Dött det var här. Iofs har det väl aldrig varit full hålligång på den här tråden..

aja ja jag måste skriva av mig lite iaf.

här rullar vardagen på alldeles för fort. Stora killen går på förskolan tis till tors. Då passar jag på att städa, tvätta och annat tråkigt. Myser med min lilla tjejja också såklart.
På måndagar och fredagar försöker jag hitta på något med barnen. En dag åkte vi spårvagn en hel förmiddag sonen älskar spårvagnar (eller stor husvagn som han säger). Jg tar flickan i sele och så kör vi.
på fredagar brukar vi festa till det lite extra också. Kanske med en fika på stan eller en glass uppe på ica. Ja, det är ju jag som vill ha Bullen eller glassen och sonen säger ju inte direkt ifrån

Nu är bebis hela 7 månader och föräldraledigheten löper ut om 7 månader. Ska bli skönt att komma tillbaka till jobbet faktiskt. Förskoleansökan är gjord. Det känns bra.
Jag känner mig rätt ensam om dagarna. Har inga kompisar som är hemma som man kan umgås med. Öppna förskolan har jag testat några ggr men man kommer liksom inte. In i gänget.
på kvällarna är jag hur rastlös som helst. Sambon kommer hem trött ifrån jobbet. Men då vill jag bara hemifrån. Men vem ska javgå till? De vänner jag har, har egna barn då det är inte så att jag vill gå hem till någon utav dom. Jag vill ju liksom komma bort ifrån barnen. Träffas på något café vill ingen annan. För alla jobbar och vill vara hemma efter jobbet med sin familj.
Jag har tankar på att börja träna. Men varje gång jag vill iväg får sambon jobba över. Det känns kasst!

Ibland när jag väl ska ta mig ut, utan barn, börjar barnen bråka ock skrika så sambon (som jag har skämt bort, jag vet) blir frustrerad. Det slutar med att jag gråter vid dörren och sparkar av mig skorna och tar hand om barnen. Usch, jag blir ledsen när jag skriver det här. Jag känner att jag MÅStE komma iväg hemifrån för att bli en bättre och gladare mamma. Samtidigt får jag dåligt samvete om jag lämnar barnen. All min frustration går ut över sambon så våran relation är inte sen bästa. Jag blir irriterad på honom för minsta lilla och jag gråter så fort vi är oense om något. Jag gråter granska mycket. En gång varje dag... Minst.

försöker hålla masken utåt sett. Men inuti gör det så ont.


vilket osammanhängande inlägg...