Svärmor är sjuk...
Psykisk ohälsa
  1. Anonym 76
    #1

    Svärmor är sjuk...

    Jag hade aldrig kunnat ana vad jag skulle kastas in i när jag blev ihop med min kille. Hans mamma är psykiskt sjuk och alla måste tassa på tå runt henne. Min kille måste ta medicin för att klara av det (citalopran) och trots det får han dippar som är skitjobbiga. Han är allt hon har och således får han ta allt.

    På midsommarafton ringde hon när vi var på väg till firandet och grät och sa att vi minsann sket i henne för att hon inte fick följa med. Hon hade inte frågat om hon fick följa med och hon orkar aldrig göra något så vi tog väl förgivet att hon inte ville. Hon trodde nog inte hon skulle överleva det här. Min kille åkte dit i stället för till firandet för han trodde hon skulle ta livet av sig. Men han fick inte komma in, hur kunde han tro att det var så allvarligt undrade hon? Senare på dagen ringde hon igen. Nu var hon så snäll och upplyste honom om att hon minsann blivit överfallen i skogen för tre år sen. Hela midsommarhelgen vart i kaos pga allt som hände på midsommarafton.

    I förrgår ringde hon och bråkade för att vi inte brydde oss om henne. Hon hade köpt skor åt min dotter och nu skulle hon kasta dom eftersom vi inte brydde oss om henne och kom dit och hämtade dom. Jag var ju dock inte välkommen ändå men jag skulle väl ändå komma och hämta dom?

    Hon ringer och gråter och säger att hennes familj är borta. Hennes son bryr sig inte längre (han är allt hon har kvar, alla hennes vänner och familj är borta pga hur hon beter sig mot allt och alla). Han försöker att förklara att han alltid kommer att vara hennes familj men att det är normalt att barnen flyttar och skaffar en egen familj. Vi kommer aldrig att kunna fira jul ihop så länge hon lever för han ska vara hos henne. Jag är inte välkommen för det är deras grej.

    Hon äter så starka lugnande att hon går runt i en dimma hela tiden. Det stoppar henne dock inte från att gå och snacka skit om allt och alla. Tom hennes präst kastade ut henne från kyrkan för att hon betedde sig så illa mot honom.

    En granne till min kille jobbar med psykiskt sjuka människor på en låst avdelning och hon satt i helgen med mig och sa åt mig att jag måste få honom att förstå två saker. För det första att han inte är ensam om detta. Att det finns fler som har samma helvete. Sen att han måste förstå att han inte ska behöva ta ansvar för sin mamma. Hon måste ta ansvar för sitt, han har en familj nu. Han är bonuspappa till två barn som avgudar honom och så jag som gör vad som helst för honom. Men det är jobbigt. För hon ringer varenda helg (då hon vet att vi är tillsammans) och säger något som får hans humör att ramla ner i botten och sen ligger han i säng och låser in sig hela helgen och oroar sig för att hon ska ta livet av sig. Han stänger av telefonen men får hon inte tag i honom tror hon att han är död och blir hysterisk och tar ännu mer lugnande. Min kille hade samma lugnande för något år sen. Han tog 5 mg och vart nockad. Hon är i dag uppe i en dos på 50 mg/gång och dom hjälper inte längre.

    Han vill berätta vad detta gör med honom men vågar inte. Hon har aldrig något positivt att säga utan klagar och gråter bara. Nu tjatar hon om att få mitt nummer. Än så länge har han klarat sig i från att lämna det men jag vet inte hur länge han står emot och vad händer om hon frågar mig direkt? Jag kan ju knappast säga nej för då ska hon väl ta livet av sig igen.

    Jag vet att jag låter hård. Men han gör allt för henne men han får bara skit tillbaka. Aldrig några positiva ord utan han får bara höra hur dålig han är på alla sätt. Jag vet inte vad jag vill med det här inlägget. Skriva av mig lite bara...
  2. 1
    Svärmor är sjuk... Jag hade aldrig kunnat ana vad jag skulle kastas in i när jag blev ihop med min kille. Hans mamma är psykiskt sjuk och alla måste tassa på tå runt henne. Min kille måste ta medicin för att klara av det (citalopran) och trots det får han dippar som är skitjobbiga. Han är allt hon har och således får han ta allt.

    På midsommarafton ringde hon när vi var på väg till firandet och grät och sa att vi minsann sket i henne för att hon inte fick följa med. Hon hade inte frågat om hon fick följa med och hon orkar aldrig göra något så vi tog väl förgivet att hon inte ville. Hon trodde nog inte hon skulle överleva det här. Min kille åkte dit i stället för till firandet för han trodde hon skulle ta livet av sig. Men han fick inte komma in, hur kunde han tro att det var så allvarligt undrade hon? Senare på dagen ringde hon igen. Nu var hon så snäll och upplyste honom om att hon minsann blivit överfallen i skogen för tre år sen. Hela midsommarhelgen vart i kaos pga allt som hände på midsommarafton.

    I förrgår ringde hon och bråkade för att vi inte brydde oss om henne. Hon hade köpt skor åt min dotter och nu skulle hon kasta dom eftersom vi inte brydde oss om henne och kom dit och hämtade dom. Jag var ju dock inte välkommen ändå men jag skulle väl ändå komma och hämta dom?

    Hon ringer och gråter och säger att hennes familj är borta. Hennes son bryr sig inte längre (han är allt hon har kvar, alla hennes vänner och familj är borta pga hur hon beter sig mot allt och alla). Han försöker att förklara att han alltid kommer att vara hennes familj men att det är normalt att barnen flyttar och skaffar en egen familj. Vi kommer aldrig att kunna fira jul ihop så länge hon lever för han ska vara hos henne. Jag är inte välkommen för det är deras grej.

    Hon äter så starka lugnande att hon går runt i en dimma hela tiden. Det stoppar henne dock inte från att gå och snacka skit om allt och alla. Tom hennes präst kastade ut henne från kyrkan för att hon betedde sig så illa mot honom.

    En granne till min kille jobbar med psykiskt sjuka människor på en låst avdelning och hon satt i helgen med mig och sa åt mig att jag måste få honom att förstå två saker. För det första att han inte är ensam om detta. Att det finns fler som har samma helvete. Sen att han måste förstå att han inte ska behöva ta ansvar för sin mamma. Hon måste ta ansvar för sitt, han har en familj nu. Han är bonuspappa till två barn som avgudar honom och så jag som gör vad som helst för honom. Men det är jobbigt. För hon ringer varenda helg (då hon vet att vi är tillsammans) och säger något som får hans humör att ramla ner i botten och sen ligger han i säng och låser in sig hela helgen och oroar sig för att hon ska ta livet av sig. Han stänger av telefonen men får hon inte tag i honom tror hon att han är död och blir hysterisk och tar ännu mer lugnande. Min kille hade samma lugnande för något år sen. Han tog 5 mg och vart nockad. Hon är i dag uppe i en dos på 50 mg/gång och dom hjälper inte längre.

    Han vill berätta vad detta gör med honom men vågar inte. Hon har aldrig något positivt att säga utan klagar och gråter bara. Nu tjatar hon om att få mitt nummer. Än så länge har han klarat sig i från att lämna det men jag vet inte hur länge han står emot och vad händer om hon frågar mig direkt? Jag kan ju knappast säga nej för då ska hon väl ta livet av sig igen.

    Jag vet att jag låter hård. Men han gör allt för henne men han får bara skit tillbaka. Aldrig några positiva ord utan han får bara höra hur dålig han är på alla sätt. Jag vet inte vad jag vill med det här inlägget. Skriva av mig lite bara...
  3. Anonym
    #2
    Hej!
    Det du beskriver låter jättejobbigt men jag kan inte låta bli att undra.. När man inleder ett förhållande med någon så har man normalt sett en startsträcka där man lär känna varandra. Man träffar varandras vänner och familj. Hur kan det här med svärmor komma som en överaskning för dig? Du måste ju ha sett tecknen tidigt i erat förhållande.
    För mig är familjen det viktigaste som finns men om någon drar ner alla andra så måste man överväga om man ska "skära bort den ruttna köttbiten för att slippa amputera hela armen. Det jag menar är att självklart så ska snuttjulle hjälpa sin mamma men om det drar ner honom så pass att det går ut över dig och erat förhållande så måste du nog sätta ner foten och säga ifrån.
    Fråga dig själv om förhållandet är värt allt besvär det medför. Snubben äter medicin för att orka med sin morsa... Låter inte sunt i mina öron. Sedan får dina barn "avguda" honom så mycket dom vill men hans morsa verkar vara viktigare för honom än vad dina barn är.
    Kanske låter hårt men det är så det låter i ditt inlägg.
  4. 2
    Hej!
    Det du beskriver låter jättejobbigt men jag kan inte låta bli att undra.. När man inleder ett förhållande med någon så har man normalt sett en startsträcka där man lär känna varandra. Man träffar varandras vänner och familj. Hur kan det här med svärmor komma som en överaskning för dig? Du måste ju ha sett tecknen tidigt i erat förhållande.
    För mig är familjen det viktigaste som finns men om någon drar ner alla andra så måste man överväga om man ska "skära bort den ruttna köttbiten för att slippa amputera hela armen. Det jag menar är att självklart så ska snuttjulle hjälpa sin mamma men om det drar ner honom så pass att det går ut över dig och erat förhållande så måste du nog sätta ner foten och säga ifrån.
    Fråga dig själv om förhållandet är värt allt besvär det medför. Snubben äter medicin för att orka med sin morsa... Låter inte sunt i mina öron. Sedan får dina barn "avguda" honom så mycket dom vill men hans morsa verkar vara viktigare för honom än vad dina barn är.
    Kanske låter hårt men det är så det låter i ditt inlägg.
  5. Medlem sedan
    Apr 2015
    #3
    Sonen har nog sina problem också, det är inte bara mamman som har det, och du försöker simma rakt i detta stormande hav. Det är mycket svårt. Du behöver vara starkare än de andra och kunna hjälpa er alla. Ett litet tips som är mycket viktigt är gränssättning innan de äter upp dig helt och hållet med alla stormar.
  6. 3
    Sonen har nog sina problem också, det är inte bara mamman som har det, och du försöker simma rakt i detta stormande hav. Det är mycket svårt. Du behöver vara starkare än de andra och kunna hjälpa er alla. Ett litet tips som är mycket viktigt är gränssättning innan de äter upp dig helt och hållet med alla stormar.
  7. mammatill 4
    #4
    Oj vad jag kände igen mig i detta . Jag har precis likadan situation som din man har . Har fått gå på tå hela min uppväxt och sedemera vuxna liv ända tills för ett år sedan jag efter lååång terapi börjar återfå mitt eget liv. Vi har tex alltid tillbringat alla högtider med min mor eftersom det är såå synd om henne ...Hon saknar ju egen initiativförmåga . Om ngt inte är till belåtenhet dvs man köper enligt henne fel present så ruusar hon iväg och gråter inför barn och barnbarn. Mkt gap och skrik inte varje gång men var tredje gång man ses kanske. Har tex inte velat lämna mina barn där eftersom jag misstänker att de skulle bli utsatta av hennes utbrott .
    Under min 15 år långa terapi så har jag förstått att min dåliga självkänsla beror på att jag aldrig blev bekräftad av min mor och hennes lynnighet lärde mig visserligen att bli väldigt lyhörd på andra och jag hamnade i medberoende . Jag kände mig enormt fri när jag vågade säga ifrån det blev visserligen mkt aggressioner och hon skulle säga till hela släkten hur elak jag var . Det fick jag ta för jag var tvungen att börja prioritera min egna familj . Har försökt att förmå min mor att söka hjälp men det har inte gått hem . Ni har kanske tur att din svärmor har hjälp via läkare (om hon nu får piller från någon läkare)
    Det man kan göra är att din make markerar att du är hans familj nu och att hon måste acceptera han val i annat fall slutar han umgås med henne helt.
    Säg att hon har ett val . Min mor tyckte så illa om min man och jag sa att passar det inte så behöver vi inte umgås men det tog som sagt många år innan jag vågade . Hon tyckte förresten illa om mitt ex också så det verkar inte spela någon roll. Ta absolut inte åt dig , för om din man skulle träffa någon annan så skulle hon agera likadant .

    Har din man några syskon ? Jag har märkt att min mor slår lite kilar mellan syskonen , dvs säger ofördelaktiga saker om den andre och det kan bli intriger mellan syskonen . När din man till sist orkar säga ifrån då kommer han må bättre efter ett tag men det gäller att stå emot .Hon kommer troligen regarera med att hota med suicid och annat . Jag blev arvslös och skulle uteslutas ur släkten ... Men du måste stötta honom i att ta avstånd och hålla distansen . Hon kommer säkert göra massa olika trix för att återfå kontrollen .
    Kram från en som vet vad ni går igenom
  8. 4
    Oj vad jag kände igen mig i detta . Jag har precis likadan situation som din man har . Har fått gå på tå hela min uppväxt och sedemera vuxna liv ända tills för ett år sedan jag efter lååång terapi börjar återfå mitt eget liv. Vi har tex alltid tillbringat alla högtider med min mor eftersom det är såå synd om henne ...Hon saknar ju egen initiativförmåga . Om ngt inte är till belåtenhet dvs man köper enligt henne fel present så ruusar hon iväg och gråter inför barn och barnbarn. Mkt gap och skrik inte varje gång men var tredje gång man ses kanske. Har tex inte velat lämna mina barn där eftersom jag misstänker att de skulle bli utsatta av hennes utbrott .
    Under min 15 år långa terapi så har jag förstått att min dåliga självkänsla beror på att jag aldrig blev bekräftad av min mor och hennes lynnighet lärde mig visserligen att bli väldigt lyhörd på andra och jag hamnade i medberoende . Jag kände mig enormt fri när jag vågade säga ifrån det blev visserligen mkt aggressioner och hon skulle säga till hela släkten hur elak jag var . Det fick jag ta för jag var tvungen att börja prioritera min egna familj . Har försökt att förmå min mor att söka hjälp men det har inte gått hem . Ni har kanske tur att din svärmor har hjälp via läkare (om hon nu får piller från någon läkare)
    Det man kan göra är att din make markerar att du är hans familj nu och att hon måste acceptera han val i annat fall slutar han umgås med henne helt.
    Säg att hon har ett val . Min mor tyckte så illa om min man och jag sa att passar det inte så behöver vi inte umgås men det tog som sagt många år innan jag vågade . Hon tyckte förresten illa om mitt ex också så det verkar inte spela någon roll. Ta absolut inte åt dig , för om din man skulle träffa någon annan så skulle hon agera likadant .

    Har din man några syskon ? Jag har märkt att min mor slår lite kilar mellan syskonen , dvs säger ofördelaktiga saker om den andre och det kan bli intriger mellan syskonen . När din man till sist orkar säga ifrån då kommer han må bättre efter ett tag men det gäller att stå emot .Hon kommer troligen regarera med att hota med suicid och annat . Jag blev arvslös och skulle uteslutas ur släkten ... Men du måste stötta honom i att ta avstånd och hålla distansen . Hon kommer säkert göra massa olika trix för att återfå kontrollen .
    Kram från en som vet vad ni går igenom
  9. mammatill 4
    #5
    oj såg att jag skrivit 15 års terapi det hade blivit dyrt endast drygt ett år ska det ju vara
  10. 5
    oj såg att jag skrivit 15 års terapi det hade blivit dyrt endast drygt ett år ska det ju vara
  11. Medlem sedan
    Sep 2016
    #6
Kära besökare.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.

Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.

Vänligen Allt för föräldrar