Hej!
Inlägget kommer säkert bli långt, men som sagt jag behöver skriva av mig detta och få råd och stöd.

Vi börjar från början.
Jag är 24 nu blir 25. Väntar nu vårt första barn med min sambo.
Vi gick ut med att jag vart gravid. Alla blev glada.
Några veckor senare får jag veta att min sambos syster är gravid också, jag blev chockad och blev ganska uppretad på det. Varför? Jo, för jag fick veta det på ett sånt oärligt sätt. Min sambo visste redan om att hon vart gravid, utan att säga det till mig. Han säger att han fick reda på det kvällen innan jag fick reda på det. Okej, jag tror på honom. Men saken är att jag fick veta det av min sambos bror (15 år) och min svärmor hånskratta mig i ansiktet när jag fråga om det var sant. Och jag blev skogstokig, pågrundav min svärmor samt svärfar försörjer min sambos syster, hon går i skolan (gymnasiet), hon slängde ut pappan till barnet bara någon vecka innan, hon är mycket omogen för att vara 20 år. Bortskämd, och tror att allt är bus enkelt att skaffa/ta hand om ett barn. (Pappan till barnet har ingen inkomst alls). Saken är att min svärmor har varit stenhård mot min sambo och hans syskon om sex, barn, skola, jobb, inkomst, boende. Man ska gå klart skolan, man ska ha jobb och en ekonomi som tillåter. Min svärmor har predikat som tusan för mig också, angående att man INTE ska skaffa barn utan jobb och en bra inkomst. Inte nog med att hon tycker illa om en bekant som går på socialen samt att pappan till barnen har 0 inkomst. Nu, nu är allt helt annorlunda..nu när hennes dotter ska ha barn på exakt samma vis, förutom att hennes egna dotter tror att mamma och pappa alltid finns med pengar. Nu är de dessutom annorlunda eftersom deras dotter ska gå på socialen efter studenten..och det är inte ens säkert att socialen går med på att hon ska hyra mammas lägenhet i andra hand som hon nu bor i som student lägenhet. (Mamma och pappa betalar lite mer en halva hyran, samt mat)

Nu till saken, jag är inte överens med deras helt plötsliga vändning, då jag anser att man bör ha jobb och stå på egna ben när man ska skaffa barn. Allt som sagts tidigare är inte existerande längre, och allt som rör henne ska nu vara så bomulls lent. Alla ska tänka på henne, och stötta henne. Hon är ju ensam....jag är en av dem som INTE stöttar henne i sitt beslut, för hon tror att alla ska ställa upp jämt på henne. Tex, ringer hon till min sambo och ber om mat x antal dagar i rad ist för att gå 250 meter till affären. Hon kör hem till oss för att äta....och vi bor längre ifrån en affären. Hon klagar på att min sambo inte stöttar henne och att jag inte heller gör det. Hon påstår sig att deras föräldrar försörjer oss pga jag är sjukskriven, då 100%. Inte nu. Hon vet inte ens att man får en viss % av sin lön, och hon tror sig veta. Allt som hon sagt och hur hon beter sig gör mig förbannad. Min sambo vart till en början mesig mot henne och curla henne. Sen av tog det, men nu har det börjat igen... och jag blir nästan arg bara jag tänker på det...saken är att min sambo känner att jag inte vill umgås med hans familj längre och det är så, jag orkar inte med deras beteende. Och jag orkar inte med hans syster heller. Jag vill inte se människan. Vad ska jag göra? Hur ska jag bete mig? Jag är också gravid men vem fan ser det? Ingen, min sambo ser det men ändå inte på samma sätt som han borde göra.....sen hans lillasyster blev gravid.