deprimerad och gravid
Psykisk ohälsa
  1. Anonym
    #1

    deprimerad och gravid

    Hej
    I juni det här året så kraschade jag, hade precis tagit mig ur ett 10 årigt förhållande och upptäckte hur ensam jag var på denna jord. Min mamma gick bort i cancer 2010, jag lever nu i skräck att samma sak ska hända mig, har fått förändringar på cellproverna.
    (Ska kanske tillägga att jag inte har några syskon och att min pappa gick bort för mer än 18 år sedan)

    Jag har hittat en man som jag verkligen älskar, hans barn jag väntar (v5) och så har jag två underbara barn sedan tidigare.
    Men får man bara vara lycklig över det? Nej, lever återigen i skräck för att dom ska utvisa mannen i mitt liv och så står jag där själv igen. Och min 5 åring har problem på dagis så nu måste jag (då jag är sjukskriven och bara går hemma) åka till hans dagis varje dag och vara där en timme bara för att vi ska få han att gå på toaletten. Det är något med honom, vi misstänker någon bokstavs kombination eller aspergers...han är inte den lättaste att ha och göra med, då han låser sig ofta.

    Allt detta gör att jag skriker mycket på mina barn, jag skulle aldrig slå dom eller på något annat sätt göra dom illa. Visst vet jag att det är fel att skrika på dom, men vad gör man när man inte orkar längre och dom inte har lyssnat på hela dagen?
    Har hört att det finns några grannar som vill anmäla mig till soc för att jag skriker på barnen, mitt allt i livet. Ja detta stressar mig extra mycket, om dom ändå kunde fråga...dom vet inget om mig.

    Och så när man väl börjar känna att medicinen hjälper lite så måste man sluta med den för att man är gravid. Missta mig inte, jag är glad för att jag är gravid. Ser varje graviditet som en gåva, ett mirakel (nej jag är inte kristen).
  2. 1
    deprimerad och gravid Hej
    I juni det här året så kraschade jag, hade precis tagit mig ur ett 10 årigt förhållande och upptäckte hur ensam jag var på denna jord. Min mamma gick bort i cancer 2010, jag lever nu i skräck att samma sak ska hända mig, har fått förändringar på cellproverna.
    (Ska kanske tillägga att jag inte har några syskon och att min pappa gick bort för mer än 18 år sedan)

    Jag har hittat en man som jag verkligen älskar, hans barn jag väntar (v5) och så har jag två underbara barn sedan tidigare.
    Men får man bara vara lycklig över det? Nej, lever återigen i skräck för att dom ska utvisa mannen i mitt liv och så står jag där själv igen. Och min 5 åring har problem på dagis så nu måste jag (då jag är sjukskriven och bara går hemma) åka till hans dagis varje dag och vara där en timme bara för att vi ska få han att gå på toaletten. Det är något med honom, vi misstänker någon bokstavs kombination eller aspergers...han är inte den lättaste att ha och göra med, då han låser sig ofta.

    Allt detta gör att jag skriker mycket på mina barn, jag skulle aldrig slå dom eller på något annat sätt göra dom illa. Visst vet jag att det är fel att skrika på dom, men vad gör man när man inte orkar längre och dom inte har lyssnat på hela dagen?
    Har hört att det finns några grannar som vill anmäla mig till soc för att jag skriker på barnen, mitt allt i livet. Ja detta stressar mig extra mycket, om dom ändå kunde fråga...dom vet inget om mig.

    Och så när man väl börjar känna att medicinen hjälper lite så måste man sluta med den för att man är gravid. Missta mig inte, jag är glad för att jag är gravid. Ser varje graviditet som en gåva, ett mirakel (nej jag är inte kristen).
  3. Anonym
    #2
    Hann inte skriva det sista...
    Hur är det meningen att man ska orka när man måste bära på allt själv? Hade kontakt med en kurator, men det rann ut i sanden och tror ändå inte att hon kan hjälpa mig på något sätt. Vart vänder jag mig?
  4. 2
    Hann inte skriva det sista...
    Hur är det meningen att man ska orka när man måste bära på allt själv? Hade kontakt med en kurator, men det rann ut i sanden och tror ändå inte att hon kan hjälpa mig på något sätt. Vart vänder jag mig?
  5. Anonym
    #3
    Hej!

    Jag har inget bra svar egentligen mer än att jag förstår dig, jag mår inte så bra och känner mig inte som världens bästa mamma just nu. Även jag är sjukskriven och är gravid i v.21 nu och när jag pratat med läkare och bm så säger de samma sak. Att jag måste försöka ha en kontakt med en kurator eller nån för att prata av mig. För att bara gå hemma hjälper inte ens sinne, utan man kan till och med fundera ännu mer och stänga inne sig totalt.
    Jag går själv och pratar med några nu, just för att få ur mig allt skit men också för att få en annan syn på sakerna. Till viss del hjälper det, för jag får hemuppgifter som jag ska ha gjort till nästa gång jag ska dit.

    Men jag hoppas det löser sig för dig! Ger lite styrke kramar
  6. 3
    Hej!

    Jag har inget bra svar egentligen mer än att jag förstår dig, jag mår inte så bra och känner mig inte som världens bästa mamma just nu. Även jag är sjukskriven och är gravid i v.21 nu och när jag pratat med läkare och bm så säger de samma sak. Att jag måste försöka ha en kontakt med en kurator eller nån för att prata av mig. För att bara gå hemma hjälper inte ens sinne, utan man kan till och med fundera ännu mer och stänga inne sig totalt.
    Jag går själv och pratar med några nu, just för att få ur mig allt skit men också för att få en annan syn på sakerna. Till viss del hjälper det, för jag får hemuppgifter som jag ska ha gjort till nästa gång jag ska dit.

    Men jag hoppas det löser sig för dig! Ger lite styrke kramar
  7. Anonym
    #4
    Hej!
    När jag läser ditt inlägg får jag direkt en enda tanke i mitt huvud, ett råd som bottnar i den terapi jag själv gick i under en depression jag led av för drygt ett år sedan.

    Det handlar om förväntansångest. Mycket har hänt dig, och i dessa saker har en oro startat, över vad som kan drabba dig. Vilket inte är alls konstigt! Men det finns ett uttryck som säger att "att oroa sig är som att gå med paraply en solig dag och vänta på att det ska börja regna".

    Något som skulle kunna underlätta mycket för dig vore att ta en minut i taget, en sak i sänder. Vad som i framtiden (om en timme eller två år) kommer hända dig är inget du idag kan veta och därför kan det vara klokt att istället för att förbruka massa energi på att oroa dig, försöka samla energi och kraft till att orka med dessa eventuella jobbiga händelser. Genom att leva här och nu och försöka tillföra positiv input i ditt liv. Göra saker du mår bra av och tänka att du får hantera besvärliga saker när de kommer. Inte innan de ens är här.

    Min terapeut brukade säga till mig att förväntansoron ofta är värre än hur verkligheten sedan blir och då har flera dagar, veckor eller ibland t o m ÅR passerat med dåligt mående. I onödan! Och utan att gynna en alls utan bara förpesta ens tillvaro.

    Jag hoppas verkligen att du snart mår bättre och att du också kan njuta lite av det lilla livet i din mage och de du redan fött fram. Det som händer det händer, hantera det i skarpt läge när du vet vad du måste göra. Allt kan ju faktiskt lösa sig på ett bra sätt också. Tänker på dig! Kämpa på! Kram
  8. 4
    Hej!
    När jag läser ditt inlägg får jag direkt en enda tanke i mitt huvud, ett råd som bottnar i den terapi jag själv gick i under en depression jag led av för drygt ett år sedan.

    Det handlar om förväntansångest. Mycket har hänt dig, och i dessa saker har en oro startat, över vad som kan drabba dig. Vilket inte är alls konstigt! Men det finns ett uttryck som säger att "att oroa sig är som att gå med paraply en solig dag och vänta på att det ska börja regna".

    Något som skulle kunna underlätta mycket för dig vore att ta en minut i taget, en sak i sänder. Vad som i framtiden (om en timme eller två år) kommer hända dig är inget du idag kan veta och därför kan det vara klokt att istället för att förbruka massa energi på att oroa dig, försöka samla energi och kraft till att orka med dessa eventuella jobbiga händelser. Genom att leva här och nu och försöka tillföra positiv input i ditt liv. Göra saker du mår bra av och tänka att du får hantera besvärliga saker när de kommer. Inte innan de ens är här.

    Min terapeut brukade säga till mig att förväntansoron ofta är värre än hur verkligheten sedan blir och då har flera dagar, veckor eller ibland t o m ÅR passerat med dåligt mående. I onödan! Och utan att gynna en alls utan bara förpesta ens tillvaro.

    Jag hoppas verkligen att du snart mår bättre och att du också kan njuta lite av det lilla livet i din mage och de du redan fött fram. Det som händer det händer, hantera det i skarpt läge när du vet vad du måste göra. Allt kan ju faktiskt lösa sig på ett bra sätt också. Tänker på dig! Kämpa på! Kram
  9. Annan anonym
    #5
    Fint skrivet och klokt.
    En psykolog jag pratade med en gång sa att man kan hantera livet som när man gör när man kör bil: Man måste vara uppmärksam men om man hela tiden oroar sig för en hemsk olycka vill man inte köra alls, och man blir en bättre bilförare om man är lugn och avslappnad av när man kör.
  10. 5
    Fint skrivet och klokt.
    En psykolog jag pratade med en gång sa att man kan hantera livet som när man gör när man kör bil: Man måste vara uppmärksam men om man hela tiden oroar sig för en hemsk olycka vill man inte köra alls, och man blir en bättre bilförare om man är lugn och avslappnad av när man kör.
Kära besökare.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.

Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.

Vänligen Allt för föräldrar