En person i min närhet dog nyligen i vad som kan vara självmord eller en olycka. Han bodde fortfarande hemma men jobbade och bodde ibland hos sin flickvän. Han har haft det rätt struligt i tonåren och jag har sett att han ibland inte mått så bra. Vi känner familjen och våra barn har lekt med hans småsyskon genom åren. Det här påverkar oss väldigt mycket. Både min dotter och jag har svårt att koncentrera oss på jobb och skola. Jag känner så starkt med föräldrarna och syskonen, det måste vara helt outhärdligt. Vi har pratat med dem och vi hjälper dem så klart om vi kan, men vad kan man göra förutom att ha dörren öppen för dem? Jag känner mig väldigt vilsen i detta. Vad kan jag göra? Och hur lång tid tar det för en förälder att lära sig leva med att ens barn har dött? Blir livet någonsin "som vanligt" igen?
1
Otäck och ofattbar händelse En person i min närhet dog nyligen i vad som kan vara självmord eller en olycka. Han bodde fortfarande hemma men jobbade och bodde ibland hos sin flickvän. Han har haft det rätt struligt i tonåren och jag har sett att han ibland inte mått så bra. Vi känner familjen och våra barn har lekt med hans småsyskon genom åren. Det här påverkar oss väldigt mycket. Både min dotter och jag har svårt att koncentrera oss på jobb och skola. Jag känner så starkt med föräldrarna och syskonen, det måste vara helt outhärdligt. Vi har pratat med dem och vi hjälper dem så klart om vi kan, men vad kan man göra förutom att ha dörren öppen för dem? Jag känner mig väldigt vilsen i detta. Vad kan jag göra? Och hur lång tid tar det för en förälder att lära sig leva med att ens barn har dött? Blir livet någonsin "som vanligt" igen?
Hej!
Att förlora ett barn är nog det värsta en förälder kan vara med om. Det tar många år innan den akuta sorgeprocessen gåtts igenom. Någonstans mellan 3 och 5 år brukar man prata om.
Det viktigaste är att man inte undviker dem. Sök upp dem och berätta att du hört vad som hänt. Fråga om det hela. Dela med dig dina minnen av sonen.
Det räcker inte med att säga att "vi finns här om ni behöver". Det handlar om att ge konkret hjälp och "tränga sig på". För man orkar inte själv be om hjälp och man vet inte vad man behöver. Ni kan komma med färdiglagad mat, ni kan skotta snö, ni kan handla, diska osv. Ni kan också lyssna, lyssna, lyssna. Det finns inga ord som kan ta bort smärtan men det går att lyssna och våga/orka finnas kvar trots att det är jobbigt. Det är de sakerna som betyder något.
Det värsta är de som undviker, byter sida på gatan, inte vågar nämna barnets namn osv.
Om du vill kan jag skicka en undersökning till dig som handlar om att förlora ett barn i självmord. Maila mig på [email protected] så får du den.
Ludmilla
Ludmilla Rosengren
Leg Läkare, KBT-terapeut och Mamma till fem barn
Hej!
Att förlora ett barn är nog det värsta en förälder kan vara med om. Det tar många år innan den akuta sorgeprocessen gåtts igenom. Någonstans mellan 3 och 5 år brukar man prata om.
Det viktigaste är att man inte undviker dem. Sök upp dem och berätta att du hört vad som hänt. Fråga om det hela. Dela med dig dina minnen av sonen.
Det räcker inte med att säga att "vi finns här om ni behöver". Det handlar om att ge konkret hjälp och "tränga sig på". För man orkar inte själv be om hjälp och man vet inte vad man behöver. Ni kan komma med färdiglagad mat, ni kan skotta snö, ni kan handla, diska osv. Ni kan också lyssna, lyssna, lyssna. Det finns inga ord som kan ta bort smärtan men det går att lyssna och våga/orka finnas kvar trots att det är jobbigt. Det är de sakerna som betyder något.
Det värsta är de som undviker, byter sida på gatan, inte vågar nämna barnets namn osv.
Om du vill kan jag skicka en undersökning till dig som handlar om att förlora ett barn i självmord. Maila mig på [email protected] så får du den.
Usch ja.. det är så fruktansvärt och ens hjärta blöder för de anhöriga. Känn efter med magkänslan vad som är lämpligt att göra i detta läge. T ex hur väl ni känner dem, hur de är som personer. Att närma sig kan vara att gå över med ett kort o en blomma. Skriv att ni finns där! Eller laga matlådor o gå över med. Allt beror ju på hur nära ni är varandra. Men praktiskt stöd är ofta ovärderligt. Gå ut med hunden, fråga om ni kan handla åt dem eller så. Särskilt i början, sen kan det vara skönt för dem själva att komma ut. Men tvinga inte på nån er närvaro/era tjänster eller djupa samtal. Känn efter, tycker jag.. kram
3
Usch ja.. det är så fruktansvärt och ens hjärta blöder för de anhöriga. Känn efter med magkänslan vad som är lämpligt att göra i detta läge. T ex hur väl ni känner dem, hur de är som personer. Att närma sig kan vara att gå över med ett kort o en blomma. Skriv att ni finns där! Eller laga matlådor o gå över med. Allt beror ju på hur nära ni är varandra. Men praktiskt stöd är ofta ovärderligt. Gå ut med hunden, fråga om ni kan handla åt dem eller så. Särskilt i början, sen kan det vara skönt för dem själva att komma ut. Men tvinga inte på nån er närvaro/era tjänster eller djupa samtal. Känn efter, tycker jag.. kram
Kära besökare.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
