Skrivet: 2014-06-21, 23:17
#1
Att aldrig hitta rätt
Jag har letat, jag har väntat, jag har hoppats på att en dag finna rätt. Men kan man finna den rätta/rätte eller är det bara något man tror?
Hur känns det? Kan man känna det? Känner man glädje varje dag? Känner man sig älskad? Känner man sig trygg och säker?
Jag har utseende med mig, jag behöver inte sitta ensam men ändå faller jag för killar som på något sätt verkar ha mig som någon sorts brygga till nästa något bättre kommer.
Jag trodde i och med min nya att jag funnit den rätte, men det verkar inte så. Jag är omtänksam och go, jag vill dela vardag som ledighet med den jag älskar, medans min nye påstår att jag kräver för mycket. Jag ifrågasätter aldrig vad han gör och det kan komma helt oförberedda resor hipp som happ för honom och även om det så är en helg av få han är ledig så kan han åka ensam iväg.
Han har talat om för mig att helgerna betyder inte så mycket för honom och att han inte tycker att man behöver vara med varandra då och spelade heller ingen roll om jag skulle befinna mig 120 mil ifrån honom.
Det kändes inte alls trevligt att höra. Jag svarade inte på det utan tog en promenad och grät i min ensamhet.
Han jämför och tar ibland upp om sitt ex hur bra dem hade och hur sällan de var osams. Min magkänsla säger mig att han älskar henne än.
Han blev lämnad och det känns som att de båda känner något för varandra än.
Jag kan inte berätta hur jag känner för honom, han är inte min bästa vän.. Om jag rådfrågar honom om vad det än kan gälla, allt från jobb till barn så blir han irriterad och tycker att jag inte har självförtroende och att det är oattraktivt i hans ögon.
Jag låter bli att fråga honom mer och pratar med andra istället. Det känns inte alls bra det här.
Den man lever med ska man väl kunna dela tankar med, känna att det känns skönt att komma hem till denne efter att arbetsdagen är över, att känna sig älskad, känna trygghet och glädje.. Ska man inte känna så?
Han åker snart iväg på semester, jag stannar hemma och han ska umgås med sitt ex och deras gemensamma vänner.
Åter igen ligger jag vaken, gråter i tystnaden medans han ligger brevid och sover. Jag frågar mig själv om det här är rätt, ska man gråta och ligga sömnlös om man är lycklig, om man känner sig älskad?
Det spelar ingen roll hur mycket jag ger av mig själv för om han älskade mig, skulle han aldrig göra som han gör och absolut inte säga det han säger.
Jag känner att min kärlek som jag ger och ger av börjar ta slut, jag orkar inte leva så här, att varje dag fundera på vad man säger, om han ber mig gå eller vad som skall ske. Känns otryggt och inte alls bra.
Vi lever dessutom under helt olika förutsättningar både vad gäller karriär och ekonomiskt och jag når inte till hans levnadsstil och hur han vill ha det i ett förhållande.
Jag vet inte om jag ska låta detta vara, låta honom finna den kvinna han egentligen vill ha och jag kan äntligen få trygghet igen, sova igen, slippa ligga gråtandes i tystnad.. Kanske en vacker dag, finner jag någon som vill lyssna på mig, som står vid min sida, som bryr sig om mig.. Någon som älskar mig över allt annat och som ler när han ser mig.
Att min nuvarande skulle vara denna jag önskar mug kommer aldrig ske, för hur han än bedyrar sin kärlek och hur många gånger han än säger sig älska mig, så är jag inte den rätta för honom, jag är inte den han drömmer om, det känns inte så....