Sonen vill inte vara hos pappan
Vårdnad - gemensam/enskild
  1. Anonym
    #1

    Sonen vill inte vara hos pappan

    Hej! Jag skulle behöva skriva av mig lite. Och gärna få någon synpunkt.
    Vi har GV om vår son M som är 11 och fyller 12 i höst. Varit separerade i många år.
    Pappan har nyligen flyttat till egen lägenhet efter att ha bott i kollektiv. Sonen har det senaste året inte varit så glad över att åka till sin pappa, och sedan de flyttade är det värre. Varje gång han varit hos mig kör han en kampanj för att få stanna hos mig, förutom att det är synd om honom så blir jag helt utmattad varje gång. Han har sagt att han vill vara 9 dagar med mig och 5 med pappan. Pappan har gått med på fördelningen 8+6.
    Så vi ska börja med det från nästa vecka.
    När jag frågar varför han inte vill vara med sin pappa säger han att: Pappa tar inte hand om mig så bra, jag får inte tillräckligt med mat, vi går bara på restaurang och lagar aldrig mat hemma, när vi är hemma ligger pappa bara i sängen och kollar tv. Han är alltid jättehungrig när han kommer till mig och äter nästan oavbrutet, eftersom han är väldigt smal är det lite oroande. Jag har tagit upp matfrågan med pappan och han säger att sonen inte säger vad han vill ha när de handlar och då blir det bara bröd och leverpastej.

    För ett par veckor sedan blev pappan väldigt full på en lunch de var bjudna på och började bete sig underligt. Det har inte precis gjort att sonen är mer pigg på att vara där. Han litar inte på att det inte ska hända igen eftersom samma sak hände förra våren (på en middag) och han då lovade att det var sista gången.

    Jag har tidigare drivit en umgängestvist pga andra saker som inte fungerade så bra, men då var sonen väldigt lojal och ville bo exakt lika mycket med båda. Vi blev dömda till samarbetssamtal och där kom vi överens om 50/50, för han skärpte till sig och skötte sig.

    Jag tänker att jag kan vänta tills han blir 12 och då får han väl bestämma själv var han vill vara?
    Känner dock att jag aldrig riktigt kan slappna av, han ringer mig ofta när det är något problem.

    Pappan tar lugnande medel mot ångest, han är nu också på väg att förlora jobbet. Jag känner mig stressad av hela situationen.
  2. 1
    Sonen vill inte vara hos pappan Hej! Jag skulle behöva skriva av mig lite. Och gärna få någon synpunkt.
    Vi har GV om vår son M som är 11 och fyller 12 i höst. Varit separerade i många år.
    Pappan har nyligen flyttat till egen lägenhet efter att ha bott i kollektiv. Sonen har det senaste året inte varit så glad över att åka till sin pappa, och sedan de flyttade är det värre. Varje gång han varit hos mig kör han en kampanj för att få stanna hos mig, förutom att det är synd om honom så blir jag helt utmattad varje gång. Han har sagt att han vill vara 9 dagar med mig och 5 med pappan. Pappan har gått med på fördelningen 8+6.
    Så vi ska börja med det från nästa vecka.
    När jag frågar varför han inte vill vara med sin pappa säger han att: Pappa tar inte hand om mig så bra, jag får inte tillräckligt med mat, vi går bara på restaurang och lagar aldrig mat hemma, när vi är hemma ligger pappa bara i sängen och kollar tv. Han är alltid jättehungrig när han kommer till mig och äter nästan oavbrutet, eftersom han är väldigt smal är det lite oroande. Jag har tagit upp matfrågan med pappan och han säger att sonen inte säger vad han vill ha när de handlar och då blir det bara bröd och leverpastej.

    För ett par veckor sedan blev pappan väldigt full på en lunch de var bjudna på och började bete sig underligt. Det har inte precis gjort att sonen är mer pigg på att vara där. Han litar inte på att det inte ska hända igen eftersom samma sak hände förra våren (på en middag) och han då lovade att det var sista gången.

    Jag har tidigare drivit en umgängestvist pga andra saker som inte fungerade så bra, men då var sonen väldigt lojal och ville bo exakt lika mycket med båda. Vi blev dömda till samarbetssamtal och där kom vi överens om 50/50, för han skärpte till sig och skötte sig.

    Jag tänker att jag kan vänta tills han blir 12 och då får han väl bestämma själv var han vill vara?
    Känner dock att jag aldrig riktigt kan slappna av, han ringer mig ofta när det är något problem.

    Pappan tar lugnande medel mot ångest, han är nu också på väg att förlora jobbet. Jag känner mig stressad av hela situationen.
  3. Medlem sedan
    Jan 2000
    #2
    Alltså.... Den där 12-års gränsen som du talar om, existerar inte på det sättet du skriver. Den enda som gäller på en 12-åring är att om det finns ett underlag på umgänge och barnet vägrar åka då det är 12 år, så verkställer polisen ingen hämtning.

    Jag personligen kan ju inte förstå varför du kämpar med näbbar och klor för att pojken ska vara hos pappan, fast han verkar ha en legitim orsak till att inte vara där och då på grund av flera saker.

    Du blir stressad och pojken mår skit... Ingen bra kombo!

    Varför kan ni inte gå med på 9 dagar med dig och 5 med pappan, som sonen vill? Eller är det en principsak för er att det ska vara 8+6?

    Sonen är ju uppenbarligen inte trygg och var glad att han vågar säga något istället för att vara tyst och inte komma med en sanning att det inte fungerar.

    Ta ett snack med pappan och sonen! Pojken är fortfarande ett barn och ska inte behöva ha en oro i magen att pappa "kanske" blir full i tid och otid och att han bara få mackor.
  4. 2
    Alltså.... Den där 12-års gränsen som du talar om, existerar inte på det sättet du skriver. Den enda som gäller på en 12-åring är att om det finns ett underlag på umgänge och barnet vägrar åka då det är 12 år, så verkställer polisen ingen hämtning.

    Jag personligen kan ju inte förstå varför du kämpar med näbbar och klor för att pojken ska vara hos pappan, fast han verkar ha en legitim orsak till att inte vara där och då på grund av flera saker.

    Du blir stressad och pojken mår skit... Ingen bra kombo!

    Varför kan ni inte gå med på 9 dagar med dig och 5 med pappan, som sonen vill? Eller är det en principsak för er att det ska vara 8+6?

    Sonen är ju uppenbarligen inte trygg och var glad att han vågar säga något istället för att vara tyst och inte komma med en sanning att det inte fungerar.

    Ta ett snack med pappan och sonen! Pojken är fortfarande ett barn och ska inte behöva ha en oro i magen att pappa "kanske" blir full i tid och otid och att han bara få mackor.
  5. Anonym
    #3
    Tack!
    Problemet är att vi har ett avtal som säger 50/50 och pappan går inte med på att ändra till 9+5.
    Men kanske ska jag inte ge upp så lätt utan som du säger ta ett snack till.
    Vill undvika att ha med sonen i det eftersom jag inte vill utsätta honom för pappans aggressivitet.

    Jag behöver lite pepp för att fixa det här. Så tack igen!
  6. 3
    Tack!
    Problemet är att vi har ett avtal som säger 50/50 och pappan går inte med på att ändra till 9+5.
    Men kanske ska jag inte ge upp så lätt utan som du säger ta ett snack till.
    Vill undvika att ha med sonen i det eftersom jag inte vill utsätta honom för pappans aggressivitet.

    Jag behöver lite pepp för att fixa det här. Så tack igen!
  7. Medlem sedan
    May 2005
    #4
    Så tråkigt att din son säger att han inte trivs hos sin pappa! Leva på mackor och bara trist sällskap är ju ingen höjdare. Att han dricker sig berusad en gång om året är kanske inte så mycket att höja på ögonbrynen för även om jag kan förstå att det var lite skrämmande för killen. Eller missförstod jag dig och han dricker ofta?

    Du skriver att pappan äter medicin mot ångest. Man kan ju tänka sig att han helt enkelt inte orkar och kanske är det så att han så gärna vill ha barnet hos sig för att det ger honom någon glädje och styrka. Samtidigt får inte barnet bli någon stöttepelare förstås. Det är inte ett barns uppgift.

    Bor ni nära varandra? Kanske ni kan hitta något annat upplägg som vore bra för dem båda och för deras relation? Exempelvis att barnet sover nästan helt hos dig, äter hos dig och träffar sin pappa för att hitta på saker ibland. Undvika både den tråkiga tillvaron och att det inte serveras mat ordentligt och inrätta någon slags ordning som gör att pappan måste ta sig i kragen och komma ut. Kanske hans behandlande läkare borde få ge en syn på saken?

    Ni pratar om en dag hit eller dit och spontant känns det som att det inte är problemet utan att det är andra problem.

    Men funkar det inte så får du ta tillvara på din sons behov i första hand. Han är så stor att han i praktiken får välja själv var han vill bo och hur han vill umgås. Ja, inte så att alla barn bara kan diktera villkoren, men skulle han höras i en domstol så skulle mycket till för att inte göra honom till viljes.

    Föreslår att du pratar med familjerätten om möjligheterna som finns och att du och pappan försöker med ett par samtal där. Fungerar inte det och sonen inte mår bra så får du kanske ta kontakt med en jurist och rådgöra kring att bryta avtalet.
  8. 4
    Så tråkigt att din son säger att han inte trivs hos sin pappa! Leva på mackor och bara trist sällskap är ju ingen höjdare. Att han dricker sig berusad en gång om året är kanske inte så mycket att höja på ögonbrynen för även om jag kan förstå att det var lite skrämmande för killen. Eller missförstod jag dig och han dricker ofta?

    Du skriver att pappan äter medicin mot ångest. Man kan ju tänka sig att han helt enkelt inte orkar och kanske är det så att han så gärna vill ha barnet hos sig för att det ger honom någon glädje och styrka. Samtidigt får inte barnet bli någon stöttepelare förstås. Det är inte ett barns uppgift.

    Bor ni nära varandra? Kanske ni kan hitta något annat upplägg som vore bra för dem båda och för deras relation? Exempelvis att barnet sover nästan helt hos dig, äter hos dig och träffar sin pappa för att hitta på saker ibland. Undvika både den tråkiga tillvaron och att det inte serveras mat ordentligt och inrätta någon slags ordning som gör att pappan måste ta sig i kragen och komma ut. Kanske hans behandlande läkare borde få ge en syn på saken?

    Ni pratar om en dag hit eller dit och spontant känns det som att det inte är problemet utan att det är andra problem.

    Men funkar det inte så får du ta tillvara på din sons behov i första hand. Han är så stor att han i praktiken får välja själv var han vill bo och hur han vill umgås. Ja, inte så att alla barn bara kan diktera villkoren, men skulle han höras i en domstol så skulle mycket till för att inte göra honom till viljes.

    Föreslår att du pratar med familjerätten om möjligheterna som finns och att du och pappan försöker med ett par samtal där. Fungerar inte det och sonen inte mår bra så får du kanske ta kontakt med en jurist och rådgöra kring att bryta avtalet.
Kära besökare.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.

Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.

Vänligen Allt för föräldrar