Skrivet: 2014-02-03, 14:20
#1
Stressad nybliven mamma
Vill bara skriva av mig och se om det är någon som har liknande problem..
Jag har alltid varit ganska blyg av mig, men ändå klarat av sociala situationer, gillar ju att träffa folk och umgås, men tycker inte om att få för mycket uppmärksamhet.
När jag blev gravid vart det värre, då fick man helt plötsligt jättemycket uppmärksamhet, folk frågade ständigt hur man mår och så..
Och sen alla hormoner och känslor i kroppen gjorde ju inte saken bättre.
Ju längre in på graviditeten vart jag trött och jag orkade inte röra mig så mycket, fick foglossning, halsbränna och allt det gjorde ju att man mådde lite dåligt. Jag kände mig låst, kunde inte leva som förut.
Gillade inte riktigt och va gravid, var bara stressad och orolig för typ allt, kunde inte njuta.
Sen när det äntligen var dags för förlossningen så gick allt så fort, vi kom in till förlossningen kl 11, och kl 13.15 var våran dotter född, en helt underbar känsla!
Vi var två nätter på BB.. Kanske vi borde vart där nån natt till för och smälta allt?
När vi kom hem kändes det ändå bra, pappan va hemma dom där 10 dagarna.
Jag drabbades av den s.k tredjedagsgråten en natt när flickan vrålgrinade, sen fortsatte det hela dagen, jag grät för allt och inget... Men det gick över efter nån dag..
När sambon skulle börja jobba igen kände jag lite smått panik, att jag skulle vara själv med bebisen skrämde mig...
Det var då stressen började leta sig fram ännu mer. (har alltid haft lätt för och stressa upp mig).
Tyckte och tycker ännu att det är fruktansvärt jobbigt när hon börjar grina/skrika (även fast jag vet att det är deras sätt och prata)
Men direkt hon vaknade började hon grina, så varje gång hon sov försökte jag hinna med att äta, gå på toa, klä på mig osv. Och det vart ju att man tokstressade med allt!
Det är första barnet så allt är ju också helt nytt, nu är hon snart 3 månader, men känner mig ännu stressad och nervös inför sociala situationer, att man är bland folk och hon börjar skrika/grina gör mig stressad!
Orolig att man inte ska kunna trösta henne, och folk tror att man är en dålig förälder.. Fast jag vet att jag kan trösta henne och jag vet att jag inte är en dålig förälder så känner jag ändå så.
Har börjat tänka jättemycket på vad folk (även dom närmsta) tycker och tänker om mig, vad jag gör och hur jag beter mig. Försöker att strunta i dom tankarna men det är svårt. Det är lite som att jag tappat bort mig själv under graviditeten och nu när jag blivit mamma. Jag vet inte hur jag ska vara, glömt bort vem jag är typ.
Sen har jag svårt att koncentrera mig när det blir för mycket runtomkring, typ när man ska äta middag hos nån, då känner jag mig stressad och kan till och med börja skaka för att det blir för mycket, man ska tänka på att man behöver äta, sen om flickan vaknar och börja grina, man är trött också känner jag att jag måste vara social på det också. Det blir för mkt...
Helst skulle jag bara vilja va hemma, men samtidigt vill jag ju inte isolera mig själv. Vet ju att jag mår bättre om jag kommer ut och träffar folk och går på promenad och så...
Sen blir jag ännu mer stressad av att passa tider, tex om man ska till BVC, då vill man att flickan ska va nyäten så jag slipper slänga fram tissen vars som helst, känner mig inte riktigt bekväm med det...
Och jag kan som inte njuta av att vara mammaledig och va hemma med flickan, kan inte slappna av, tänker för mycket, att jag måste göra det och det när jag är hemma, typ diska, städa, tvätta etc. Fast jag vet att det hinner man göra, men jag tycker inte om att ha det rörigt och dammigt hemma..
Sen när man är ensam på dagarna så börjar man tänka ännu mer på allt, jag är en tänkare, men det börjar som nästan gå till överdrift...
Jag har flera kompisar som jag kan gå till (några som också är mammalediga) , men det känns som bara besvärligt och jobbigt, man måste ta med det och det och tänk om hon börjar grina, och byta blöja, och hon kanske blir hungrig och bla bla...
Sen tänker jag så att nu när jag blivit mamma så måste man hålla på prata och va så social (vet inte varför jag börjat tänka så, jag är ju egentligen en ganska tystlåten person).
Jag jämför mig mycket med andra också, men det har jag inte gjort förut, vet inte varför det blivit så nu..
Men jag måste nog börja göra saker för att träna upp mig, sluta stressa för allt och försöka njuta!
Gråt är ju bebisens sätt och prata! Och är man hos folk på middag så vet jag att det finns ju nån som kan ta henne medans jag äter färdigt. Och passa tider, det är bara försöka ta det lugnt, skulle man komma för sent till tex BVC så tror jag nog att dom förstår..
Som sagt, jag stressar upp mig för minsta lilla, och är nervös, och undrar vad folk tycker och tänker om mig som person och som förälder..
Också är jag trött konstant, men man sover ju inte så mkt nu, längtar tills det blir längre mellan matningarna på natten, då kanske man mår bättre och är lugnare när man fått lite mera sömn.
Mår inte dåligt annars, är lycklig över våran dotter, hon är helt underbar och glad för det mesta.
Har en underbar sambo som jag älskar mer och mer för varje dag <3
Är bara det att jag har som inte kunna släppa mitt "gamla" liv, också måste jag försöka hitta tillbaka till mig själv och lugnet, och anpassa mig till det "nya" livet! Att man kan inte göra allt som man gjorde innan graviditeten..
Och att jag måste vara mig själv, sluta oroa mig för vad andra tycker! Slappna av!
Vart ett ganska långt inlägg, kanske inte nån som orkar läsa men det var skönt och skriva av sig iaf!
Och om någon har nå tips på hur man kan slappna av och vara lugn i sig själv vore jag tacksam