Hur orkar man.
Tonåringar
  1. Anonym
    #1

    Hur orkar man.

    Hej!
    Min son är 13 ska fylla 14 i höst. Han är negativ i allt förutom att vara med kompisar, träna och spela dator. Så fort det handlar om något annat är han hur tråkig som helst. Han vill inte acceptera att jag bestämmer något alls. Varken aktiviteter, tid för sömn eller annat.

    jag värnar hans sömn då han blir ännu tråkigare om han sover för lite.
    Så fort jag tilltalar honom svarar han på ett negativt sätt och jag strävar i allt efter att motivera och vända saker till något positivt, men det har jag verkligen inget för.

    Igår tröttnade jag totalt, bröt ihop och sa saker till honom på ett sätt som jag inte är stolt över. Samtidigt var det nödvändigt för mig själv att reagera till slut. Jag orkar inte hålla skenet uppe mer. Han är en egoistisk tråkmåns och jag känner en sorg över att ha en son som inte kan vara det minsta trevlig mot mig....


    Vi är bjudna till min mor och far på middag på söndag och när jag berättade det för honom kom naturligtvis den gamla vanliga klagolåten....jag åker utan honom denna gången för jag orkar inte ta med en som bara surar....samtidigt värderar jag högt att kunna ha en bra kontakt med morföräldar och kusiner för mina barn.

    Jag orkar inte vara förälder på dom här premisserna. Jag måste få hjälp. Var kan jag vända mig?
  2. 1
    Hur orkar man. Hej!
    Min son är 13 ska fylla 14 i höst. Han är negativ i allt förutom att vara med kompisar, träna och spela dator. Så fort det handlar om något annat är han hur tråkig som helst. Han vill inte acceptera att jag bestämmer något alls. Varken aktiviteter, tid för sömn eller annat.

    jag värnar hans sömn då han blir ännu tråkigare om han sover för lite.
    Så fort jag tilltalar honom svarar han på ett negativt sätt och jag strävar i allt efter att motivera och vända saker till något positivt, men det har jag verkligen inget för.

    Igår tröttnade jag totalt, bröt ihop och sa saker till honom på ett sätt som jag inte är stolt över. Samtidigt var det nödvändigt för mig själv att reagera till slut. Jag orkar inte hålla skenet uppe mer. Han är en egoistisk tråkmåns och jag känner en sorg över att ha en son som inte kan vara det minsta trevlig mot mig....


    Vi är bjudna till min mor och far på middag på söndag och när jag berättade det för honom kom naturligtvis den gamla vanliga klagolåten....jag åker utan honom denna gången för jag orkar inte ta med en som bara surar....samtidigt värderar jag högt att kunna ha en bra kontakt med morföräldar och kusiner för mina barn.

    Jag orkar inte vara förälder på dom här premisserna. Jag måste få hjälp. Var kan jag vända mig?
  3. Anonym
    #2
    Hej!

    Bup kan ju hjälpa, men där är det antagligen 6 månaders kö. Sätt upp dig i kön, ibland behöver man remiss, men ringer du och säger att det är akut, så får du förmodligen en tid om några månader.

    Men det viktigaste började du med i går. Att göra honom medveten. Prata med honom om hur du uppfattar honom. Sätt ramar för beteendet. Känner du att han inte uppför sig som han borde, så säg det. Ta datorn ifrån honom om han inte går och lägger sig. Ta telefonen om han gnäller över saker som är egoistiskt. Ge honom utegångsförbud. Beskriv känslorna som hans ord väcker i dig.
    Visa honom hur han skall svara och uppföra sig. Det kommer att bli krig ... men jag lovar att det är lättare nu än om två år ...

    Ta tillbaka din föräldraroll. Acceptera inte att bli trampad på, så som han behandlar dig, kommer han att behandla blivande flickvänner. Det kommer inte att bli lätt, men det är sååå värt det!

    Kram!
  4. 2
    Hej!

    Bup kan ju hjälpa, men där är det antagligen 6 månaders kö. Sätt upp dig i kön, ibland behöver man remiss, men ringer du och säger att det är akut, så får du förmodligen en tid om några månader.

    Men det viktigaste började du med i går. Att göra honom medveten. Prata med honom om hur du uppfattar honom. Sätt ramar för beteendet. Känner du att han inte uppför sig som han borde, så säg det. Ta datorn ifrån honom om han inte går och lägger sig. Ta telefonen om han gnäller över saker som är egoistiskt. Ge honom utegångsförbud. Beskriv känslorna som hans ord väcker i dig.
    Visa honom hur han skall svara och uppföra sig. Det kommer att bli krig ... men jag lovar att det är lättare nu än om två år ...

    Ta tillbaka din föräldraroll. Acceptera inte att bli trampad på, så som han behandlar dig, kommer han att behandla blivande flickvänner. Det kommer inte att bli lätt, men det är sååå värt det!

    Kram!
  5. Anonym
    #3
    Det gör ont att konstatera att man tycker sonen är en tråkmåns och jag känner att det finks ju en risk när jag j kräver att han uppför sig att han bara sparkar bakut och blir än mer trotsig, eller? Det är så mycket snack att barn och ungdomar ska få känna sig älskade lilla precis som dom är! Och nu kommer jag här och påstår att jag inte accepterar hur han är....hur blir det då med hans självkänsla?

    Samtidigt står ju jag inte ut. Jag får en knut i magen av att bara se honom vara så där sur och otrevlig mot mig....

    Bup känns som ett stort steg. Jag kanske börjar med att be om ett samtal med skolsköterskan. Kanske kan hon vägleda.
  6. 3
    Det gör ont att konstatera att man tycker sonen är en tråkmåns och jag känner att det finks ju en risk när jag j kräver att han uppför sig att han bara sparkar bakut och blir än mer trotsig, eller? Det är så mycket snack att barn och ungdomar ska få känna sig älskade lilla precis som dom är! Och nu kommer jag här och påstår att jag inte accepterar hur han är....hur blir det då med hans självkänsla?

    Samtidigt står ju jag inte ut. Jag får en knut i magen av att bara se honom vara så där sur och otrevlig mot mig....

    Bup känns som ett stort steg. Jag kanske börjar med att be om ett samtal med skolsköterskan. Kanske kan hon vägleda.
  7. Medlem sedan
    May 2005
    #4
    Det är stor skillnad på att älska någon som den är och att acceptera vilket beteende som helst. Det verkar lite som att du har blandat ihop det. Jag får också intrycket av att du tassar runt på tå runt ditt eget barn och inte vågar ta konflikter eller sätter gränser. Du skriver att du håller skenet uppe. Skenet av vad? Det blir inte bättre av att du låter honom komma undan med sitt beteende genom att exempelvis inte följa med på middagen. Tvärtom blir det bara värre och värre.

    Han bor i ditt hem och du försörjer honom. Han är i den åldern då människan har som sämst omdöme. Att gå och lägga sig, ta sin del av ansvaret hemma, sköta skolan och en del annat är liksom inte en förhandlingsfråga. Det är bara sådant man gör och gör man inte det så får man inte ta del av nöjen som datorspel eller annat heller.

    Våga stå på dig!
  8. 4
    Det är stor skillnad på att älska någon som den är och att acceptera vilket beteende som helst. Det verkar lite som att du har blandat ihop det. Jag får också intrycket av att du tassar runt på tå runt ditt eget barn och inte vågar ta konflikter eller sätter gränser. Du skriver att du håller skenet uppe. Skenet av vad? Det blir inte bättre av att du låter honom komma undan med sitt beteende genom att exempelvis inte följa med på middagen. Tvärtom blir det bara värre och värre.

    Han bor i ditt hem och du försörjer honom. Han är i den åldern då människan har som sämst omdöme. Att gå och lägga sig, ta sin del av ansvaret hemma, sköta skolan och en del annat är liksom inte en förhandlingsfråga. Det är bara sådant man gör och gör man inte det så får man inte ta del av nöjen som datorspel eller annat heller.

    Våga stå på dig!
Kära besökare.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.

Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.

Vänligen Allt för föräldrar