Mina barn slåss och bråkar jämt!
Stora barn
  1. Pippilotta77
    #1

    Mina barn slåss och bråkar jämt!

    Hej! Har en 10-årig flicka och en 7-årig son som bråkar konstant. De tjaffsar om precis allt och oftast övergår det i skrik, gråt och att de slåss. Ibland (ca en gång per dag) blir det riktigt jobbigt och någon av dem tappar kontrollen fullkomligt och blir helgalen. Då får man gå emellan och bokstavligen släpa bort det hysteriska barnet från det mindre hysteriska barnet.
    Är orolig för hur detta ska sluta för det blir bara värre och värre med åren. Snart klarar jag knappt av min dotter för hon är lång och väldigt stark. Ska det behöva vara så här?
    Självklart har jag provat allt genom att lugnt och stilla försöka medla, försöka förklara, uppträda vuxet, visa dem respekt, låta dem tala en i taget (vilket inte går i upprört tillstånd). Jag försöker prata med dem när de lugnat ner sig och jag kan sitta med dem en och en på deras rum o.s.v.
    Och ja, vi är två om barnen, min make är barnens riktiga pappa och vi bråkar aldrig högljutt. Min make har samma problem som jag så klart, kanske förrutom att han klarar av att sära på barnen lite enklare p.g.a att han så klart är starkare.
    Bråkar era barn mycket? Hur gör ni? Kan man göra något för att bryta trenden?

    Med vänlig hälsning,
    en utpumpad och hjälplös mamma
  2. 1
    Mina barn slåss och bråkar jämt! Hej! Har en 10-årig flicka och en 7-årig son som bråkar konstant. De tjaffsar om precis allt och oftast övergår det i skrik, gråt och att de slåss. Ibland (ca en gång per dag) blir det riktigt jobbigt och någon av dem tappar kontrollen fullkomligt och blir helgalen. Då får man gå emellan och bokstavligen släpa bort det hysteriska barnet från det mindre hysteriska barnet.
    Är orolig för hur detta ska sluta för det blir bara värre och värre med åren. Snart klarar jag knappt av min dotter för hon är lång och väldigt stark. Ska det behöva vara så här?
    Självklart har jag provat allt genom att lugnt och stilla försöka medla, försöka förklara, uppträda vuxet, visa dem respekt, låta dem tala en i taget (vilket inte går i upprört tillstånd). Jag försöker prata med dem när de lugnat ner sig och jag kan sitta med dem en och en på deras rum o.s.v.
    Och ja, vi är två om barnen, min make är barnens riktiga pappa och vi bråkar aldrig högljutt. Min make har samma problem som jag så klart, kanske förrutom att han klarar av att sära på barnen lite enklare p.g.a att han så klart är starkare.
    Bråkar era barn mycket? Hur gör ni? Kan man göra något för att bryta trenden?

    Med vänlig hälsning,
    en utpumpad och hjälplös mamma
  3. Medlem sedan
    Jul 2003
    #2
    Usch ja, det låter jobbigt.

    Vi har tidigt markerat att OAVSETT vad den andre gör så är det inte ok för något av barnen att ge sig fysiskt på den andra. Det händer ändå, men vi låter aldrig det vara en ursäkt. Om den ene säger något dumt, retas, petar på den andra, så får man säga till, man får i nödfall blockera, men man får inte på några villkor göra något tillbaka. Och har det inte fungerat att lösa det själv så ska barnen komma till oss föräldrar i stället för att ge igen.

    Den andra biten jag tänker på är om ni vuxna kan vara lite mer uppmärksamma på när bråk håller på att eskalera och ingripa innan genom att sära på barnen redan när de är tjafsar med varandra och inte klarar att umgås på ett vettigt sätt. Förstår att man inte alltid hinner och märker vad som pågår, men ibland kan man se tecken innan. Om ett barn är på dåligt humör (kanske sovit för lite), så är det hos oss förprogrammerat att det blir bråk. Då brukar vi be det andra barnet att hålla sig undan syskonet. Det följs inte heller alltid, så ska man se till att det efterlevs får man kanske också vara mer aktiv än annars och försöka involvera ett av barnen i något man håller på med, be ett av dem sitta med läxorna, pysslet eller något liknande i närheten, där man själv är. Allt för att man inte ska behöva avbryta det man håller på med en stund senare för att bråket har gått helt överstyr.

    Så för att bryta trenden tror jag att man får lägga extra mycket tid på att ingripa tidigt när det är bråk och verkligen förmedla att det ALDRIG är ok att ge sig på syskonet (inte ens i "försvar") och sedan snacka om det när man inte är i bråk. Sära på barnen lite mer även när det inte är bråk kan också vara bra ett tag.

    Jag brukar inte heller försöka medla allt för mycket i barnens konflikter utan lyssnar på sin höjd kort på vad de har att säga. Men är det bara men han gjorde, men hon gjorde osv så bryter jag direkt och vägrar lyssna (det brukar ändå inte gå att reda ut) och så blir konsekvensen att kan ni inte komma överens om leken, prylen mm, ja då får helt enkelt ingen av dem. Tycker det är en bra strategi så länge inte ett barn alltid hamnar i underläge.

    Sedan tycker jag en annan sak är viktigt. För visst kan våra barn (i ung samma åldrar som dina) bråka en hel del - speciellt periodvis, men jag är helt säker på att de i grunden tycker om varandra, tycker om att vara tillsammans osv. Dvs de VILL umgås för att de tycker om det, inte för att det inte råkar finnas kompisar mm i närheten just då. Men är det så att barnen i grunden inte riktigt gillar varandra, inte delar några intressen, aldrig kan samsas, då hade jag nog jobbat ännu hårdare på att sära på dem för att sedan aktivt jobba med de situationer där de av naturliga skäl måste samsas.

    Ja, du har säkert provat allt det här i någon form. Det är svårt att bryta mönster, både för er vuxna, men även barnen sinsemellan måste ju hitta ett sätt att bryta mönstret på hur de hantera sina konflikter. De håller säkert med om att det inte är kul att hålla på så där och kan komma med egna ideer på vad de kan göra när de hamnar i konflikt med varandra? Första steget blir ju att de blir uppmärksamma på att de är på väg in i ett bråk, nästa att då aktivt välja att inte ge sig på varandra trots allt känslorna och vanan är en annan.
  4. 2
    Usch ja, det låter jobbigt.

    Vi har tidigt markerat att OAVSETT vad den andre gör så är det inte ok för något av barnen att ge sig fysiskt på den andra. Det händer ändå, men vi låter aldrig det vara en ursäkt. Om den ene säger något dumt, retas, petar på den andra, så får man säga till, man får i nödfall blockera, men man får inte på några villkor göra något tillbaka. Och har det inte fungerat att lösa det själv så ska barnen komma till oss föräldrar i stället för att ge igen.

    Den andra biten jag tänker på är om ni vuxna kan vara lite mer uppmärksamma på när bråk håller på att eskalera och ingripa innan genom att sära på barnen redan när de är tjafsar med varandra och inte klarar att umgås på ett vettigt sätt. Förstår att man inte alltid hinner och märker vad som pågår, men ibland kan man se tecken innan. Om ett barn är på dåligt humör (kanske sovit för lite), så är det hos oss förprogrammerat att det blir bråk. Då brukar vi be det andra barnet att hålla sig undan syskonet. Det följs inte heller alltid, så ska man se till att det efterlevs får man kanske också vara mer aktiv än annars och försöka involvera ett av barnen i något man håller på med, be ett av dem sitta med läxorna, pysslet eller något liknande i närheten, där man själv är. Allt för att man inte ska behöva avbryta det man håller på med en stund senare för att bråket har gått helt överstyr.

    Så för att bryta trenden tror jag att man får lägga extra mycket tid på att ingripa tidigt när det är bråk och verkligen förmedla att det ALDRIG är ok att ge sig på syskonet (inte ens i "försvar") och sedan snacka om det när man inte är i bråk. Sära på barnen lite mer även när det inte är bråk kan också vara bra ett tag.

    Jag brukar inte heller försöka medla allt för mycket i barnens konflikter utan lyssnar på sin höjd kort på vad de har att säga. Men är det bara men han gjorde, men hon gjorde osv så bryter jag direkt och vägrar lyssna (det brukar ändå inte gå att reda ut) och så blir konsekvensen att kan ni inte komma överens om leken, prylen mm, ja då får helt enkelt ingen av dem. Tycker det är en bra strategi så länge inte ett barn alltid hamnar i underläge.

    Sedan tycker jag en annan sak är viktigt. För visst kan våra barn (i ung samma åldrar som dina) bråka en hel del - speciellt periodvis, men jag är helt säker på att de i grunden tycker om varandra, tycker om att vara tillsammans osv. Dvs de VILL umgås för att de tycker om det, inte för att det inte råkar finnas kompisar mm i närheten just då. Men är det så att barnen i grunden inte riktigt gillar varandra, inte delar några intressen, aldrig kan samsas, då hade jag nog jobbat ännu hårdare på att sära på dem för att sedan aktivt jobba med de situationer där de av naturliga skäl måste samsas.

    Ja, du har säkert provat allt det här i någon form. Det är svårt att bryta mönster, både för er vuxna, men även barnen sinsemellan måste ju hitta ett sätt att bryta mönstret på hur de hantera sina konflikter. De håller säkert med om att det inte är kul att hålla på så där och kan komma med egna ideer på vad de kan göra när de hamnar i konflikt med varandra? Första steget blir ju att de blir uppmärksamma på att de är på väg in i ett bråk, nästa att då aktivt välja att inte ge sig på varandra trots allt känslorna och vanan är en annan.
  5. Anonym
    #3
    Hej. Jag tycker att det låter som om ni har ganska bra koll på läget och ni har pratat med barnen på olika sätt, vilket jag tycker är jättebra.
    Det jag har arbetat med mina barn 2 pojkar (12 och 8 år) är att så gott som varje dag komma på minst 3 bra saker om dagen och dom dagar vi har tillbringat mkt tid med varandra så ska vi även säga vad vi tycker att dom andra har gjort för bra saker. Svårt i början även för mig som förälder.
    Sen tror jag att tydlighet är mkt viktigt.
    Att nej/sluta faktiskt betyder det!
    Har man varit taskig mot den andra så måste man först förstå varför den andra tycker att man har varit det och sen måste man be om förlåt, här hos oss är just den biten mkt svår, men det genomförs alltid även om det kan ta 1 timme innan saken är utredd.
    När mina killar behöver få utlopp for sina känslor/frustrationer gentemot varandra, så säger dom till mig att dom måste brottas, det gör dom i min stora säng och då måste jag vara där som domare och bryta när det börjar gå för vilt till, men dom blir så goa mot varandra efter så det är jag gärna.
    Slår dom i sina dörrar så häktas dörren av.
    Är dom mkt "bråkiga" så får dom tex dator/spel förbud.
    Sen brukar jag prata om hur viktiga dom är för varandra även om dom kanske inte känner det så, jag brukar få påminna min äldsta son att hans lillebror i mångt och mycket ser upp på honom som en idol och vill hellre lära sig av honom än av någon annan.
    Och den yngsta får jag ofta påminna att han faktiskt är nästan 4 år yngre och att storebror är starkare men att han är super duktig som han är, stora sonen brukar flera gånger i veckan låtsas att han inte klarar av vissa saker allt i från vissa ord/tal i sin läxa till mer avancerade saker bara för att lillebror ska få känna sig stor och det har fungerat bra för dras vänskap.
    Sen är det nog viktigt att båda barnen får lite egen tid när dom har kommit hem från skolan, bara att få sitta och chilla lite med lite mellis.
    Jag hoppas att ni hittar "nyckeln" som kan hjälpa er och var inte rädda för att säga stopp nu räcker det!!! För det har ni all rätt att göra som föräldrar.
  6. 3
    Hej. Jag tycker att det låter som om ni har ganska bra koll på läget och ni har pratat med barnen på olika sätt, vilket jag tycker är jättebra.
    Det jag har arbetat med mina barn 2 pojkar (12 och 8 år) är att så gott som varje dag komma på minst 3 bra saker om dagen och dom dagar vi har tillbringat mkt tid med varandra så ska vi även säga vad vi tycker att dom andra har gjort för bra saker. Svårt i början även för mig som förälder.
    Sen tror jag att tydlighet är mkt viktigt.
    Att nej/sluta faktiskt betyder det!
    Har man varit taskig mot den andra så måste man först förstå varför den andra tycker att man har varit det och sen måste man be om förlåt, här hos oss är just den biten mkt svår, men det genomförs alltid även om det kan ta 1 timme innan saken är utredd.
    När mina killar behöver få utlopp for sina känslor/frustrationer gentemot varandra, så säger dom till mig att dom måste brottas, det gör dom i min stora säng och då måste jag vara där som domare och bryta när det börjar gå för vilt till, men dom blir så goa mot varandra efter så det är jag gärna.
    Slår dom i sina dörrar så häktas dörren av.
    Är dom mkt "bråkiga" så får dom tex dator/spel förbud.
    Sen brukar jag prata om hur viktiga dom är för varandra även om dom kanske inte känner det så, jag brukar få påminna min äldsta son att hans lillebror i mångt och mycket ser upp på honom som en idol och vill hellre lära sig av honom än av någon annan.
    Och den yngsta får jag ofta påminna att han faktiskt är nästan 4 år yngre och att storebror är starkare men att han är super duktig som han är, stora sonen brukar flera gånger i veckan låtsas att han inte klarar av vissa saker allt i från vissa ord/tal i sin läxa till mer avancerade saker bara för att lillebror ska få känna sig stor och det har fungerat bra för dras vänskap.
    Sen är det nog viktigt att båda barnen får lite egen tid när dom har kommit hem från skolan, bara att få sitta och chilla lite med lite mellis.
    Jag hoppas att ni hittar "nyckeln" som kan hjälpa er och var inte rädda för att säga stopp nu räcker det!!! För det har ni all rätt att göra som föräldrar.
Kära besökare.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.

Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.

Vänligen Allt för föräldrar