Tjurig!
Tonåringar
  1. Anonym
    #1

    Tjurig!

    Har en dotter på 15år, hon är trött på det mesta nu verkar det som. Hon har börjat försova sig. Hoppar höver fotbollsträning, är allmänt tjurig och anti, et ej hur jag ska motivera henne, tjat funkar inte, jag har en dotter till på 5 år, dom tjafsar mycket, stora tjejen har noll tålamod varken mot henne eller oss.
    jag börjar ledsna på detta beteende! Vad ska man göra. Känner mej uppgiven och ledsen.
  2. 1
    Tjurig! Har en dotter på 15år, hon är trött på det mesta nu verkar det som. Hon har börjat försova sig. Hoppar höver fotbollsträning, är allmänt tjurig och anti, et ej hur jag ska motivera henne, tjat funkar inte, jag har en dotter till på 5 år, dom tjafsar mycket, stora tjejen har noll tålamod varken mot henne eller oss.
    jag börjar ledsna på detta beteende! Vad ska man göra. Känner mej uppgiven och ledsen.
  3. Medlem sedan
    apr 2008
    #2
    Gå hon ut nian? klarar hon skolan OK?

    Eftersom det är skolavslutningar nu, så skulle jag nog backa lite just nu. Fotbollen, kanske vill hon sluta? Någon fysisk grej ar bra att göra, men det kan vara dags med en diskussion, vill hon göra något annat i höst, dansa hipphopp, eller Karata, eller något annat?

    Nu finns möjlighet att ta ner kraven, fundera över livet, och diskutera hur ni ska göra i höst.

    Jag förstår ditt problem och frustration, men passa på nu att ta det lite lugnare.
  4. 2
    Gå hon ut nian? klarar hon skolan OK?

    Eftersom det är skolavslutningar nu, så skulle jag nog backa lite just nu. Fotbollen, kanske vill hon sluta? Någon fysisk grej ar bra att göra, men det kan vara dags med en diskussion, vill hon göra något annat i höst, dansa hipphopp, eller Karata, eller något annat?

    Nu finns möjlighet att ta ner kraven, fundera över livet, och diskutera hur ni ska göra i höst.

    Jag förstår ditt problem och frustration, men passa på nu att ta det lite lugnare.
  5. Anonym
    #3
    Hej, hin slutar 8an, hon är duktig i skolan , har lätt för att lära sig, har höga ambitioner i framtiden. Fotbollen älskar hon, men nånting hände sissta tiden har frågat henne men hon säger bara att hon är trött på allt och alla, jo visst kan man väl också känna så. Vi har pratat om framtiden och gymnasie val, hon har höga mål vilket jag är glad över. Vi åker till grekland i morgon vi behöver nog semester och ladda hela familjen��hoppas jag iaf.
  6. 3
    Hej, hin slutar 8an, hon är duktig i skolan , har lätt för att lära sig, har höga ambitioner i framtiden. Fotbollen älskar hon, men nånting hände sissta tiden har frågat henne men hon säger bara att hon är trött på allt och alla, jo visst kan man väl också känna så. Vi har pratat om framtiden och gymnasie val, hon har höga mål vilket jag är glad över. Vi åker till grekland i morgon vi behöver nog semester och ladda hela familjen��hoppas jag iaf.
  7. Medlem sedan
    apr 2008
    #4
    När man är i högstadiet är det på många sätt den svåraste perioden i livet, tror jag.
    Ta sommarlov, ladda batterierna, låt henne mogna några månader i lugns och ro. Och till hösten, då tar ni nya tag.
  8. 4
    När man är i högstadiet är det på många sätt den svåraste perioden i livet, tror jag.
    Ta sommarlov, ladda batterierna, låt henne mogna några månader i lugns och ro. Och till hösten, då tar ni nya tag.
  9. Medlem sedan
    jun 2014
    #5
    Hej! Tror att jag svarat dig i annan fråga - om 5-åringen . De stora barnen förvirrar oss lätt, dels genom att när vi tittar på dem ser vi en nästan vuxen person och dels genom att de är så ojämna i sitt beteende - stora, kloka och kompetenta ena sekunden och små, tjuriga och helt borta i nästa. Det är ju bokstavligen som om de har hål i huvudet. Samtidigt som de kan sova nästan var som helst och hur mycket som helst. Fast inte när de borde, på natten...Det här kan ju nästan driva oss vuxna till vansinne och det är lätt att bli förebrående, tjatig och anklagande. En hel del av det där kan många gånger handla om att vi kanske blir lite rädda - för vad det är som händer med våran unge, och hur ska det sluta? I regel reder det ju upp sig över tid men visst kan det finnas anledning att bli orolig också. För samtidigt som det i kroppen och knoppen händer massor, som tar tid och energi från ungen, så ska hon samtidigt genomgå ganska viktiga år i skolan. Där har vi vuxna kanske inte lyckats helt bra med upplägget...Men nu är det så. Som förälder behöver man påminna sig om att hjärnan är färdigutvecklad först vid 25 års ålder och att i mitten av tonåren har många en tillväxtperiod som smärtar och tar energi. Om man har det i minnet kan det mildra frustrationen inom en och ge rum för lite mer förståelse och tålamod. Det betyder INTE att man som förälder ska tycka att det är ok att skippa skolan och sova hela dagen. Men om man förstår att ungen inte VÄLJER att vara så trött, glömma läxböckerna, tröttna på fotbollen eller allt annat för att jävlas utan för att hon faktiskt ÄR sådan just nu så blir det kanske lättare att hjälpa henne med det som är svårt utan att hamna i konflikter med varandra hela tiden. Du ser ett större barn framför dig - tänk att hon fortfarande är liten och just nu ganska förvirrad. När hon är kompetent, låt henne vara det. När hon uppför sig som en unge - bemöt henne med samma tålamod, värme och omsorg som du hade när hon var just det. Flickan du känner är där inne. /Marix
  10. 5
    Hej! Tror att jag svarat dig i annan fråga - om 5-åringen . De stora barnen förvirrar oss lätt, dels genom att när vi tittar på dem ser vi en nästan vuxen person och dels genom att de är så ojämna i sitt beteende - stora, kloka och kompetenta ena sekunden och små, tjuriga och helt borta i nästa. Det är ju bokstavligen som om de har hål i huvudet. Samtidigt som de kan sova nästan var som helst och hur mycket som helst. Fast inte när de borde, på natten...Det här kan ju nästan driva oss vuxna till vansinne och det är lätt att bli förebrående, tjatig och anklagande. En hel del av det där kan många gånger handla om att vi kanske blir lite rädda - för vad det är som händer med våran unge, och hur ska det sluta? I regel reder det ju upp sig över tid men visst kan det finnas anledning att bli orolig också. För samtidigt som det i kroppen och knoppen händer massor, som tar tid och energi från ungen, så ska hon samtidigt genomgå ganska viktiga år i skolan. Där har vi vuxna kanske inte lyckats helt bra med upplägget...Men nu är det så. Som förälder behöver man påminna sig om att hjärnan är färdigutvecklad först vid 25 års ålder och att i mitten av tonåren har många en tillväxtperiod som smärtar och tar energi. Om man har det i minnet kan det mildra frustrationen inom en och ge rum för lite mer förståelse och tålamod. Det betyder INTE att man som förälder ska tycka att det är ok att skippa skolan och sova hela dagen. Men om man förstår att ungen inte VÄLJER att vara så trött, glömma läxböckerna, tröttna på fotbollen eller allt annat för att jävlas utan för att hon faktiskt ÄR sådan just nu så blir det kanske lättare att hjälpa henne med det som är svårt utan att hamna i konflikter med varandra hela tiden. Du ser ett större barn framför dig - tänk att hon fortfarande är liten och just nu ganska förvirrad. När hon är kompetent, låt henne vara det. När hon uppför sig som en unge - bemöt henne med samma tålamod, värme och omsorg som du hade när hon var just det. Flickan du känner är där inne. /Marix
  11. Anonym
    #6
    Hej, du har rätt! Du har svarat om min 5 åring också!
    Det är inte lätt med att vara förälder.
    det var inte så här jag hade tänkt att det skulle vara, jag har en bild om en glad och mysig familj,
    2007 födde jag en son med Pottersyndrom, efter 24 traumatiska timmar dog han, det var naturligtvis en fruktansvärd tid. Så nu när det känns jobbigt med mina tjejer blir jag på sätt och vis besviken, efter all sorg och saknad efter Douglas, men att jag har två fina tjejer, men att det känns jobbigt med dom och att jag inte har det mysiga familj jag längtar efter. Hoppas du förstår hur jag menar.
  12. 6
    Hej, du har rätt! Du har svarat om min 5 åring också!
    Det är inte lätt med att vara förälder.
    det var inte så här jag hade tänkt att det skulle vara, jag har en bild om en glad och mysig familj,
    2007 födde jag en son med Pottersyndrom, efter 24 traumatiska timmar dog han, det var naturligtvis en fruktansvärd tid. Så nu när det känns jobbigt med mina tjejer blir jag på sätt och vis besviken, efter all sorg och saknad efter Douglas, men att jag har två fina tjejer, men att det känns jobbigt med dom och att jag inte har det mysiga familj jag längtar efter. Hoppas du förstår hur jag menar.
  13. Medlem sedan
    jun 2014
    #7
    Vilket trauma att förlora sitt barn på det viset. Förstår att det påverkat och påverkar dig.
    Alla har vi nog bilden och önskan av den glada, mysiga familjen även om jag förstår att dina känslor i detta är förstärkta. Det är bra att du har lite koll på det här - att en del av det som känns jobbigt nu kan handla om dina förväntningar och känslor av besvikelse och förlust. Den biten kan du ju jobba med och ta kontroll över. Kanske skulle det hjälpa om du fick prata med någon professionell i en serie samtal om det du varit med om och hur det ger effekter nu. I de flesta landsting kan man få kontakt med en psykolog via BVC när man har små barn och upplever att ens mående påverkar föräldraskapet och det kostar nästan ingenting då. Eller så har du kanske någon i din närhet som du kan prata med om dessa känslor? Hur som helst tänker jag att du är något viktigt på spåren och att det vore bra att spinna vidare på det. Våra förväntningar kan vara såväl en god drivkraft som en käpp i hjulet. Det bästa är om vi tillsammans med våra förväntningar/önskebilder har en ganska realistisk bild av hur saker och ting förhåller sig så blir det lite mer balans i tillvaron. Den där helt igenom glada och mysiga familjen finns ju inte riktigt, det är ingen som har den. Men det finns stunder av lugn, harmoni och lycka och kan vi identifiera dem och njuta av dem när de inträffar kanske vi orkar med det andra lite bättre. /Marix
  14. 7
    Vilket trauma att förlora sitt barn på det viset. Förstår att det påverkat och påverkar dig.
    Alla har vi nog bilden och önskan av den glada, mysiga familjen även om jag förstår att dina känslor i detta är förstärkta. Det är bra att du har lite koll på det här - att en del av det som känns jobbigt nu kan handla om dina förväntningar och känslor av besvikelse och förlust. Den biten kan du ju jobba med och ta kontroll över. Kanske skulle det hjälpa om du fick prata med någon professionell i en serie samtal om det du varit med om och hur det ger effekter nu. I de flesta landsting kan man få kontakt med en psykolog via BVC när man har små barn och upplever att ens mående påverkar föräldraskapet och det kostar nästan ingenting då. Eller så har du kanske någon i din närhet som du kan prata med om dessa känslor? Hur som helst tänker jag att du är något viktigt på spåren och att det vore bra att spinna vidare på det. Våra förväntningar kan vara såväl en god drivkraft som en käpp i hjulet. Det bästa är om vi tillsammans med våra förväntningar/önskebilder har en ganska realistisk bild av hur saker och ting förhåller sig så blir det lite mer balans i tillvaron. Den där helt igenom glada och mysiga familjen finns ju inte riktigt, det är ingen som har den. Men det finns stunder av lugn, harmoni och lycka och kan vi identifiera dem och njuta av dem när de inträffar kanske vi orkar med det andra lite bättre. /Marix
  15. Medlem sedan
    nov 2011
    #8
    Jag tänker spontant att din dotter kanske också behöver bearbeta förlusten av sin bror.
  16. 8
    Jag tänker spontant att din dotter kanske också behöver bearbeta förlusten av sin bror.
Kära besökare.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.

Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.

Vänligen Allt för föräldrar

Faktabank

Artiklar och nyttig information