Nedstämd under/efter graviditeten?
Känsliga snack
  1. Medlem sedan
    Jan 2014
    #1

    Nedstämd under/efter graviditeten?

    "Åh, du måste vara lyckligast i världen!!"

    Fast.. Nej, klumpen i magen skriker snarare tvärt om.. Att inte känna den där glädjen, lyckan och euforin över det växande lilla livet i magen eller den nya lilla familjemedlemmen som ligger på ditt bröst, det känns ofta både skamligt och fel. Men det är SÅ vanligt!

    Jag blev nedstämd under graviditeten pga att jag hade mycket krämpor, samt har en depression/ångest i botten, och blev därav igångsatt i v 38+4 för att försöka reducera risken för en förlossningsdepression. Förlossningen gick jättebra, men de kommande två månaderna i mitt liv är idag mest en dimma. Jag mådde fruktansvärt dåligt, var konstant rädd att min sambo skulle lämna mig, att något skulle hända vår bebis, att jag inte skulle räcka till osv. Den där fantastiska lyckan alla pratar om kunde jag inte känna, och dagarna kantades av både panikångest och tårar. Några veckor efter fl tog jag tillsammans med min bm beslutet att jag skulle börja pumpa ur bröstmjölk och ge på flaska, för att min sambo (som var hemma med mig under denna tid, då jag blev sjukskriven & han tog över föräldraledigheten) skulle kunna hjälpa till att ge sonen och då underlätta för mig. Det funkade några dagar, men snart började min mjölk sina, förmodligen pga att min kropp hade fullt upp med att hålla mig "på benen" och då inte hade krafter till att producera bröstmjölk också. Vi gick alltså över till ersättning, något som då kändes som ännu ett nederlag. Jag kände mig så fruktansvärt ensam, Vem fan mår såhär när man precis fått barn egentligen?? Det är ju nu jag ska vara lyckligast i världen!!!

    Vad som fick mig upp på banan igen? Det tog emot, jag var så rätt att folk skulle tro att jag var en dålig mamma bara för att jag mådde dåligt, men så var ju absolut inte fallet! Hur jag än mådde var jag världens bästa mamma, och det visste jag! Tillslut tog jag modet och ringde läkaren för en tid dit. Det visade sig vara det bästa jag kunnat göra. Han förklarade för mig att
    "Alla klarar en graviditet psykiskt, då kroppen laddar upp med en massa endorfiner/adrenalin och diverse hormoner, som hjälper dig att klara det och hålla dig i balans psykiskt. Efter förlossningen försvinner alla dessa ämnen & hormonpåslaget sjunker SÅDÄR fort, och därav är det inte konstigt att man blir ur balans!"
    Han berättade även att ca 10% av alla kvinnor drabbas av vi gick igenom min medicinlista för att se om vi kunde göra någon förändring och han bokade en akuttid till vårdcentralens BVC-psykolog. Därefter blev allt bara bättre.

    När jag delade med mig öppet om min förlossningsdepression på bloggen, så var det inte utan att fundera över vad folk skulle tänka. Dagen efter mitt inlägg hade jag fått kommentarer och mail, från okända läsare, bekantas bekanta, och långväga vänner, som berättade att dom också hade drabbats av förlossningsdepression efter sina förlossningar.

    Jag kan idag känna en stor sorg över att jag "missade" den första tiden med min Charlie, och som familj. Det är som sagt mest en dimma och ett ludd när jag blickar tillbaks. Jag kan även vara ledsen över att jag inte kunde amma min bebis. Jag ville ju så gärna ge mitt barn DET BÄSTA i näringsväg, ha de där mysiga amningsstunderna, knyta det där speciella bandet vid matstunderna osv., men samtidigt är jag så fruktansvärt tacksam över att det finns alternativ som bröstmjölksersättning att ta till om det behövs!


    Jag tycker vi använder denna tråd som en stöttepelare. Skriv en rad eller två om du har erfarenheter kring detta, sitter i situationen nu, eller vad än det må vara. Jag lovar att hålla koll här inne och svara så gott jag kan utifrån min egen erfarenhet. Och kom ihåg; Att du under en period mår dåligt gör dig inte automatiskt till en dålig mamma!

    Kram
    Elina "Bullermamman"
    www.bullermamman.se
    Ambassadör AFF

    www.bullermamman.se
  2. 1
    Nedstämd under/efter graviditeten? "Åh, du måste vara lyckligast i världen!!"

    Fast.. Nej, klumpen i magen skriker snarare tvärt om.. Att inte känna den där glädjen, lyckan och euforin över det växande lilla livet i magen eller den nya lilla familjemedlemmen som ligger på ditt bröst, det känns ofta både skamligt och fel. Men det är SÅ vanligt!

    Jag blev nedstämd under graviditeten pga att jag hade mycket krämpor, samt har en depression/ångest i botten, och blev därav igångsatt i v 38+4 för att försöka reducera risken för en förlossningsdepression. Förlossningen gick jättebra, men de kommande två månaderna i mitt liv är idag mest en dimma. Jag mådde fruktansvärt dåligt, var konstant rädd att min sambo skulle lämna mig, att något skulle hända vår bebis, att jag inte skulle räcka till osv. Den där fantastiska lyckan alla pratar om kunde jag inte känna, och dagarna kantades av både panikångest och tårar. Några veckor efter fl tog jag tillsammans med min bm beslutet att jag skulle börja pumpa ur bröstmjölk och ge på flaska, för att min sambo (som var hemma med mig under denna tid, då jag blev sjukskriven & han tog över föräldraledigheten) skulle kunna hjälpa till att ge sonen och då underlätta för mig. Det funkade några dagar, men snart började min mjölk sina, förmodligen pga att min kropp hade fullt upp med att hålla mig "på benen" och då inte hade krafter till att producera bröstmjölk också. Vi gick alltså över till ersättning, något som då kändes som ännu ett nederlag. Jag kände mig så fruktansvärt ensam, Vem fan mår såhär när man precis fått barn egentligen?? Det är ju nu jag ska vara lyckligast i världen!!!

    Vad som fick mig upp på banan igen? Det tog emot, jag var så rätt att folk skulle tro att jag var en dålig mamma bara för att jag mådde dåligt, men så var ju absolut inte fallet! Hur jag än mådde var jag världens bästa mamma, och det visste jag! Tillslut tog jag modet och ringde läkaren för en tid dit. Det visade sig vara det bästa jag kunnat göra. Han förklarade för mig att
    "Alla klarar en graviditet psykiskt, då kroppen laddar upp med en massa endorfiner/adrenalin och diverse hormoner, som hjälper dig att klara det och hålla dig i balans psykiskt. Efter förlossningen försvinner alla dessa ämnen & hormonpåslaget sjunker SÅDÄR fort, och därav är det inte konstigt att man blir ur balans!"
    Han berättade även att ca 10% av alla kvinnor drabbas av vi gick igenom min medicinlista för att se om vi kunde göra någon förändring och han bokade en akuttid till vårdcentralens BVC-psykolog. Därefter blev allt bara bättre.

    När jag delade med mig öppet om min förlossningsdepression på bloggen, så var det inte utan att fundera över vad folk skulle tänka. Dagen efter mitt inlägg hade jag fått kommentarer och mail, från okända läsare, bekantas bekanta, och långväga vänner, som berättade att dom också hade drabbats av förlossningsdepression efter sina förlossningar.

    Jag kan idag känna en stor sorg över att jag "missade" den första tiden med min Charlie, och som familj. Det är som sagt mest en dimma och ett ludd när jag blickar tillbaks. Jag kan även vara ledsen över att jag inte kunde amma min bebis. Jag ville ju så gärna ge mitt barn DET BÄSTA i näringsväg, ha de där mysiga amningsstunderna, knyta det där speciella bandet vid matstunderna osv., men samtidigt är jag så fruktansvärt tacksam över att det finns alternativ som bröstmjölksersättning att ta till om det behövs!


    Jag tycker vi använder denna tråd som en stöttepelare. Skriv en rad eller två om du har erfarenheter kring detta, sitter i situationen nu, eller vad än det må vara. Jag lovar att hålla koll här inne och svara så gott jag kan utifrån min egen erfarenhet. Och kom ihåg; Att du under en period mår dåligt gör dig inte automatiskt till en dålig mamma!

    Kram
    Elina "Bullermamman"
    www.bullermamman.se
  3. Medlem sedan
    Feb 2014
    #2
    Jag hade det med första barnet. En släkting såg vad som höll på att hända och drog med mig till vårdcentralen där jag fick omedelbar hjälp. Tackar för det! Sen vare mycket amningshetsen som ställde till det. Jag hade inte heller tillräckligt med mjölk och kände mig rent av värdelös. När jag slutade amma föll den där stenen från mitt hjärta, fyfan va skönt de va!
  4. 2
    Jag hade det med första barnet. En släkting såg vad som höll på att hända och drog med mig till vårdcentralen där jag fick omedelbar hjälp. Tackar för det! Sen vare mycket amningshetsen som ställde till det. Jag hade inte heller tillräckligt med mjölk och kände mig rent av värdelös. När jag slutade amma föll den där stenen från mitt hjärta, fyfan va skönt de va!
  5. Medlem sedan
    Sep 2013
    Redax
    #3
    Jätte tack för att du delar med dig av detta viktiga
    * Redaktionen på Allt för föräldrar *
    *Du följer väl oss på @alltforforaldrar och på FB? *
  6. 3
    Jätte tack för att du delar med dig av detta viktiga
  7. Medlem sedan
    Jan 2014
    #4
    Åh så härligt att ha sådana personer i sin närhet, som ser när extra stöd behövs! Skönt att du fick hjälp snabbt!
    Ja denna amningshets tror jag ställer till det för många mammor, genom att bli ett "MÅSTE" och bidra med en ordentlig dos prestationsångest, i en redan hormonstinn och känslig hjärna. Tror alla skulle tjäna på att BVC/sjukvården gick på lite lättare kring amningen. Självklart tala FÖR att amma, men även berätta att det FINNS fullt dugliga och bra alternativ om det nu av någon anledning inte skulle fungera med amningen. Stor kram till dig, och tack för att du delade med dig!
    Ambassadör AFF

    www.bullermamman.se
  8. 4
    Åh så härligt att ha sådana personer i sin närhet, som ser när extra stöd behövs! Skönt att du fick hjälp snabbt!
    Ja denna amningshets tror jag ställer till det för många mammor, genom att bli ett "MÅSTE" och bidra med en ordentlig dos prestationsångest, i en redan hormonstinn och känslig hjärna. Tror alla skulle tjäna på att BVC/sjukvården gick på lite lättare kring amningen. Självklart tala FÖR att amma, men även berätta att det FINNS fullt dugliga och bra alternativ om det nu av någon anledning inte skulle fungera med amningen. Stor kram till dig, och tack för att du delade med dig!
  9. Medlem sedan
    Jan 2014
    #5
    Det behöver verkligen lyftast, och skamstämpeln måste BORT! Stor kram
    Ambassadör AFF

    www.bullermamman.se
  10. 5
    Det behöver verkligen lyftast, och skamstämpeln måste BORT! Stor kram
  11. Medlem sedan
    Jan 2014
    #6
    Jag känner så nu. Här mått så dåligt under graviditeten, haft grav illamående och på det en seg förkylning och två maginfluensor och en man som var bortrest på kurs hela mars. Dessutom har jag en otäck sur smak i munnen hela tiden som aldrig försvinner.
    Jag känner mig sviken av min egna kropp och kan inte glädjas åt bebisen som finns därinne.
    Alla andra blir jätteglada och jag vill bara gråta.
    Nu börjar jag få panik över förlossningen, och amma har jag aldrig velat göra så jag har redan bestämt mig för ersättning. Så nu när brösten börjar växa så känns dom bara ivägen.
  12. 6
    Jag känner så nu. Här mått så dåligt under graviditeten, haft grav illamående och på det en seg förkylning och två maginfluensor och en man som var bortrest på kurs hela mars. Dessutom har jag en otäck sur smak i munnen hela tiden som aldrig försvinner.
    Jag känner mig sviken av min egna kropp och kan inte glädjas åt bebisen som finns därinne.
    Alla andra blir jätteglada och jag vill bara gråta.
    Nu börjar jag få panik över förlossningen, och amma har jag aldrig velat göra så jag har redan bestämt mig för ersättning. Så nu när brösten börjar växa så känns dom bara ivägen.
Kära besökare.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.

Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.

Vänligen Allt för föräldrar