Kommer ni ihåg mig, såhär är läget nu

[flaxis]

http://www.alltforforaldrar.se/snack2/threads/1547631-Är-detta-utvägen-ändå


Hej allihopa,

jag har varit borta härifrån väldigt länge. Skrev en tråd för två år sen som jag letade upp nu idag (klistrade in länk här ovan).

Nån som vill veta hur det gick?

Tja, vi fortsatte i vår terapi och det gick lite upp och ner, men jag återfick aldrig mina lustkänslor för honom. Det var helt omöjligt. Jag älskar honom men kan inte tänka mig att ligga med honom om man ska vara rakt på sak.

I våras kom jag på honom med en affär igen så då sa jag att nu var det slut. _Jag hade bestämt det för mig själv. Behövde känna själv att jag kunde sätta EN gräns och hålla den. Då tog det fart ordentligt, han började dejta andra till höger och vänster och det gör han fortfarande. Han har 3 kvinnor som är helt otroligt förälskade i honom och gör allt för honom. Ibland funderar jag över om de vet om varandra... Han är ute mycket med polare också. Jag är imponerad av hans sociala förmåga, han kan fixa någon på en timme som vill träffa honom. Och jag sitter hemma med barnen.

Hans version är att jag har varit totalt ointresserad av honom i många år, bara brytt mig om mig själv och att allt han gjorde var att försöka ha en familj. Men till slut stod han inte ut med att leva utan sex längre.


Vi bor fortfarande ihop, då han gör allt för att slippa flytta (jag ska bo kvar), det finns gott om möjligheter att förhala allting om man vill. Saker som tar en timme på riktigt, tar en månad att genomföra.

Jag älskar honom så mycket. Men vi funkar inte ihop. Får inse det. Nu är det slut.

Jag är riktigt ensam nu. Anstränger mig för att skapa nya kontakter, fördjupa med bekanta och så. Det går sådär. Det finns verkligen väldigt olika människor, man passar inte ihop med alla. Jag längtar något enormt efter
1. ett gäng vänner som man kan gå ut med, göra allt möjligt med, prata med...
2. en man som älskar mig, som håller om mig, som åtrår mig och som jag åtrår

[MaryT*]

Men varför vägrar han flytta? Och vad har du gjort för att få ut honom?

Du behöver bli av med den där elaka människan, du behöver få ut honom ur ditt hem och du behöver få lugn och ro med dina/era barn.
Sätt ett datum när han ska vara ute. Sen är det upp till honom att fixa det. Jag vet inte exakta lagar och regler kring det där, men självklart måste man inte ha en oönskad person boende hos sig hur länge som helst.
Vem står på bostaden? Om det är du borde det ju inte vara svårt alls. Om det är han som får väl du flytta då, så kan han bo kvar.

Vad är det hos honom du älskar? När jag läser det du skrivit, både i den gamla tråden och här, så ser jag bara en avskyvärd, elak, egoistisk och faktiskt lite sjuk person som låter sin sjuka sida gå ut över dig.

[flaxis]

MaryT: det var ord och inga visor att någon kan uppfatta honom som så hemsk kunde jag ändå inte tro.

Jo, vi äger vårt boende 50/50 och jag vill bo kvar, det är därför det är som det är. Vi måste komma överens... helt enkelt. Han måste hitta nåt annat som han kan tycka är OK och det är inte lätt. Han kan inte tänka sig nåt "mellanboende" och jag har sagt OK till att han får bo kvar tills han hittar ett nytt permament boende....

[MaryT*]

Jamen då är väl allt i sin ordning då? Han vill inte flytta och du tycker att det är ok att han bor kvar. Vad är problemet?

Och ja, jag är förvånad att du inte ser vilka vidriga saker han gjort och gör mot dig. Istället är det nästan som att du försvarar hans handlingar och honom som person?...

[flaxis]

Hm...vet inte hur jag ska kunna svara kortfattat på det här men jag vill ändå svara. Alltså det är så att han beskyller mig för att ha varit otroligt egoistisk, att jag har kört med härskartekniker mot honom, att jag har bestämt allt i hemmet och runt familjen, att jag har varit kontrollerande, att jag saknar självinsikt, att jag har sjuka fantasier om honom...listan kan göras lång.

Jag tar på mig skulden och har ständigt dåligt samvete för hur hemsk jag har varit mot honom. eller, jag tycker ju inte det själv men jag kan inte förneka eller förminska hans upplevelse. Vet inte hur många gånger jag bett honom om förlåtelse för allt.

Därför känner jag att jag måste visa att jag är schysst nu i separationen.

Vilket är svårt eftersom han aldrig blir nöjd vad jag än gör. Och svårt eftersom jag absolut inte vill leva ensam, men jag ser att det finns ingen annan utväg just nu.

Så samtidigt som jag håller tummarna för att han snabbt ska hitta ett bra boende, känner jag otrolig ångest över både att han är ute och roar sig med andra nu och för hur det kommer bli sen när jag är alldeles ensam på riktigt.

Min terapeut som jag gick till rätt länge sa en gång att jag väl har varit ensam i förhållandet också - det blir inte så stor känslomässig skillnad menade hon på. Men jag tänker ändå att det kommer bli en enorm skillnad att sitta här själv sen.

[MaryT*]

Jag känner ju inte någon av er, jag kan bara gå på det du skriver här.
Och det KAN ju vara så att du har varit och gjort allt det där som han beskyller dig för. Det är ju omöjligt för någon annan att veta egentligen.

MEN - oavsett hur du har varit eller gjort så är det ju ingen ursäkt för honom att bete sig som han har gjort, eller hur? Om han nu har varit så missnöjd med hur du är och gör, varför har han då stannat kvar och istället varit elak mot dig? Det är hans ansvar, och bara hans, att han har varit kvar. Precis som det är ditt ansvar, och bara ditt, att du velat vara kvar.

OM det nu skulle stämma, det han påstår om dig - då tycker jag att han ska bara vara glad att bli av med dig, och flytta snabbast möjligt. Men han verkar ju hemskt nöjd med situationen som den är? Han behöver inte anstränga sig och hitta bostad (som dessutom förmodligen blir dyrare för honom än att bo kvar hos dig). Han behöver inte ta ansvar för hem och barn, utan han kan fortsätta hänga ute med olika brudar och vänner. Du sitter ju snällt hemma och tar hand om barnen - jättepraktiskt för honom!
Att han dessutom väljer att göra så, visar ju återigen på vilken egoistisk och elak människa han är. Jag har ärligt talat svårt att förstå att du går med på det. Att du står ut!

Om jag får vara lite amatörpsykolog såhär över nätet, så är jag rätt säker på att han har manipulerat och hjärntvättat dig att tro att det är du som är hemsk och elak. Du TROR verkligen på det och har dåligt samvete för det, och därför låter du honom bete sig som ett svin.

Du säger att han aldrig blir nöjd vad du än gör. Fine, så bra för dig då! För då kan du helt sätta hans bästa åt sidan, och bara rikta in dig på vad som blir bäst för dig och barnen. Du behöver inte ta någon hänsyn alls - vad är det fö rmening med det om han ändå tycker att allt du gör är fel?
Men då tycker jag att du ska tänka på att barnens bästa är INTE att föräldrarna är taskiga mot varandra, eller pratar skit om varandra eller så. Du ska bete dig helt enligt regelboken, men inte vänligare än så. Du ska inrätta ditt liv så att du och barnen får det bra och tryggt, hur HAN sen inrättar sitt (och barnens) liv är inte dina business och inget du behöver bekymra dig för. Han får fixa det själv, du är inte hans mamma.

Sluta upp med ditt dåliga samvete! OM du nu har gjort en massa fel mot honom, så har du redan bett om ursäkt för det och kan inte göra det ogjort. Om han vill älta i det så är det hans bekymmer. Du kan släppa det.

Att "sitta själv" kan faktiskt vara riktigt härligt. Jag har själv varit där, så jag vet. Och du är ju inte isolerad från omvärlden - du kommer att ha alla möjligheter att träffa både gamla och nya vänner, att göra roliga saker och kanske sen i förlängningen att dejta! Se det som en möjlighet och som en början på nåt jätteroligt och bra - inte världens undergång. För det är det inte
Men du måste börja med att få ut honom. Går han inte självmant får du putta på. Hårt.

Lycka till!!

[flaxis]

Tack!!!!!!!!!!!

[erikastockholm]

Jag tycker det låter som han utför psykisk misshandel mot dig. Precis som skrivs ovanför - hade du betett dig så där illa så hade han dragit och bott på soffan hos en vän.

Kanske borde du prata med en kvinnojour.

Ställ krav nu. Sluta be om ursäkt. Och för Guds skull sluta att serva honom, vilket det verkligen låter som.

Gå ut och roa dig. Gå med i någon förening, dejta och odla de bekantskaper du har. Hör av dig till gamla vänner, se till att ni gör något med jobbet och försök att hänga på saker som händer. Börja träna - gärna något där du träffar lite folk. Se till att du har barnfria dagar då han tar barnen redan nu så du kan börja göra saker själv. Det är mycket bättre om du kan införa det lite i taget än allt på en gång när ni väl flyttat isär. Tänk på barnen - det är viktigt för dem att de får en närvarade pappa och en mamma som tar ansvar för sitt liv.

[MrsPiggy]

Jo jag minns dig. Bra att du säger att det är slut. Det har tagit mycket lång tid för dig att ta detta steget. Hoppas att du nu kan hålla denna kurs. Lycka till!

[flaxis]

Jag ska ärligt säga att steget inte riktigt är taget än, jag har väldigt svårt att släppa honom. Han har så många bra sidor. Det är som han säger, alla tjejer han dejtat nu har blivit jätteintresserade av honom. Han kan välja och vraka.

Men nu säger han ju att han absolut vill separera och det beror på mina dåliga egenskaper - det är helt mitt fel att vi separerar. Och då finns det väl ingen annan utväg.

Jag har i helgen känt mig som världens mest värdelösa person alltså.

Men samtidigt vill jag bara få det gjort, så jag kan sörja på riktigt och sen kanske komma vidare.

ErikaStockholm- tack för de konkreta råden som jag tar till mig! Min energinivå är på minus förstås, men jag ska anstränga mig ordentligt för att åtminstone säga ja om det dyker upp nåt tillfälle. Och försöka orka höra av mig till nån (problemet är att när man hör av sig till en bekant vill man inte genast börja gråta och prata bekymmer, man vill vara positiv och och så...där är nog mitt svåraste problem just nu faktiskt)

[erikastockholm]

Han låter riktigt läskig tycker jag. Säkert kan han visa fantastiska sidor ett tag och dupera en massa tjejer de kan de flesta hustrumisshandlare. Det är klassiskt!

Fundera över varför han går omkring och säger att allt är ditt fel. Det låter inte det minsta sunt. En vuxen person måste förstå att en skilsmässa beror på två personer och i det här fallet är det han som var otrogen upprepade ggr. Om han var missnöjd i ert förhållande så borde han tagit det med dig och inte varit otrogen. Om han då ändå tycker det är ditt fel men inte vill försöka fortsätta så borde han sluta klanka ner på dig. Det är en sak att ge konstruktiv kritik, men det är inte det som händer här.


Spring bort ifrån honom så fort du kan! Märker du inte att han trycker ner dig?

[flaxis]

erikastockholm: du känner förstås inte till hela vår situtation och läser bara vad jag skriver, det är inte alls objektivt, haha. Du skulle höra honom . Men när man i alla diskussioner hör att man är en person som trycker ner den andre på olika vis så kan man inte bortse från det. Oavsett vad jag har gjort eller inte så upplever han att jag har varit och är en som styr hela familjen med järnhand för mina egna syften. Han känner sig som en bricka i mitt spel. Orsaken finns troligen i hans uppväxt...det är ju där man hittar det mesta.

Vi är väldigt lika på många sätt. Det är kanske därför vi har så otroligt svårt att slita oss från varandra, trots att vi uppenbarligen inte mår bra ihop.

Nu går det ut över vårt barn tyvärr och vi bara måste göra nåt. Han har skaffat ett korttidskontrakt och flyttat dit en del möbler, men han är inte där för han vantrivs förstås. Vårt gemensamma boende är väldigt trevligt.

När han är borta några dagar, känner jag energin återvända och hur jag börjar ta tag i saker och ting igen. Sen kommer han hem och allt kollapsar. Och ändå kan jag inte bara "sparka ut" honom, han mår minst lika dåligt som jag...

Jag hoppas så mycket att han hittar ett boende som han vill ha snart!!!!

[Snäckan #1]

Fast nu försvarar du bara honom. Du blir manipulerad av honom med tanke på att han utnyttja dina känslor som du känner för honom. Tro inte för en sekund att ha kommer att ända sig. Det enda du slösar idag, är din tid - att hitta en riktig man som inte beter sig som ett svin... din energi - som du kan lägga på annat.

Personligen tror jag inte att du kommer att slänga ut honom med tanke på ditt försvar för honom. Han sitter för djupt rotad i din hjärna men tro mig, det blir INTE bättre - någonsin. Om 5 år kommer du att ånga så innerligt att du inte lämnade honom igår.

[erikastockholm]

Sparka ut honom och förkorta separationsprocessen! Det är inte bra för någon av er det här och jag kan garantera att det går ut över era barn med denna yoyo-situation.

Jag påstår inte att du är perfekt, men han beter sig illa och du är så pass hunsad att du försvarar honom.

[flaxis]

Jag tar till mig era hårda ord behöver höra sanningar antar jag. Min bästa vän som är den enda som vet allt bara suckar numera och undrar när jag ska vakna upp. Men hon finns kvar och det är jag extremt tacksam över.

Han har sagt att han ska flytta. Han har en liten lägenhet på korttidskontrakt som han nu har flyttat lite möbler och saker till. Problemet är väl att han har haft den länge och sagt att han ska flytta dit, men inte gör det. Och eftersom vi har vårt hus tillsammans, kan jag inte "kasta ut" honom. Jag kan ju inte tvinga honom att vara där. Jag har sagt att jag kan bo där ett tag, men det vill han inte heller.

Jag har bett honom att sova hos de tjejer han träffar istället för att vara hos någon och sen komma hem mitt i natten. Det vill han inte. Men samtidigt är han så arg på mig och mår dåligt så han inte kan sova sen ändå och går uppe och "låter" så jag vaknar. Typ plockar ur diskmaskinen kl 02.

Jag har i varje fall sagt till honom nu idag att det är ohållbart och att vi måste komma framåt i processen och jag stod pall för allt gammalt groll som då virvlade upp.

[MaryT*]

Du ska vara väldigt glad att din vän står kvar, tycker jag. Jag ser mig själv som en väldigt tålmodig och förstående vän, men jag tror inte att jag hade orkat lyssna på ditt försvarande av honom till slut.

Ok, han vill inte flytta. Om du då verkligen VILL komma nånstans, så tycker jag att du sätter dig redan idag och ringer runt och kollar efter en lägenhet. Så får han bo kvar i huset.
Men jag tror faktiskt inte att du vill det, inte tillräckligt mycket i alla fall. Jag blir nästan förbannad när jag läser det du skriver. Mest å dina barns vägnar!

[flaxis]

Hm, känns riktigt bra att skriva av mig här och att läsa era svar! *känner mig tacksam*

Han bad mig att sluta lägga mig i (fråga och kommentera) hans nya bekantskaper. Jag svarade att någon av oss måste flytta och erbjöd mig att flytta till korttidslägenheten så kunde han bo kvar. Nej, han ska flytta svarade han då. Vi har berättat här hemma och för alla att jag ska bo kvar så det är det alla väntar på.

Det känns på ett underligt vis som att era raka svar hjälper mig att bli mer "hård" mot honom. Även fast han är ledsen och säger att han har det dåligt (jag märker också att en av tjejerna kör riktigt mycket med honom, han bara utför en massa "arbete" åt henne hela tiden och verkar inte få särskilt mycket tillbaka) så har jag nu stått på mig och förklarat hur skruvad jag tycker att situationen är (familjeliv, separation, ny relation och dejting, allt på samma gång för hans del!) och att den bara måste förändras.

Det enda jag måste klara är det där att inte bry mig om honom så mycket, inte fråga om vad han gör och så...för han berättar en del men inte allt... detta triggar fantasier i mitt huvud och sen vägrar han berätta mer och skrattar åt mig och hur sjuka mina fantasier är. Däremellan är han ledsen och jag tröstar honom och då får jag bekräftelse på så sätt att han säger att jag är den enda han egentligen vill ha...

*håller tummarna för att han tar sig i kragen och flyttar denna veckan*

[MaryT*]

Du kan nog hålla tummarna tills du blir blå. Han flyttar inte om inte du ändrar din inställning till honom.

Du måste sluta bry dig! Det låter jättehårt säkert, men det är enda sättet. Att nån brud kör med honom - är det DITT problem? Nej, det är det inte. Du har egna bekymmer, du behöver inte ta över hans också. Speciellt inte hans bekymmer med nya dejter, herregud! Hur långt ska det gå, ska du sköta hans relationer åt honom också? Vara med och stoppa in den när de ska ligga med varandra? Ja, förlåt att jag talar klarspråk och också är aningens ironisk. Men du har redan gått alldeles för långt i din omsorg.

Du har faktiskt inte alls med hans relationer att göra heller. Vad har du för intresse för dem? Han behöver inte berätta nåt alls för dig, och vore jag du skulle jag säga åt honom att jag vill inte veta nåt alls om vem han är med och vad de gör. Jag skulle skita blankt i det - det _är inte_ dina business!

Och säger han att du är den enda han vill ha så ljuger han. För älskar man någon så beter man sig inte som han gör. Så lyssna inte på det, det är inte han som vill ge dig bekräftelse - det är han som vill HA bekräftelse, av dig.

Nu tänker inte jag skriva mer, för det känns ganska bortkastat eftersom du verkar så fast i ditt tänk. Du säger en sak (att du vill ta tag i det) men du gör ju inget.

Jag önskar dig ändå lycka till, såklart!

[flaxis]

MaryT* Jag förstår dig. Jag har själv skrivit i trådar några gånger där TS är helt fast i något slags förnekande eller annat som gör att hon försvarar nån snubbe som är totalt elak mot henne eller dum i huvet eller annat. Man blir så matt att man avlider.

Men nu har jag gjort som så att jag kollade hans mejl (har inte gjort någon gång tidigare) och såg svart på vitt vad han har hållit på med (självklart finns det mer än på mejlen!) i år. Han vill verkligen inte vara med mig.

Nu ska jag hjälpa honom att slippa mig!!!!!!!!

[flaxis]

Uppdatering Jag har gett honom ett riktigt bra bud för utlösen av huset. Han sa ja. Nu ska vi komma överens om hur vi ska dela upp saker och ordna bodelningsavtal med juristen. Och datum för när han definitivt ska ha flyttat alla sina saker osv.

Känns så bra!