Vilja blev vårt änglabarn....
Änglabarn
  1. Medlem sedan
    Feb 2014
    #1

    Vilja blev vårt änglabarn....

    Allt skulle ju bara gå bra...men det gjorde inte det, efter fler undersökningar, kromosomutredningar och blodprover så fick vi slutligen veta att vår Vilja inte hade klarat sig utanför sjukhuset...kanske inte ens utanför mig...Men hur tar man sig vidare? Jag födde vår dotter i lördags kväll...den vackraste prinsessa jag sett, 20 veckor enligt sjukhuset men troligen så var jag i vecka 24 eller 25, jag har varit hos henne varje dag sen dess....jag förstår inte hur jag skall kunna gå vidare och begrava henne...hur ska jag kunna säga hej då en sista gång...snälla ni som varit i min sits....vad gjorde ni, hur gick ni vidare och hur fan ska jag orka?!
  2. 1
    Vilja blev vårt änglabarn.... Allt skulle ju bara gå bra...men det gjorde inte det, efter fler undersökningar, kromosomutredningar och blodprover så fick vi slutligen veta att vår Vilja inte hade klarat sig utanför sjukhuset...kanske inte ens utanför mig...Men hur tar man sig vidare? Jag födde vår dotter i lördags kväll...den vackraste prinsessa jag sett, 20 veckor enligt sjukhuset men troligen så var jag i vecka 24 eller 25, jag har varit hos henne varje dag sen dess....jag förstår inte hur jag skall kunna gå vidare och begrava henne...hur ska jag kunna säga hej då en sista gång...snälla ni som varit i min sits....vad gjorde ni, hur gick ni vidare och hur fan ska jag orka?!
  3. Medlem sedan
    Mar 2012
    #2
    Hej!
    Måste först tala om hur oerhört ledsen jag är för er skull! Det är hemskt att man ska behöva vara med om sådana saker!
    Jag har varit med om liknande, men det var inga utredningar. När jag var i vecka 21 tyckte jag att vår lilla tjej inte hade rört sig på länge (kände av henne redan i vecka 16). Vi åkte in till akuten där det konstaterades att hon inte levde längre. Världen rasade samman. Jag var tvungen att föda fram henne och tvekade om jag ville se henne eller inte. Jag är nu glad att jag höll henne i famnen och fick se henne. De var nog lika gamla, din dotter och min. Så perfekta med alla fingrar och tår och allting på plats!
    Jag tog en dag i taget, var sjukskriven i en månad där allt var som en dimma. Det låter som en klyscha, men det blir lättare med tiden!
    Vår lilla tjej kremerades och lades i en minneslund, tyvärr har vi flytttat därifrån men besöker kyrkogården då vi är på besök, tänder ljus och sätter några fina blommor.
    Det är viktigt att prata om det som hänt och inte vara rädd att andra ska tycka det är jobbigt! Jag hoppas att du har familj och vänner nära.
    Jag fick prata med en kurator som jag även träffade straxt efter förlossningen. det hjälpte mig. Men det är först nu, två år senare som jag börjat leva på riktigt igen. Du kommer dit du med, men ta allting i din takt!! Låt sorgen ta tid och titta på bilder och minns tillsammans <3
  4. 2
    Hej!
    Måste först tala om hur oerhört ledsen jag är för er skull! Det är hemskt att man ska behöva vara med om sådana saker!
    Jag har varit med om liknande, men det var inga utredningar. När jag var i vecka 21 tyckte jag att vår lilla tjej inte hade rört sig på länge (kände av henne redan i vecka 16). Vi åkte in till akuten där det konstaterades att hon inte levde längre. Världen rasade samman. Jag var tvungen att föda fram henne och tvekade om jag ville se henne eller inte. Jag är nu glad att jag höll henne i famnen och fick se henne. De var nog lika gamla, din dotter och min. Så perfekta med alla fingrar och tår och allting på plats!
    Jag tog en dag i taget, var sjukskriven i en månad där allt var som en dimma. Det låter som en klyscha, men det blir lättare med tiden!
    Vår lilla tjej kremerades och lades i en minneslund, tyvärr har vi flytttat därifrån men besöker kyrkogården då vi är på besök, tänder ljus och sätter några fina blommor.
    Det är viktigt att prata om det som hänt och inte vara rädd att andra ska tycka det är jobbigt! Jag hoppas att du har familj och vänner nära.
    Jag fick prata med en kurator som jag även träffade straxt efter förlossningen. det hjälpte mig. Men det är först nu, två år senare som jag börjat leva på riktigt igen. Du kommer dit du med, men ta allting i din takt!! Låt sorgen ta tid och titta på bilder och minns tillsammans <3
Kära besökare.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.

Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.

Vänligen Allt för föräldrar