Efteråt förlossningen, vad händer då?
Mammasnack
  1. Medlem sedan
    Mar 2014
    #1

    Efteråt förlossningen, vad händer då?

    Jag gör lite research, och undrar hur ni upplevde första tiden efter förlossningen. Vad händer med kroppen? Både på insidan och utsidan. Vad händer i huvudet? Vad känner männen? Var det som förväntat? Eller något helt annat. Vad hade ni aldrig hört talas om tidigare?
  2. 1
    Efteråt förlossningen, vad händer då? Jag gör lite research, och undrar hur ni upplevde första tiden efter förlossningen. Vad händer med kroppen? Både på insidan och utsidan. Vad händer i huvudet? Vad känner männen? Var det som förväntat? Eller något helt annat. Vad hade ni aldrig hört talas om tidigare?
  3. Medlem sedan
    Sep 2013
    Redax
    #2
    Mycket händer. Man känner sig lite tom, efter att ha haft en bebis i magen Samtidigt som man nu faktiskt kan krama å gosa. Hur kroppen mår beror mycket på hur förlossningen var tror jag. Det är också väldigt skönt att inte ha mage - även om man ser ut som i v 14-20 ett par veckor till efter förlossningen. DET hade ingen berättat för mig.

    Sedan blöder man ju ett slag oxå, vilket gör att man kna känna sig lite ofräsh - å tampong är inte tillått (var inte 07 iiallafall)

    Mannen? Ja han ska ju lära känna bebis. Du har ju haft 10 mån grav att förstå att du ska bli mamma. Han har precis börjat.. det kan ta tid....
    * Redaktionen på Allt för föräldrar *
    *Du följer väl oss på @alltforforaldrar och på FB? *
  4. 2
    Mycket händer. Man känner sig lite tom, efter att ha haft en bebis i magen Samtidigt som man nu faktiskt kan krama å gosa. Hur kroppen mår beror mycket på hur förlossningen var tror jag. Det är också väldigt skönt att inte ha mage - även om man ser ut som i v 14-20 ett par veckor till efter förlossningen. DET hade ingen berättat för mig.

    Sedan blöder man ju ett slag oxå, vilket gör att man kna känna sig lite ofräsh - å tampong är inte tillått (var inte 07 iiallafall)

    Mannen? Ja han ska ju lära känna bebis. Du har ju haft 10 mån grav att förstå att du ska bli mamma. Han har precis börjat.. det kan ta tid....
  5. Medlem sedan
    Aug 2010
    #3
    Jag hade nog hört talas om allt innan och väntat mig det värsta. Däremot gick jag ner alla kilon direkt och hade sexlust genom allt. Det jag inte räknat med var den där deppen jag läst om, tredagars-bluesen.

    När barnet var ledsen första gången och jag insåg att det var mitt ansvar och upp till mig att lära känna den lille människan, ojojoj...! Fast efter några timmar var det så självklart

    Men då har jag prematuren i Östersund att tacka för allt, de var fantastiska under våra första veckor, inklusive mitt "vad-fan-gör-jag-här-stadie"
  6. 3
    Jag hade nog hört talas om allt innan och väntat mig det värsta. Däremot gick jag ner alla kilon direkt och hade sexlust genom allt. Det jag inte räknat med var den där deppen jag läst om, tredagars-bluesen.

    När barnet var ledsen första gången och jag insåg att det var mitt ansvar och upp till mig att lära känna den lille människan, ojojoj...! Fast efter några timmar var det så självklart

    Men då har jag prematuren i Östersund att tacka för allt, de var fantastiska under våra första veckor, inklusive mitt "vad-fan-gör-jag-här-stadie"
  7. Anonym
    #4
    Jag hade läst ganska mycket och frågat en hel del här om både grav och efteråt.

    Det gjorde ondare efteråt än vad jag hade trott. Jag kunde inte sitta ordentligt på 3 veckor efter förlossningen. Ett tips är att ha en sån där uppblåsbar simring att sitta på första tiden, speciellt på hårda stolar. I soffan satt jag på ena benet så att inte alla tyngd skulle hamna på underlivet.

    Det gjorde också förjävla ont att kissa och sygnen stramade och det var svårt att göra rent och duscha underlivet utan att det gjorde ont. Att bajsa var heller inte kul nr man skulle ta i. Hade inte riktigt tänkt på den aspekten

    Amningen var förjävlig och jag gav upp efter 3 månader. Efter 3 månader av bara skrik, skrik och skrik och ett antal mjölkstockningar som höll på att ta livet ur mig. Min mor skakade på huvudet och tvingade mig i princip att ge upp. Hade kämpat med amningen, kände mig som en trasa rakt igenom utan att få sova och bara sitta med ungen vid bröstet utan att ungen egentligen fick i sig något. Efteråt förstod jag att han inte fick in tekniken rätt utan suttade bara och fick inte i sig ordentligt eller så hade jag för tunn och dålig mjölk. Jag vet inte. När han började med mjölkersättning (jag delammade i början) så var det som himmelriket. Ungen slutade skrika och jag kunde åtminstone sova 3 timmar i sträck. Med andra ord ge inte upp med amingen i första taget men låt det inte gå för långt. Man ska må bra som mamma också.

    Jag har inte lyckats gå ner mina mammakilon. Jag gick snabbt upp 30 kilo och har i omgångar gått ner 10, 15 kg för att sen gå upp igen. Det är 3 år sedan han föddes. I nästa gav kommer jag inte tillåta mig en sådan viktuppgång. Jättejobbigt. Jag fick inga stretch marks.

    Huvudet: hm... i början var jag ganska skrämd över ansvaret. Speciellt min man som fick panik kan man nog säga. Han blev deprimerad och vårt förhållande gick åt helvete! Idag är vi gifta men bor i varsin lägenhet. Vi har inte riktigt gett upp ännu.

    Min son sov aldrig mer än 3 timmar i sträck på 1,5 år. Han skrek mycket och när han var 1,5 ungefär fick vi veta varför. Han hade en rad olika allergier. Det var enormt påfrestande inte minst för vårt förhållande. I omgångar trodde jag att jag skulle bli galen, på riktigt. Jag blev elak av alla sömnbrist. Mådde skit verkligen och likaså min man.

    Men jag fylldes också av en otrolig kärlek. Trots allt elände med skrikande barn och vi föräldrar som bråkade otroligt mycket så fanns det glimtar av översvallande kärlek till alla. Nu så här efteråt tänker jag tillbaka på den tiden med ett glädje på läpparna, det var ju inte alltid dåligt.

    Vad gäller min man så gick han in i en depression som höll i i ca 2 år. Då var det redan förstört för oss som par. Han är en underbar pappa till vårt barn men som man var han inte bra. Han fick ansvarsångest, ville bara jobba och tjäna pengar. Vi slutade helt att ha sex för han inte ville. Han slutade att vilja ha sex när det började synas att jag var gravid. Det kändes konstigt tyckte han. Han tyckte att min kropp tillhörde barnet och det höll i sig i typ 2 år efter att barnet var fött. Han jobbade jämt 8-21 på kvällarna och pluggade på helgerna och jag lämnades ensam med vårt barn. Jag skötte både barn och hushåll, handlade, städade , diskade och tvättade. Min man flydde från ansvaret. Man kan väl säga att han fick panik, var inte redo (när kan man säga att man är redo, man vet inte hur man reagerar). Allt detta gjorde mig så bitter samtidigt som jag tog hand om ett barn som bara skrek, hela tiden (han hade ju så ont i sin lilla kropp och mage pga av allergin) och att jag aldrig fick sova. Det var hemskt!

    Detta är ingen solskenshistoria men jag älskar mitt barn över alt annat på denna jord och det enda jag kan säga är väl att det är olika för alla. Ingen förlossning är den andra lik och inget barn kommer reagera eller agera som något annat barn.

    Lycka till!
  8. 4
    Jag hade läst ganska mycket och frågat en hel del här om både grav och efteråt.

    Det gjorde ondare efteråt än vad jag hade trott. Jag kunde inte sitta ordentligt på 3 veckor efter förlossningen. Ett tips är att ha en sån där uppblåsbar simring att sitta på första tiden, speciellt på hårda stolar. I soffan satt jag på ena benet så att inte alla tyngd skulle hamna på underlivet.

    Det gjorde också förjävla ont att kissa och sygnen stramade och det var svårt att göra rent och duscha underlivet utan att det gjorde ont. Att bajsa var heller inte kul nr man skulle ta i. Hade inte riktigt tänkt på den aspekten

    Amningen var förjävlig och jag gav upp efter 3 månader. Efter 3 månader av bara skrik, skrik och skrik och ett antal mjölkstockningar som höll på att ta livet ur mig. Min mor skakade på huvudet och tvingade mig i princip att ge upp. Hade kämpat med amningen, kände mig som en trasa rakt igenom utan att få sova och bara sitta med ungen vid bröstet utan att ungen egentligen fick i sig något. Efteråt förstod jag att han inte fick in tekniken rätt utan suttade bara och fick inte i sig ordentligt eller så hade jag för tunn och dålig mjölk. Jag vet inte. När han började med mjölkersättning (jag delammade i början) så var det som himmelriket. Ungen slutade skrika och jag kunde åtminstone sova 3 timmar i sträck. Med andra ord ge inte upp med amingen i första taget men låt det inte gå för långt. Man ska må bra som mamma också.

    Jag har inte lyckats gå ner mina mammakilon. Jag gick snabbt upp 30 kilo och har i omgångar gått ner 10, 15 kg för att sen gå upp igen. Det är 3 år sedan han föddes. I nästa gav kommer jag inte tillåta mig en sådan viktuppgång. Jättejobbigt. Jag fick inga stretch marks.

    Huvudet: hm... i början var jag ganska skrämd över ansvaret. Speciellt min man som fick panik kan man nog säga. Han blev deprimerad och vårt förhållande gick åt helvete! Idag är vi gifta men bor i varsin lägenhet. Vi har inte riktigt gett upp ännu.

    Min son sov aldrig mer än 3 timmar i sträck på 1,5 år. Han skrek mycket och när han var 1,5 ungefär fick vi veta varför. Han hade en rad olika allergier. Det var enormt påfrestande inte minst för vårt förhållande. I omgångar trodde jag att jag skulle bli galen, på riktigt. Jag blev elak av alla sömnbrist. Mådde skit verkligen och likaså min man.

    Men jag fylldes också av en otrolig kärlek. Trots allt elände med skrikande barn och vi föräldrar som bråkade otroligt mycket så fanns det glimtar av översvallande kärlek till alla. Nu så här efteråt tänker jag tillbaka på den tiden med ett glädje på läpparna, det var ju inte alltid dåligt.

    Vad gäller min man så gick han in i en depression som höll i i ca 2 år. Då var det redan förstört för oss som par. Han är en underbar pappa till vårt barn men som man var han inte bra. Han fick ansvarsångest, ville bara jobba och tjäna pengar. Vi slutade helt att ha sex för han inte ville. Han slutade att vilja ha sex när det började synas att jag var gravid. Det kändes konstigt tyckte han. Han tyckte att min kropp tillhörde barnet och det höll i sig i typ 2 år efter att barnet var fött. Han jobbade jämt 8-21 på kvällarna och pluggade på helgerna och jag lämnades ensam med vårt barn. Jag skötte både barn och hushåll, handlade, städade , diskade och tvättade. Min man flydde från ansvaret. Man kan väl säga att han fick panik, var inte redo (när kan man säga att man är redo, man vet inte hur man reagerar). Allt detta gjorde mig så bitter samtidigt som jag tog hand om ett barn som bara skrek, hela tiden (han hade ju så ont i sin lilla kropp och mage pga av allergin) och att jag aldrig fick sova. Det var hemskt!

    Detta är ingen solskenshistoria men jag älskar mitt barn över alt annat på denna jord och det enda jag kan säga är väl att det är olika för alla. Ingen förlossning är den andra lik och inget barn kommer reagera eller agera som något annat barn.

    Lycka till!
  9. Medlem sedan
    Nov 2011
    #5
    Jag hade en för jävlig graviditet förra gången så för mig blev livet helt fantastiskt när dottern väl var ute. Nästan inga stygn och underlivet fungerade nästan som vanligt från början, ett råd jag fick var att äta linfrön regelbundet ett tag innan för att underlätta för magen.

    Kunde inte amma alls men tycker det var ok, det gjorde att vi mycket mer kunde hjälpas åt jag och maken. Vi såg dessutom till att vara lediga 3 månader tillsammans i början, skönt att inte vara ensam med det lilla livet tyckte jag.

    Dottern hade magproblem ett par dagar när hon var typ 3 dagar gammal så vi bytte flaska och gav minifom så det löste sig.

    Eftersom min kropp slutade vara stressad så fick jag helt plötsligt sova ordentligt igen och det gjorde mycket för mig.

    Kontentan är att det är olika för alla men var inte rädd för att ve om hjälp både från familj och BVC. Lycka till.
  10. 5
    Jag hade en för jävlig graviditet förra gången så för mig blev livet helt fantastiskt när dottern väl var ute. Nästan inga stygn och underlivet fungerade nästan som vanligt från början, ett råd jag fick var att äta linfrön regelbundet ett tag innan för att underlätta för magen.

    Kunde inte amma alls men tycker det var ok, det gjorde att vi mycket mer kunde hjälpas åt jag och maken. Vi såg dessutom till att vara lediga 3 månader tillsammans i början, skönt att inte vara ensam med det lilla livet tyckte jag.

    Dottern hade magproblem ett par dagar när hon var typ 3 dagar gammal så vi bytte flaska och gav minifom så det löste sig.

    Eftersom min kropp slutade vara stressad så fick jag helt plötsligt sova ordentligt igen och det gjorde mycket för mig.

    Kontentan är att det är olika för alla men var inte rädd för att ve om hjälp både från familj och BVC. Lycka till.
  11. Medlem sedan
    Jan 2001
    #6
    En grej som jag hade missat var litet om hur amningen fungerar.
    Barnmorskan på min föräldrautbildning tyckte att amningsbehåar, bh-inlägg och mjölkuppsamlare bara var kommersiellt trams; det vara bara att ta av sig bh:n och amma, tyckte hon. Senare insåg jag att brösten småläckte ständigt, och när jag ammade från ena bröstet så läckte det ganska mycket från det andra. Jag hann helt enkelt bli ganska blöt innan jag insåg vad jag behövde skaffa för prylar.

    Att man ser rätt stor ut efter förlossningen (även om man inte gått upp överdrivet mycket), och att man blöder en del också veckorna efter -det tror jag att du redan har hört i tidigare svar.

    Dessutom kan man få en del eftervärkar, dagarna efter förlossningen. Det gör inte tokont, men litet ont kan det vara.
  12. 6
    En grej som jag hade missat var litet om hur amningen fungerar.
    Barnmorskan på min föräldrautbildning tyckte att amningsbehåar, bh-inlägg och mjölkuppsamlare bara var kommersiellt trams; det vara bara att ta av sig bh:n och amma, tyckte hon. Senare insåg jag att brösten småläckte ständigt, och när jag ammade från ena bröstet så läckte det ganska mycket från det andra. Jag hann helt enkelt bli ganska blöt innan jag insåg vad jag behövde skaffa för prylar.

    Att man ser rätt stor ut efter förlossningen (även om man inte gått upp överdrivet mycket), och att man blöder en del också veckorna efter -det tror jag att du redan har hört i tidigare svar.

    Dessutom kan man få en del eftervärkar, dagarna efter förlossningen. Det gör inte tokont, men litet ont kan det vara.
  13. Medlem sedan
    Jan 2011
    #7
    Första tiden efter förlossningen var jag verkligen i en bebisbubbla! Förlossningen var en sjukt häftig upplevelse och jag och sambon satt och pratade om den nästan varje dag i flera månader efteråt. Det var helt overkligt att vi gått igenom det och att vi nu hade en liten bebis i famnen istället för i magen. Tårarna rann av lycka stup i minuten första dagarna <3 Jag minns att jag hade träningsvärk i varje muskel i hela min kropp efteråt, var hes av allt brölande och väldigt öm i underlivet. Jag hade läst på mycket innan men jag hade inte riktigt förstått hur länge man blöder efteråt. Blödde i sju veckor, den första veckan var det rikligt men sen avtog det efterhand. Något jag inte hade förväntat mig var hur min sambo skulle reagera på det hela. Han är nog den som blev mest överraskad av hela upplevelsen. Han kunde inte sluta prata om hur stolt har var (är) över mig och att jag klarade av förlossningen så bra. Innan har han varit rätt fåordig och haft svårt att sätta ord på känslor. Men efter förlossningen har han faktiskt blivit mycket bättre på att uttrycka sig! En annan sak jag inte hade hört så mycket om innan är hur olika små nyfödingar kan vara. Jag hade en bild av att första tiden skulle bestå av att sova, äta, bajsa för bebisen och att jag skulle kunna sova när bebisen sov. Men vår lilla plutt ville bara sova på mig. Det gick inte att lägga ner henne i en sekund utan att hon började gallskrika. Så jag hade väldigt svårt att sova över huvud taget. De första tre dygnen sov jag nog totalt 2h/dygn för att dottern bara ville sova på mig och av den anledningen kunde jag inte slappna av. Hade ju precis fått en blankett från MVC om plötslig spädbarnsdöd vilket inte gick att släppa ur tankarna. Tillslut hittade jag som tur var ett sätt som vi fick det att fungera, men det tog sin lilla tid
  14. 7
    Första tiden efter förlossningen var jag verkligen i en bebisbubbla! Förlossningen var en sjukt häftig upplevelse och jag och sambon satt och pratade om den nästan varje dag i flera månader efteråt. Det var helt overkligt att vi gått igenom det och att vi nu hade en liten bebis i famnen istället för i magen. Tårarna rann av lycka stup i minuten första dagarna <3 Jag minns att jag hade träningsvärk i varje muskel i hela min kropp efteråt, var hes av allt brölande och väldigt öm i underlivet. Jag hade läst på mycket innan men jag hade inte riktigt förstått hur länge man blöder efteråt. Blödde i sju veckor, den första veckan var det rikligt men sen avtog det efterhand. Något jag inte hade förväntat mig var hur min sambo skulle reagera på det hela. Han är nog den som blev mest överraskad av hela upplevelsen. Han kunde inte sluta prata om hur stolt har var (är) över mig och att jag klarade av förlossningen så bra. Innan har han varit rätt fåordig och haft svårt att sätta ord på känslor. Men efter förlossningen har han faktiskt blivit mycket bättre på att uttrycka sig! En annan sak jag inte hade hört så mycket om innan är hur olika små nyfödingar kan vara. Jag hade en bild av att första tiden skulle bestå av att sova, äta, bajsa för bebisen och att jag skulle kunna sova när bebisen sov. Men vår lilla plutt ville bara sova på mig. Det gick inte att lägga ner henne i en sekund utan att hon började gallskrika. Så jag hade väldigt svårt att sova över huvud taget. De första tre dygnen sov jag nog totalt 2h/dygn för att dottern bara ville sova på mig och av den anledningen kunde jag inte slappna av. Hade ju precis fått en blankett från MVC om plötslig spädbarnsdöd vilket inte gick att släppa ur tankarna. Tillslut hittade jag som tur var ett sätt som vi fick det att fungera, men det tog sin lilla tid
Kära besökare.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.

Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.

Vänligen Allt för föräldrar