13-åring med separationsångest?
Tonåringar
  1. Anonym
    #1

    13-åring med separationsångest?

    Min dotter på 13 år började i 7:an på en ny skola, nya klasskamrater, nya lärare, nya lokaler osv. Redan i 4:an började hon att oroa sig inför högstadiet från och till. Men jag har hela tiden trott att det skulle ge med sig.

    De första veckorna var jättejobbiga, mycket ångest, hon ville inte till skolan, när hon väl var där gick det ganska hyfsat, tror jag. Men blev många besök till både mentorn och skolsköterskan.

    Under hösten har det gått sådär, vissa morgnar har hon cyklat iväg utan problem men ibland har hon ringt till mig och storgråtit, sagt att hon vill inte till skolan, att hon inte orkar mer, att hon inte vill leva längre osv.
    Och nu efter höst lovet har det eskalerat och varit jättejobbigt. Varje morgon är en kamp, ska hon komma iväg idag, eller inte? Jag fick köra hem från jobbet en morgon (börjar kl 7) då hon ringde och vart helt hysterisk. När jag väl kom hem, tröstade jag henne, kände hur hon sakta slappnade av och till sist blev som vanligt igen. Jag körde henne till skolan så att hon kom till andra lektionen.
    Vid några tillfällen har hon börjat hyperventilera och skaka. Har förstått att hon varit nära en panikattack men tack och lov har det gått tillbaks.

    Hittade en intressant artikel om separationsångest, allt stämde klockrent in på henne! Kopierar texten från Läkartidningen:

    Separationsångest. Separationsångest karaktäriseras av en för utvecklingsnivån avvikande och överdriven ängslan för att skiljas från föräldrar eller andra närstående, något som speglar hur beroende barn är av föräldrarna för sin överlevnad. Tillståndet debuterar vanligen i förskoleåldern; det är ovanligare med debut i tonåren [1]. Barn med separationsångest uppvisar ofta somatiska symtom, särskilt när de känner hot om att föräldrarna reser bort etc. Barn med dessa besvär brukar inte kunna sova borta från hemmet även om de skulle vilja.
    Ångesten kan leda till att barnet vägrar lämna föräldrarna och därmed också vägrar gå till skolan. Tre fjärdedelar av barn med separationsångest uppvisar även skolvägran [4]. När separationsångest debuterar akut är det inte ovanligt att det sker i samband med skolstart eller byte av skola. En längre tids skoluppehåll kan göra att besvär av separationsångest återkommer eller förvärras.



    Hon säger hela tiden att hon inte vet varför hon reagerar eller känner som hon gör. Hon är inte mobbad, har många kompisar och är social för övrigt.

    Finns det fler med samma problematik? Jag vill ha så många tips och råd som möjligt! Känner mig otroligt maktlös.

    Kontaktade bup dit vi ska i nästa vecka. Har funderat lite på KBT, har någon erfarenhet av denna behandling?

    PS. Kanske ska detta inlägg ligga under en annan rubrik? Ursäkta i så fall, är ny här inne
  2. 1
    13-åring med separationsångest? Min dotter på 13 år började i 7:an på en ny skola, nya klasskamrater, nya lärare, nya lokaler osv. Redan i 4:an började hon att oroa sig inför högstadiet från och till. Men jag har hela tiden trott att det skulle ge med sig.

    De första veckorna var jättejobbiga, mycket ångest, hon ville inte till skolan, när hon väl var där gick det ganska hyfsat, tror jag. Men blev många besök till både mentorn och skolsköterskan.

    Under hösten har det gått sådär, vissa morgnar har hon cyklat iväg utan problem men ibland har hon ringt till mig och storgråtit, sagt att hon vill inte till skolan, att hon inte orkar mer, att hon inte vill leva längre osv.
    Och nu efter höst lovet har det eskalerat och varit jättejobbigt. Varje morgon är en kamp, ska hon komma iväg idag, eller inte? Jag fick köra hem från jobbet en morgon (börjar kl 7) då hon ringde och vart helt hysterisk. När jag väl kom hem, tröstade jag henne, kände hur hon sakta slappnade av och till sist blev som vanligt igen. Jag körde henne till skolan så att hon kom till andra lektionen.
    Vid några tillfällen har hon börjat hyperventilera och skaka. Har förstått att hon varit nära en panikattack men tack och lov har det gått tillbaks.

    Hittade en intressant artikel om separationsångest, allt stämde klockrent in på henne! Kopierar texten från Läkartidningen:

    Separationsångest. Separationsångest karaktäriseras av en för utvecklingsnivån avvikande och överdriven ängslan för att skiljas från föräldrar eller andra närstående, något som speglar hur beroende barn är av föräldrarna för sin överlevnad. Tillståndet debuterar vanligen i förskoleåldern; det är ovanligare med debut i tonåren [1]. Barn med separationsångest uppvisar ofta somatiska symtom, särskilt när de känner hot om att föräldrarna reser bort etc. Barn med dessa besvär brukar inte kunna sova borta från hemmet även om de skulle vilja.
    Ångesten kan leda till att barnet vägrar lämna föräldrarna och därmed också vägrar gå till skolan. Tre fjärdedelar av barn med separationsångest uppvisar även skolvägran [4]. När separationsångest debuterar akut är det inte ovanligt att det sker i samband med skolstart eller byte av skola. En längre tids skoluppehåll kan göra att besvär av separationsångest återkommer eller förvärras.



    Hon säger hela tiden att hon inte vet varför hon reagerar eller känner som hon gör. Hon är inte mobbad, har många kompisar och är social för övrigt.

    Finns det fler med samma problematik? Jag vill ha så många tips och råd som möjligt! Känner mig otroligt maktlös.

    Kontaktade bup dit vi ska i nästa vecka. Har funderat lite på KBT, har någon erfarenhet av denna behandling?

    PS. Kanske ska detta inlägg ligga under en annan rubrik? Ursäkta i så fall, är ny här inne
  3. Medlem sedan
    Jun 2007
    #2

    Låter jättetufft

    Jag hoppas ni fick bra hjälp när ni var iväg.

    Undrar om hon inte skulle vara hjälpt av något invant att ta med i ryggan. Nåt litet gosedjur typ som är hemtamt och kan ge lite extra trygghet. Nåt pyttelitet som inte syns för övriga.. Typ i nyckelringsstorlek. Den kan man ju sitta och pilla lite med utan att nån skulle se det konstigt.

    I värsta fall skulle jag nog fundera över att ta en diskussion med vården om något lättare ångestdämpande. Hon lär ju förbi detta hinder.
    Bara måste...... allt....
  4. 2
    Låter jättetufft Jag hoppas ni fick bra hjälp när ni var iväg.

    Undrar om hon inte skulle vara hjälpt av något invant att ta med i ryggan. Nåt litet gosedjur typ som är hemtamt och kan ge lite extra trygghet. Nåt pyttelitet som inte syns för övriga.. Typ i nyckelringsstorlek. Den kan man ju sitta och pilla lite med utan att nån skulle se det konstigt.

    I värsta fall skulle jag nog fundera över att ta en diskussion med vården om något lättare ångestdämpande. Hon lär ju förbi detta hinder.
Kära besökare.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.

Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.

Vänligen Allt för föräldrar