbigt på sångsamlingar osv. Förstår självklart att det är jobbigt som tusan att se glad ut och kämpa på när man ser sitt barn lida. Har själv en liten pojk på 3 månader så jag börjar förstå föräldrabiten mer och mer i förskolesammanhang

    Tycker även att du ska läsa på lite om något som kallas selektiv mutism. Alltså att man själv väljer att sluta prata i vissa sammanhang eller hela tiden. Sedan är ju alltid bvc bra. De kan ju hjälpa till om man vill gå vidare med utredningar på olika ställen. Jag tror absolut inte att det är något som kommer att bestå för alltid. Han måste bara komma över den där tröskeln han har framför sig tror jag.
    Vill bara avsluta med att önska lycka till med guldklimpen och kom ihåg jag är verkligen ingen expert. Bara en nybliven mamma och förskolepedagog med lite erfarenhet av liknande problematik!

    //Caroline
Kära besökare.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.

Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.

Vänligen Allt för föräldrar