Jag hade läst ganska mycket och frågat en hel del här om både grav och efteråt.
Det gjorde ondare efteråt än vad jag hade trott. Jag kunde inte sitta ordentligt på 3 veckor efter förlossningen. Ett tips är att ha en sån där uppblåsbar simring att sitta på första tiden, speciellt på hårda stolar. I soffan satt jag på ena benet så att inte alla tyngd skulle hamna på underlivet.
Det gjorde också förjävla ont att kissa och sygnen stramade och det var svårt att göra rent och duscha underlivet utan att det gjorde ont. Att bajsa var heller inte kul nr man skulle ta i. Hade inte riktigt tänkt på den aspekten
Amningen var förjävlig och jag gav upp efter 3 månader. Efter 3 månader av bara skrik, skrik och skrik och ett antal mjölkstockningar som höll på att ta livet ur mig. Min mor skakade på huvudet och tvingade mig i princip att ge upp. Hade kämpat med amningen, kände mig som en trasa rakt igenom utan att få sova och bara sitta med ungen vid bröstet utan att ungen egentligen fick i sig något. Efteråt förstod jag att han inte fick in tekniken rätt utan suttade bara och fick inte i sig ordentligt eller så hade jag för tunn och dålig mjölk. Jag vet inte. När han började med mjölkersättning (jag delammade i början) så var det som himmelriket. Ungen slutade skrika och jag kunde åtminstone sova 3 timmar i sträck. Med andra ord ge inte upp med amingen i första taget men låt det inte gå för långt. Man ska må bra som mamma också.
Jag har inte lyckats gå ner mina mammakilon. Jag gick snabbt upp 30 kilo och har i omgångar gått ner 10, 15 kg för att sen gå upp igen. Det är 3 år sedan han föddes. I nästa gav kommer jag inte tillåta mig en sådan viktuppgång. Jättejobbigt. Jag fick inga stretch marks.
Huvudet: hm... i början var jag ganska skrämd över ansvaret. Speciellt min man som fick panik kan man nog säga. Han blev deprimerad och vårt förhållande gick åt helvete! Idag är vi gifta men bor i varsin lägenhet. Vi har inte riktigt gett upp ännu.
Min son sov aldrig mer än 3 timmar i sträck på 1,5 år. Han skrek mycket och när han var 1,5 ungefär fick vi veta varför. Han hade en rad olika allergier. Det var enormt påfrestande inte minst för vårt förhållande. I omgångar trodde jag att jag skulle bli galen, på riktigt. Jag blev elak av alla sömnbrist. Mådde skit verkligen och likaså min man.
Men jag fylldes också av en otrolig kärlek. Trots allt elände med skrikande barn och vi föräldrar som bråkade otroligt mycket så fanns det glimtar av översvallande kärlek till alla. Nu så här efteråt tänker jag tillbaka på den tiden med ett glädje på läpparna, det var ju inte alltid dåligt.
Vad gäller min man så gick han in i en depression som höll i i ca 2 år. Då var det redan förstört för oss som par. Han är en underbar pappa till vårt barn men som man var han inte bra. Han fick ansvarsångest, ville bara jobba och tjäna pengar. Vi slutade helt att ha sex för han inte ville. Han slutade att vilja ha sex när det började synas att jag var gravid. Det kändes konstigt tyckte han. Han tyckte att min kropp tillhörde barnet och det höll i sig i typ 2 år efter att barnet var fött. Han jobbade jämt 8-21 på kvällarna och pluggade på helgerna och jag lämnades ensam med vårt barn. Jag skötte både barn och hushåll, handlade, städade , diskade och tvättade. Min man flydde från ansvaret. Man kan väl säga att han fick panik, var inte redo (när kan man säga att man är redo, man vet inte hur man reagerar). Allt detta gjorde mig så bitter samtidigt som jag tog hand om ett barn som bara skrek, hela tiden (han hade ju så ont i sin lilla kropp och mage pga av allergin) och att jag aldrig fick sova. Det var hemskt!
Detta är ingen solskenshistoria men jag älskar mitt barn över alt annat på denna jord och det enda jag kan säga är väl att det är olika för alla. Ingen förlossning är den andra lik och inget barn kommer reagera eller agera som något annat barn.
Lycka till!