Jag o plusset mot resten av världen
Oktoberbarn 2014
  1. Medlem sedan
    Feb 2014
    #1

    Jag o plusset mot resten av världen

    Jag och plusset mot resten av världen...

    Först o främst: JÄTTEGRATTIS till er alla som plussat och lycka till, till er alla som väntar på plus! :-)
    Här är MIN historia...(klippt o klistrat från gravid över 35)
    Plussade i fredags. 45 år. Ensamstående med 3 barn (10-13-15) Lever på csn och har bara 2 terminer kvar av studierna. Pappan vill absolut inte ha barnet. Ska jag fortsätta förklara läget eller räcker det?.....mitt inre är i totalt kaos!

    Jag har varit i klimakteriet i 2 år, med oregelbundna blödningar. Uteblivna och störtblödningar omvartannat. Har träffat en man under 2½ år lite sporadiskt då ingen av oss vill ha ett riktigt förhållande då vi lever så olika liv och är väl inte direkt tokkära i varandra heller...vi har varit nöjda som det är helt enkelt. Vi har inte använt skydd av flera skäl, jag tål inte att tillsätta hormoner. Då jag lever singel och det kan ta några månader tills vi ses så vill jag inte utsätta mig för det heller. Sen är det ju klimakteriet...och säkra perioder osv. Risken är ju minimal.

    Jag är så FRUKTANSVÄRT splittrad! det finns två sidor som följer varandra konstant i alla tankar och jag blir snart galen.

    Jag har alltid velat ha en bebis till.... men barnens pappa steriliserade sig efter vår nr 3. 3 år senare separerade vi.
    Jag hade lätt kunnat skaffa en till bebis med en ny man, men åren sprang iväg och den rätte infann sig inte heller! ;-) och det här att vara för gammal, och att mitt liv som fertil är slut har känts jättejobbigt i flera år. Att inte vara "en riktig kvinna" längre utan bara vänta på barnbarnen..... nej, jag är inte klar än!!!! så har det känts hela tiden.

    MEN jag har ju då velat haft en till bebis under andra former sas....

    Då han jag träffar och jag ses så sällan så vet jag exakt när plusset blev till... 1 Februari. Då hade jag precis haft en störtblödning varje dag med stora koagler i hela 8 dagar och slutat blöda 2 dagar innan vi sågs. ( före det hade jag inte haft mens på 2 månader) Nåväl.... tre dagar efter sex får jag extremt ont i brösten, så där så jag fick gå hemma och hålla i dem, det brann djupt inuti o sved och värkte. Fattade direkt.... Detta var nåt helt annat än "klimakterie-värken" som man också kan få i brösten, eller vid ägglossning. Sen efter bara några dagar till kom den där brännande stick-känslan på båda sidor djupt nere i livmodern.
    Ändå kom chocken när plusset visade sig i fredags. Vad är oddset!!!?

    Har googlat som en tok. 1 % av de över 45 år blir gravida!!!!
    Alltså....trots min situation som är allt annat än "familjetomtebolycka" så känner jag mig som välsignad. Varför jag? varför nu? vem är det därinne? vad är meningen? varför? varför? varför?
    Jag kan inte känna annat än att plusset är en gåva!!!! det är så ofattbart!!! Jag kan omöjligt avsluta detta. Det är alldeles för stort, för fantastiskt och helt otroligt för att inte ta till sig!

    MEN.....sen finns den där TOTALA kaosartade nattsvarta andra sidan..... VAD ska alla andra säga/tycka!?
    Jag sitter ju i en sits där folk inte bara kommer tycka att jag är för gammal, utan är singel och ensamstående med TRE barn dessutom.

    Eftersom pappan vägrar se detta barn att födas, kommer jag vara helt själv, DET gör inte MIG nånting! Jag är så van att vara själv och att styra upp vardagen själv med alltihop. Själva vardagen fixar jag, barnet kommer bli älskat och få en trygg och bra uppväxt. Jag TROR att de stora barnen kommer bli glada för själva bebisen och tycka det är jättespännande och vara delaktiga.

    MEN innan dess.... får dåligt samvete över pappan, som inte vill ha barnet....det är ju hur traumatiskt som helst att få ett barn man inte är redo för!! får dåligt samvete för barnet... som inte växer upp med en pappa ( men det har ju många barn fixat förr utan att bli skadade..) men iallafall..... Får dåligt samvete att mina barn kanske kommer få skämmas för vår situation?? att mamman är med barn men ingen pappa finns hemma....får dåligt samvete för att barnet kommer ta plats och tid som mina större barn kanske behöver av mig??
    DÖR bara av tanken att berätta för min mamma!!!! hon kommer bryta ihop av skam och sorg för de andra barnen och allt kommer vara HUUUR förskräckligt som helst.... INNAN. För jag vet att hon kommer självklart finnas där när barnet är fött.... hon är världen bästa mamma/mormor.

    Mår skitdåligt över att jag bara har 2 terminer kvar av min utbildning och att det ska hänga kvar efter... hur blir min csn med tanke på min ålder???? JAg har redan fast heltid idag, men vidarutbildar mig och har redan nytt bättre jobb efter jag är färdigutbildad.
    Jag bor bra, behöver inte flytta för ett barn till, den får t.o.m eget rum när den dan stundar. Allt kommer funka, ALLT funkar bara man vill! MEN fortfarande så mår jag så fruktansvärt dåligt över alla jag gör illa i det här....för jag själv är inte ett dugg orolig att bli ensamstående småbarnsmamma.

    men ska verkligen allt negativt....ålder ingen pappa mm mm....överväger dessa förskräckligheter det vettiga att göra abort!?

    Jag återkommer hela tiden till det.... livet i sig självt måste väl ändå vara viktigare än alla "men"??? vem är jag att släcka mitt ofödda barns liv bara för att min ålder är 45?

    NU till ännu en sjuk krånglig grej i det hela.... jag kan inte ens ringa en barnmorska eller min familjeläkare.... det är min arbetsgivare och chef och mina arbetskamrater.... får lov att ringa gyn på annan ort.

    Detta blev jättelångt, men jag har inte pratat med nån och håller på att spricka!!!! Känns som att det är jag o "magen" mot resten av världen :-(
  2. 1
    Jag o plusset mot resten av världen Jag och plusset mot resten av världen...

    Först o främst: JÄTTEGRATTIS till er alla som plussat och lycka till, till er alla som väntar på plus! :-)
    Här är MIN historia...(klippt o klistrat från gravid över 35)
    Plussade i fredags. 45 år. Ensamstående med 3 barn (10-13-15) Lever på csn och har bara 2 terminer kvar av studierna. Pappan vill absolut inte ha barnet. Ska jag fortsätta förklara läget eller räcker det?.....mitt inre är i totalt kaos!

    Jag har varit i klimakteriet i 2 år, med oregelbundna blödningar. Uteblivna och störtblödningar omvartannat. Har träffat en man under 2½ år lite sporadiskt då ingen av oss vill ha ett riktigt förhållande då vi lever så olika liv och är väl inte direkt tokkära i varandra heller...vi har varit nöjda som det är helt enkelt. Vi har inte använt skydd av flera skäl, jag tål inte att tillsätta hormoner. Då jag lever singel och det kan ta några månader tills vi ses så vill jag inte utsätta mig för det heller. Sen är det ju klimakteriet...och säkra perioder osv. Risken är ju minimal.

    Jag är så FRUKTANSVÄRT splittrad! det finns två sidor som följer varandra konstant i alla tankar och jag blir snart galen.

    Jag har alltid velat ha en bebis till.... men barnens pappa steriliserade sig efter vår nr 3. 3 år senare separerade vi.
    Jag hade lätt kunnat skaffa en till bebis med en ny man, men åren sprang iväg och den rätte infann sig inte heller! ;-) och det här att vara för gammal, och att mitt liv som fertil är slut har känts jättejobbigt i flera år. Att inte vara "en riktig kvinna" längre utan bara vänta på barnbarnen..... nej, jag är inte klar än!!!! så har det känts hela tiden.

    MEN jag har ju då velat haft en till bebis under andra former sas....

    Då han jag träffar och jag ses så sällan så vet jag exakt när plusset blev till... 1 Februari. Då hade jag precis haft en störtblödning varje dag med stora koagler i hela 8 dagar och slutat blöda 2 dagar innan vi sågs. ( före det hade jag inte haft mens på 2 månader) Nåväl.... tre dagar efter sex får jag extremt ont i brösten, så där så jag fick gå hemma och hålla i dem, det brann djupt inuti o sved och värkte. Fattade direkt.... Detta var nåt helt annat än "klimakterie-värken" som man också kan få i brösten, eller vid ägglossning. Sen efter bara några dagar till kom den där brännande stick-känslan på båda sidor djupt nere i livmodern.
    Ändå kom chocken när plusset visade sig i fredags. Vad är oddset!!!?

    Har googlat som en tok. 1 % av de över 45 år blir gravida!!!!
    Alltså....trots min situation som är allt annat än "familjetomtebolycka" så känner jag mig som välsignad. Varför jag? varför nu? vem är det därinne? vad är meningen? varför? varför? varför?
    Jag kan inte känna annat än att plusset är en gåva!!!! det är så ofattbart!!! Jag kan omöjligt avsluta detta. Det är alldeles för stort, för fantastiskt och helt otroligt för att inte ta till sig!

    MEN.....sen finns den där TOTALA kaosartade nattsvarta andra sidan..... VAD ska alla andra säga/tycka!?
    Jag sitter ju i en sits där folk inte bara kommer tycka att jag är för gammal, utan är singel och ensamstående med TRE barn dessutom.

    Eftersom pappan vägrar se detta barn att födas, kommer jag vara helt själv, DET gör inte MIG nånting! Jag är så van att vara själv och att styra upp vardagen själv med alltihop. Själva vardagen fixar jag, barnet kommer bli älskat och få en trygg och bra uppväxt. Jag TROR att de stora barnen kommer bli glada för själva bebisen och tycka det är jättespännande och vara delaktiga.

    MEN innan dess.... får dåligt samvete över pappan, som inte vill ha barnet....det är ju hur traumatiskt som helst att få ett barn man inte är redo för!! får dåligt samvete för barnet... som inte växer upp med en pappa ( men det har ju många barn fixat förr utan att bli skadade..) men iallafall..... Får dåligt samvete att mina barn kanske kommer få skämmas för vår situation?? att mamman är med barn men ingen pappa finns hemma....får dåligt samvete för att barnet kommer ta plats och tid som mina större barn kanske behöver av mig??
    DÖR bara av tanken att berätta för min mamma!!!! hon kommer bryta ihop av skam och sorg för de andra barnen och allt kommer vara HUUUR förskräckligt som helst.... INNAN. För jag vet att hon kommer självklart finnas där när barnet är fött.... hon är världen bästa mamma/mormor.

    Mår skitdåligt över att jag bara har 2 terminer kvar av min utbildning och att det ska hänga kvar efter... hur blir min csn med tanke på min ålder???? JAg har redan fast heltid idag, men vidarutbildar mig och har redan nytt bättre jobb efter jag är färdigutbildad.
    Jag bor bra, behöver inte flytta för ett barn till, den får t.o.m eget rum när den dan stundar. Allt kommer funka, ALLT funkar bara man vill! MEN fortfarande så mår jag så fruktansvärt dåligt över alla jag gör illa i det här....för jag själv är inte ett dugg orolig att bli ensamstående småbarnsmamma.

    men ska verkligen allt negativt....ålder ingen pappa mm mm....överväger dessa förskräckligheter det vettiga att göra abort!?

    Jag återkommer hela tiden till det.... livet i sig självt måste väl ändå vara viktigare än alla "men"??? vem är jag att släcka mitt ofödda barns liv bara för att min ålder är 45?

    NU till ännu en sjuk krånglig grej i det hela.... jag kan inte ens ringa en barnmorska eller min familjeläkare.... det är min arbetsgivare och chef och mina arbetskamrater.... får lov att ringa gyn på annan ort.

    Detta blev jättelångt, men jag har inte pratat med nån och håller på att spricka!!!! Känns som att det är jag o "magen" mot resten av världen :-(
  3. Medlem sedan
    Oct 2010
    #2

    Jag o plusset mot resten av världen

    Hej, försöker förstå din sits och alla men. Jag vet inte heller om jag kan ge dig något råd förutom att jag tycker att du ska känna med hjärtat. Vill du ha en bebis till och kan ge den kärlek ett barn förtjänar så löser sig allt annat runt omkring. Man ångrar aldrig de barn man skaffar, bara de man inte skaffade.
  4. 2
    Jag o plusset mot resten av världen Hej, försöker förstå din sits och alla men. Jag vet inte heller om jag kan ge dig något råd förutom att jag tycker att du ska känna med hjärtat. Vill du ha en bebis till och kan ge den kärlek ett barn förtjänar så löser sig allt annat runt omkring. Man ångrar aldrig de barn man skaffar, bara de man inte skaffade.
  5. Medlem sedan
    Feb 2014
    #3
    Hej och tack för ditt svar! :-) jag har bokat en tid hos kurator på på spec.mvc för att få någon helt opartisk att bolla tankar med, eller bara vräka ur mig allt jag känner. Just nu är det bara 2 av mina närmaste vänner som vet. ( o pappan) den unga kompisen grattade direkt och är jätteglad för min skull. Den äldre fick en chock. .. och frågade om jag orkade ha en tonåring hemma tills jag går i pension... Jag vet att jag är så ofattbart chockad att jag är gravid och själva graviditeten gör mig lycklig. Men det är allt och alla runt omkring jag måste skaffa mod och styrka till att genomgå denna period av alla "tyckanden"
    Det slog mig idag: om min kropp fortfarande kan bli gravid, då är det också meningen att jag VISST kan vara mamma i min ålder! om det inte var meningen, skulle inte en graviditet heller vara möjlig! Vill bara hamna i det läget att jag kan slappna av, släppa fram all glädje och njuta av detta mirakel!
  6. 3
    Hej och tack för ditt svar! :-) jag har bokat en tid hos kurator på på spec.mvc för att få någon helt opartisk att bolla tankar med, eller bara vräka ur mig allt jag känner. Just nu är det bara 2 av mina närmaste vänner som vet. ( o pappan) den unga kompisen grattade direkt och är jätteglad för min skull. Den äldre fick en chock. .. och frågade om jag orkade ha en tonåring hemma tills jag går i pension... Jag vet att jag är så ofattbart chockad att jag är gravid och själva graviditeten gör mig lycklig. Men det är allt och alla runt omkring jag måste skaffa mod och styrka till att genomgå denna period av alla "tyckanden"
    Det slog mig idag: om min kropp fortfarande kan bli gravid, då är det också meningen att jag VISST kan vara mamma i min ålder! om det inte var meningen, skulle inte en graviditet heller vara möjlig! Vill bara hamna i det läget att jag kan slappna av, släppa fram all glädje och njuta av detta mirakel!
  7. Medlem sedan
    Oct 2010
    #4

    Jag o plusset mot resten av världen

    Vad bra att du får någon att prata med och skönt att du får någon vän som förstår. Med lite stöd är det mycket lättare att gå igenom prövningar. Var bara stolt över att du är gravid och försök att inte tänka så mycket på vad andra tycker. Det finns nog folk runt mig som inte tycker att det är så klokt att bli gravid när man är överviktig men skulle jag lyssna på alla som tycker så mycket så skulle jag nog bli tokig. Hoppas att du får njuta av din graviditet så som du förtjänar!!
  8. 4
    Jag o plusset mot resten av världen Vad bra att du får någon att prata med och skönt att du får någon vän som förstår. Med lite stöd är det mycket lättare att gå igenom prövningar. Var bara stolt över att du är gravid och försök att inte tänka så mycket på vad andra tycker. Det finns nog folk runt mig som inte tycker att det är så klokt att bli gravid när man är överviktig men skulle jag lyssna på alla som tycker så mycket så skulle jag nog bli tokig. Hoppas att du får njuta av din graviditet så som du förtjänar!!
  9. Medlem sedan
    Feb 2014
    #5
    TACK! Jo...visst är det så! och folk som "tycker" finns det ju alltid! Bara att "beta av" alla som ska få veta hur det ligger till! Ha det bra!
  10. 5
    TACK! Jo...visst är det så! och folk som "tycker" finns det ju alltid! Bara att "beta av" alla som ska få veta hur det ligger till! Ha det bra!
  11. Medlem sedan
    Dec 2013
    #6
    Villken situation! Jag får instämma med ovanstående, skit i vad "andra tycker". Det är bara du, pappan, barnets ev. känslor och ev. övriga barns känslor som kan ges betydelse tycker jag. Och det låter ju som att du verkligen vill! Hoppas att du snart kan fatta ett beslut som du känner dig trygg med.
  12. 6
    Villken situation! Jag får instämma med ovanstående, skit i vad "andra tycker". Det är bara du, pappan, barnets ev. känslor och ev. övriga barns känslor som kan ges betydelse tycker jag. Och det låter ju som att du verkligen vill! Hoppas att du snart kan fatta ett beslut som du känner dig trygg med.
  13. Medlem sedan
    Feb 2014
    #7
    Jag önskar att goda råd kunde komma från mina fingrar, men alla dom har du nog redan i dig...Att få gåvan, precis som du beskriver det, att få ett barn låter helt fantastiskt...jag önskar att du inte lyssnar på alla otäcka tankar om vad andra skall tycka och tänka för att Du väljer att behålla det fina som givits dig! Vad skulle Du tycka och tänka om du valde att gå emot din egna känsla och ta bort det liv du håller inom dig?

    Det är din kropp, ditt liv och val vad du skall göra med det...pappan som inte finns får ta konsekvenserna av sitt val.... Det låter som att du har alla förutsättningar för att ha detta barnet i din famn och jag hoppas att ditt inre slipper vara kaos!

    All lycka och inre frid till dig som "trots" ålder fått äran att bära ett barn!!!
  14. 7
    Jag önskar att goda råd kunde komma från mina fingrar, men alla dom har du nog redan i dig...Att få gåvan, precis som du beskriver det, att få ett barn låter helt fantastiskt...jag önskar att du inte lyssnar på alla otäcka tankar om vad andra skall tycka och tänka för att Du väljer att behålla det fina som givits dig! Vad skulle Du tycka och tänka om du valde att gå emot din egna känsla och ta bort det liv du håller inom dig?

    Det är din kropp, ditt liv och val vad du skall göra med det...pappan som inte finns får ta konsekvenserna av sitt val.... Det låter som att du har alla förutsättningar för att ha detta barnet i din famn och jag hoppas att ditt inre slipper vara kaos!

    All lycka och inre frid till dig som "trots" ålder fått äran att bära ett barn!!!
  15. Medlem sedan
    Feb 2014
    #8
    Tack snälla kattenkatt och Emmalou för era fina rader! :-)
  16. 8
    Tack snälla kattenkatt och Emmalou för era fina rader! :-)
  17. Medlem sedan
    Feb 2014
    #9
    Hur man än vänder och vrider på det så är det ditt beslut och det måste komma från hjärtat. Kan du ge ett barn en kärleksfull och trygg uppväxt så kan det vara det svaret du utgår ifrån. Du kan också ta hänsyn till pappan men det är ju ändå ditt beslut ...

    Att bry sig om vad andra tycker om ens val i livet var inte anledningen att vi tog steget ut på denna jord. Vi gör våra egna val och lever med dom helt enkelt. Rikta blicken inåt och ta med en smula sunt förnuft så har du dina egna svar.
  18. 9
    Hur man än vänder och vrider på det så är det ditt beslut och det måste komma från hjärtat. Kan du ge ett barn en kärleksfull och trygg uppväxt så kan det vara det svaret du utgår ifrån. Du kan också ta hänsyn till pappan men det är ju ändå ditt beslut ...

    Att bry sig om vad andra tycker om ens val i livet var inte anledningen att vi tog steget ut på denna jord. Vi gör våra egna val och lever med dom helt enkelt. Rikta blicken inåt och ta med en smula sunt förnuft så har du dina egna svar.
  19. Medlem sedan
    Dec 2013
    #10
    Hej 3mamman, hur har det gått för dig med allt? Kram!
  20. 10
    Hej 3mamman, hur har det gått för dig med allt? Kram!
  21. Medlem sedan
    Mar 2014
    #11
    Hej!
    Jag kan inte annat än att hålla med om att situationen inte är den bästa, MEN strunta i vad alla tycker och lyssna på dig själv och ditt hjärta. Trots att det är lite rörigt för dig så låter det som att du har bra förutsättningar för att klara av att vara en enastående mamma till ett barn till om det är det du kommer fram till att du vill. Hoppas att allting löser sig för dig!
  22. 11
    Hej!
    Jag kan inte annat än att hålla med om att situationen inte är den bästa, MEN strunta i vad alla tycker och lyssna på dig själv och ditt hjärta. Trots att det är lite rörigt för dig så låter det som att du har bra förutsättningar för att klara av att vara en enastående mamma till ett barn till om det är det du kommer fram till att du vill. Hoppas att allting löser sig för dig!
Kära besökare.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.

Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.

Vänligen Allt för föräldrar