Stressad nybliven mamma
Psykisk ohälsa
  1. Anonym
    #1

    Stressad nybliven mamma

    Vill bara skriva av mig och se om det är någon som har liknande problem..
    Jag har alltid varit ganska blyg av mig, men ändå klarat av sociala situationer, gillar ju att träffa folk och umgås, men tycker inte om att få för mycket uppmärksamhet.

    När jag blev gravid vart det värre, då fick man helt plötsligt jättemycket uppmärksamhet, folk frågade ständigt hur man mår och så..
    Och sen alla hormoner och känslor i kroppen gjorde ju inte saken bättre.
    Ju längre in på graviditeten vart jag trött och jag orkade inte röra mig så mycket, fick foglossning, halsbränna och allt det gjorde ju att man mådde lite dåligt. Jag kände mig låst, kunde inte leva som förut.
    Gillade inte riktigt och va gravid, var bara stressad och orolig för typ allt, kunde inte njuta.

    Sen när det äntligen var dags för förlossningen så gick allt så fort, vi kom in till förlossningen kl 11, och kl 13.15 var våran dotter född, en helt underbar känsla!
    Vi var två nätter på BB.. Kanske vi borde vart där nån natt till för och smälta allt?
    När vi kom hem kändes det ändå bra, pappan va hemma dom där 10 dagarna.
    Jag drabbades av den s.k tredjedagsgråten en natt när flickan vrålgrinade, sen fortsatte det hela dagen, jag grät för allt och inget... Men det gick över efter nån dag..

    När sambon skulle börja jobba igen kände jag lite smått panik, att jag skulle vara själv med bebisen skrämde mig...
    Det var då stressen började leta sig fram ännu mer. (har alltid haft lätt för och stressa upp mig).
    Tyckte och tycker ännu att det är fruktansvärt jobbigt när hon börjar grina/skrika (även fast jag vet att det är deras sätt och prata)
    Men direkt hon vaknade började hon grina, så varje gång hon sov försökte jag hinna med att äta, gå på toa, klä på mig osv. Och det vart ju att man tokstressade med allt!

    Det är första barnet så allt är ju också helt nytt, nu är hon snart 3 månader, men känner mig ännu stressad och nervös inför sociala situationer, att man är bland folk och hon börjar skrika/grina gör mig stressad!
    Orolig att man inte ska kunna trösta henne, och folk tror att man är en dålig förälder.. Fast jag vet att jag kan trösta henne och jag vet att jag inte är en dålig förälder så känner jag ändå så.

    Har börjat tänka jättemycket på vad folk (även dom närmsta) tycker och tänker om mig, vad jag gör och hur jag beter mig. Försöker att strunta i dom tankarna men det är svårt. Det är lite som att jag tappat bort mig själv under graviditeten och nu när jag blivit mamma. Jag vet inte hur jag ska vara, glömt bort vem jag är typ.
    Sen har jag svårt att koncentrera mig när det blir för mycket runtomkring, typ när man ska äta middag hos nån, då känner jag mig stressad och kan till och med börja skaka för att det blir för mycket, man ska tänka på att man behöver äta, sen om flickan vaknar och börja grina, man är trött också känner jag att jag måste vara social på det också. Det blir för mkt...
    Helst skulle jag bara vilja va hemma, men samtidigt vill jag ju inte isolera mig själv. Vet ju att jag mår bättre om jag kommer ut och träffar folk och går på promenad och så...

    Sen blir jag ännu mer stressad av att passa tider, tex om man ska till BVC, då vill man att flickan ska va nyäten så jag slipper slänga fram tissen vars som helst, känner mig inte riktigt bekväm med det...

    Och jag kan som inte njuta av att vara mammaledig och va hemma med flickan, kan inte slappna av, tänker för mycket, att jag måste göra det och det när jag är hemma, typ diska, städa, tvätta etc. Fast jag vet att det hinner man göra, men jag tycker inte om att ha det rörigt och dammigt hemma..

    Sen när man är ensam på dagarna så börjar man tänka ännu mer på allt, jag är en tänkare, men det börjar som nästan gå till överdrift...
    Jag har flera kompisar som jag kan gå till (några som också är mammalediga) , men det känns som bara besvärligt och jobbigt, man måste ta med det och det och tänk om hon börjar grina, och byta blöja, och hon kanske blir hungrig och bla bla...
    Sen tänker jag så att nu när jag blivit mamma så måste man hålla på prata och va så social (vet inte varför jag börjat tänka så, jag är ju egentligen en ganska tystlåten person).
    Jag jämför mig mycket med andra också, men det har jag inte gjort förut, vet inte varför det blivit så nu..
    Men jag måste nog börja göra saker för att träna upp mig, sluta stressa för allt och försöka njuta!
    Gråt är ju bebisens sätt och prata! Och är man hos folk på middag så vet jag att det finns ju nån som kan ta henne medans jag äter färdigt. Och passa tider, det är bara försöka ta det lugnt, skulle man komma för sent till tex BVC så tror jag nog att dom förstår..

    Som sagt, jag stressar upp mig för minsta lilla, och är nervös, och undrar vad folk tycker och tänker om mig som person och som förälder..
    Också är jag trött konstant, men man sover ju inte så mkt nu, längtar tills det blir längre mellan matningarna på natten, då kanske man mår bättre och är lugnare när man fått lite mera sömn.
    Mår inte dåligt annars, är lycklig över våran dotter, hon är helt underbar och glad för det mesta.
    Har en underbar sambo som jag älskar mer och mer för varje dag <3
    Är bara det att jag har som inte kunna släppa mitt "gamla" liv, också måste jag försöka hitta tillbaka till mig själv och lugnet, och anpassa mig till det "nya" livet! Att man kan inte göra allt som man gjorde innan graviditeten..
    Och att jag måste vara mig själv, sluta oroa mig för vad andra tycker! Slappna av!

    Vart ett ganska långt inlägg, kanske inte nån som orkar läsa men det var skönt och skriva av sig iaf!
    Och om någon har nå tips på hur man kan slappna av och vara lugn i sig själv vore jag tacksam
  2. 1
    Stressad nybliven mamma Vill bara skriva av mig och se om det är någon som har liknande problem..
    Jag har alltid varit ganska blyg av mig, men ändå klarat av sociala situationer, gillar ju att träffa folk och umgås, men tycker inte om att få för mycket uppmärksamhet.

    När jag blev gravid vart det värre, då fick man helt plötsligt jättemycket uppmärksamhet, folk frågade ständigt hur man mår och så..
    Och sen alla hormoner och känslor i kroppen gjorde ju inte saken bättre.
    Ju längre in på graviditeten vart jag trött och jag orkade inte röra mig så mycket, fick foglossning, halsbränna och allt det gjorde ju att man mådde lite dåligt. Jag kände mig låst, kunde inte leva som förut.
    Gillade inte riktigt och va gravid, var bara stressad och orolig för typ allt, kunde inte njuta.

    Sen när det äntligen var dags för förlossningen så gick allt så fort, vi kom in till förlossningen kl 11, och kl 13.15 var våran dotter född, en helt underbar känsla!
    Vi var två nätter på BB.. Kanske vi borde vart där nån natt till för och smälta allt?
    När vi kom hem kändes det ändå bra, pappan va hemma dom där 10 dagarna.
    Jag drabbades av den s.k tredjedagsgråten en natt när flickan vrålgrinade, sen fortsatte det hela dagen, jag grät för allt och inget... Men det gick över efter nån dag..

    När sambon skulle börja jobba igen kände jag lite smått panik, att jag skulle vara själv med bebisen skrämde mig...
    Det var då stressen började leta sig fram ännu mer. (har alltid haft lätt för och stressa upp mig).
    Tyckte och tycker ännu att det är fruktansvärt jobbigt när hon börjar grina/skrika (även fast jag vet att det är deras sätt och prata)
    Men direkt hon vaknade började hon grina, så varje gång hon sov försökte jag hinna med att äta, gå på toa, klä på mig osv. Och det vart ju att man tokstressade med allt!

    Det är första barnet så allt är ju också helt nytt, nu är hon snart 3 månader, men känner mig ännu stressad och nervös inför sociala situationer, att man är bland folk och hon börjar skrika/grina gör mig stressad!
    Orolig att man inte ska kunna trösta henne, och folk tror att man är en dålig förälder.. Fast jag vet att jag kan trösta henne och jag vet att jag inte är en dålig förälder så känner jag ändå så.

    Har börjat tänka jättemycket på vad folk (även dom närmsta) tycker och tänker om mig, vad jag gör och hur jag beter mig. Försöker att strunta i dom tankarna men det är svårt. Det är lite som att jag tappat bort mig själv under graviditeten och nu när jag blivit mamma. Jag vet inte hur jag ska vara, glömt bort vem jag är typ.
    Sen har jag svårt att koncentrera mig när det blir för mycket runtomkring, typ när man ska äta middag hos nån, då känner jag mig stressad och kan till och med börja skaka för att det blir för mycket, man ska tänka på att man behöver äta, sen om flickan vaknar och börja grina, man är trött också känner jag att jag måste vara social på det också. Det blir för mkt...
    Helst skulle jag bara vilja va hemma, men samtidigt vill jag ju inte isolera mig själv. Vet ju att jag mår bättre om jag kommer ut och träffar folk och går på promenad och så...

    Sen blir jag ännu mer stressad av att passa tider, tex om man ska till BVC, då vill man att flickan ska va nyäten så jag slipper slänga fram tissen vars som helst, känner mig inte riktigt bekväm med det...

    Och jag kan som inte njuta av att vara mammaledig och va hemma med flickan, kan inte slappna av, tänker för mycket, att jag måste göra det och det när jag är hemma, typ diska, städa, tvätta etc. Fast jag vet att det hinner man göra, men jag tycker inte om att ha det rörigt och dammigt hemma..

    Sen när man är ensam på dagarna så börjar man tänka ännu mer på allt, jag är en tänkare, men det börjar som nästan gå till överdrift...
    Jag har flera kompisar som jag kan gå till (några som också är mammalediga) , men det känns som bara besvärligt och jobbigt, man måste ta med det och det och tänk om hon börjar grina, och byta blöja, och hon kanske blir hungrig och bla bla...
    Sen tänker jag så att nu när jag blivit mamma så måste man hålla på prata och va så social (vet inte varför jag börjat tänka så, jag är ju egentligen en ganska tystlåten person).
    Jag jämför mig mycket med andra också, men det har jag inte gjort förut, vet inte varför det blivit så nu..
    Men jag måste nog börja göra saker för att träna upp mig, sluta stressa för allt och försöka njuta!
    Gråt är ju bebisens sätt och prata! Och är man hos folk på middag så vet jag att det finns ju nån som kan ta henne medans jag äter färdigt. Och passa tider, det är bara försöka ta det lugnt, skulle man komma för sent till tex BVC så tror jag nog att dom förstår..

    Som sagt, jag stressar upp mig för minsta lilla, och är nervös, och undrar vad folk tycker och tänker om mig som person och som förälder..
    Också är jag trött konstant, men man sover ju inte så mkt nu, längtar tills det blir längre mellan matningarna på natten, då kanske man mår bättre och är lugnare när man fått lite mera sömn.
    Mår inte dåligt annars, är lycklig över våran dotter, hon är helt underbar och glad för det mesta.
    Har en underbar sambo som jag älskar mer och mer för varje dag <3
    Är bara det att jag har som inte kunna släppa mitt "gamla" liv, också måste jag försöka hitta tillbaka till mig själv och lugnet, och anpassa mig till det "nya" livet! Att man kan inte göra allt som man gjorde innan graviditeten..
    Och att jag måste vara mig själv, sluta oroa mig för vad andra tycker! Slappna av!

    Vart ett ganska långt inlägg, kanske inte nån som orkar läsa men det var skönt och skriva av sig iaf!
    Och om någon har nå tips på hur man kan slappna av och vara lugn i sig själv vore jag tacksam
  3. Medlem sedan
    jan 2014
    #2
    Hej, för det första vill jag börja med att skriva att du är långt ifrån ensam, känslan som du har är ganska vanlig när man blir mamma första gången. Jag kände likadant. Jag lyssnade på medveten närvaro på cd men nu finns det som app, och det hjälpte mig mycket. Jag sov inte heller så bra med första barnet vilket gjorde mig än mer trött och därmed stressad. Sover du bra?
    Tänk inte så mkt på vad alla andra tycker och tänker. Stor kram!!
  4. 2
    Hej, för det första vill jag börja med att skriva att du är långt ifrån ensam, känslan som du har är ganska vanlig när man blir mamma första gången. Jag kände likadant. Jag lyssnade på medveten närvaro på cd men nu finns det som app, och det hjälpte mig mycket. Jag sov inte heller så bra med första barnet vilket gjorde mig än mer trött och därmed stressad. Sover du bra?
    Tänk inte så mkt på vad alla andra tycker och tänker. Stor kram!!
  5. emmaronntoft
    #3
    Hej!
    Tack för svaret, skönt och veta att man inte är ensam om och känna såhär! Men det är hemskt att nyblivna mammor ska känna såhär
    Blir nog kanske lättare med andra barnet, hoppas jag

    Ska kolla upp den där appen, tack för tipset!

    På dagarna kan jag inte riktigt sova, men brukar iaf ligga på soffan och försöka vila när flickan sover.. På nätterna sover jag bra, men jag är ändå trött eftersom man inte får nån direkt sammanhängande sömn, hon äter med 2-3 timmars mellanrum... och ibland somnar hon inte direkt efter hon ätit, hon kan ligga och knorra och ha sig och då kan inte jag heller sova..

    Försöker verkligen och inte tänka på vad andra tycker och tänker, men det är svårt! Får träna på det!
    Jag hoppas man lugnar sig snart, jobbigt och vara stressad hela tiden!

    Tack för att du läste mitt långa inlägg och svarade på det, det värmer!
    Stor kram till dig också!
  6. 3
    Hej!
    Tack för svaret, skönt och veta att man inte är ensam om och känna såhär! Men det är hemskt att nyblivna mammor ska känna såhär
    Blir nog kanske lättare med andra barnet, hoppas jag

    Ska kolla upp den där appen, tack för tipset!

    På dagarna kan jag inte riktigt sova, men brukar iaf ligga på soffan och försöka vila när flickan sover.. På nätterna sover jag bra, men jag är ändå trött eftersom man inte får nån direkt sammanhängande sömn, hon äter med 2-3 timmars mellanrum... och ibland somnar hon inte direkt efter hon ätit, hon kan ligga och knorra och ha sig och då kan inte jag heller sova..

    Försöker verkligen och inte tänka på vad andra tycker och tänker, men det är svårt! Får träna på det!
    Jag hoppas man lugnar sig snart, jobbigt och vara stressad hela tiden!

    Tack för att du läste mitt långa inlägg och svarade på det, det värmer!
    Stor kram till dig också!
  7. Medlem sedan
    nov 2011
    #4
    Förstår dig, tänker också mycket på vad andra ska tänka men jag brukar försöka intala mig själv att de faktiskt inte vet något om mig och mitt liv och har de åsikter är det deras problem.

    Folk tycker så mycket hela tiden.

    Tycker inte du ska hålla dig undan andra mammor, de om några kommer förstå om du är sen, har glömt något eller är så trött att du inte vet vad du heter

    Sedan tycker jag att om du kan så släpp städning och disk. Fixa det när sambon är hemma i stället. Även om man vill ha fint så är det inte vettigt att stressa med det. Du är hemma för lilltjejens skull inte för att städa. Hon är ditt heltidsjobb. Så har i alla fall vi alltid resonerat. Den som är hemma behöver inte fixa med hemmet, de gör vi tillsammans precis som innan när ingen var hemma.
  8. 4
    Förstår dig, tänker också mycket på vad andra ska tänka men jag brukar försöka intala mig själv att de faktiskt inte vet något om mig och mitt liv och har de åsikter är det deras problem.

    Folk tycker så mycket hela tiden.

    Tycker inte du ska hålla dig undan andra mammor, de om några kommer förstå om du är sen, har glömt något eller är så trött att du inte vet vad du heter

    Sedan tycker jag att om du kan så släpp städning och disk. Fixa det när sambon är hemma i stället. Även om man vill ha fint så är det inte vettigt att stressa med det. Du är hemma för lilltjejens skull inte för att städa. Hon är ditt heltidsjobb. Så har i alla fall vi alltid resonerat. Den som är hemma behöver inte fixa med hemmet, de gör vi tillsammans precis som innan när ingen var hemma.
  9. emmaronntoft
    #5
    Jag tänker nog mer än vad folk tycker, måste sluta med det!

    Jo jag vet ju att jag är hemma för flickans skull, hon kommer ju självklart i första hand

    Jag har börjat släppa städning o disk faktiskt, igår diskade jag när sambon kom hem.. och jag vet att man inte behöver ha ett tipptopp hem...
    Ska sluta stressa med det, hinner städa och dona sen

    Det känns bra och få svar på sina tankar, veta att man inte är ensam om detta, det får mig och slappna av lite mer faktiskt
  10. 5
    Jag tänker nog mer än vad folk tycker, måste sluta med det!

    Jo jag vet ju att jag är hemma för flickans skull, hon kommer ju självklart i första hand

    Jag har börjat släppa städning o disk faktiskt, igår diskade jag när sambon kom hem.. och jag vet att man inte behöver ha ett tipptopp hem...
    Ska sluta stressa med det, hinner städa och dona sen

    Det känns bra och få svar på sina tankar, veta att man inte är ensam om detta, det får mig och slappna av lite mer faktiskt
  11. Medlem sedan
    nov 2011
    #6
    Nej och som sagt folk tycker så mycket hela tiden. Man kan inte göra alla nöjda ändå. Man kan bara göra sitt bästa.

    Barn låter så är det bara och vi kan ju inte förvänta oss att mammor ska stanna inomhus bara för att andra ska slippa lite barngråt. Sedan får man ju försöka trösta när de väl gråter men det gör man ju. Det är mammahjärtat som lider mest när ens skatt är ledsen.
  12. 6
    Nej och som sagt folk tycker så mycket hela tiden. Man kan inte göra alla nöjda ändå. Man kan bara göra sitt bästa.

    Barn låter så är det bara och vi kan ju inte förvänta oss att mammor ska stanna inomhus bara för att andra ska slippa lite barngråt. Sedan får man ju försöka trösta när de väl gråter men det gör man ju. Det är mammahjärtat som lider mest när ens skatt är ledsen.
  13. Medlem sedan
    jan 2014
    #7
    Du är absolut INTE ensam, detta är så vanligt. Hur går det för er nu?
    Har tänkt på dig då och då.
  14. 7
    Du är absolut INTE ensam, detta är så vanligt. Hur går det för er nu?
    Har tänkt på dig då och då.
  15. Medlem sedan
    jan 2015
    #8
    Hej superquinnan!
    Nu först svarar jag åt dig Flickan har hunnit bli 13månader nu, och allt är mycket bättre.
    Var nog bara alla dessa hormoner i början, och för lite sömn som gjorde att man blev sådär :P Visst sitter det lite stress kvar, men svårt och bli av med den helt...
    Men som sagt nu mår jag mycket bättre och njuter
  16. 8
    Hej superquinnan!
    Nu först svarar jag åt dig Flickan har hunnit bli 13månader nu, och allt är mycket bättre.
    Var nog bara alla dessa hormoner i början, och för lite sömn som gjorde att man blev sådär :P Visst sitter det lite stress kvar, men svårt och bli av med den helt...
    Men som sagt nu mår jag mycket bättre och njuter
  17. Medlem sedan
    apr 2007
    #9
    Jag tycker att du ska berätta på bvc hu du känner, kan vara bra att prata med kurator eller psykolog.
  18. 9
    Jag tycker att du ska berätta på bvc hu du känner, kan vara bra att prata med kurator eller psykolog.
Kära besökare.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.

Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.

Vänligen Allt för föräldrar

Faktabank

Artiklar och nyttig information