Uteblivet missfall (MA)
Missfall
  1. Medlem sedan
    Jan 2015
    #1

    Uteblivet missfall (MA)

    Jag trodde verkligen inte att jag skulle behöva byta till den här gruppen, är inte en person som använt forum tidigare men när jag fick veta att jag var gravid så kände jag mig ensam.. Känner mig väl än mer ensam nu, att del erfarenheter om missfall kanske inte är så populärt ..

    Skulle ha varit i v12+2 igår, fick en liiiiiten blödning och lätt kramp i magen (mensliknande), kände direkt att nåt var fel så en kompis skjutsade in mig på gyn. Där konstaterades det att knytet dött redan i v8.. Personalen på sjukhuset var så fina, jag fick medicinen med mig och så åkte vi och hämtade min sambo och checkade in på patienthotellet, tanken var att jag skulle få åka hem när jag börjat blöda.. Tog medicinen vid 17 och blödningen började inte ordentligt förrän ca 02.. Är så tacksam att jag fick vara där, smärtlindringen i form av Alvedon och diklofenak hjälpte väldigt bra, dock fick jag inte ta så mkt av det så fick två sprutor morfin under natten, det hjälpte inte bara mot smärta utan fick mig också att slappna av, tror nästan det var först då blödningen kunde sätta gång ordentligt, när jag slutat vara rädd.

    Vi kom hem på morgon, jag blöder så klart än och känner mig vimsig av sömnbrist, har ont i magen men nu känns det att det är tomt där. Det allra värst som kunde hända har hänt, och vet ni vad? Fast jag är galet lessen och sörjer mitt knyte så kommer jag att klara det här. Nästa helg ska vi gifta oss och när kroppen återhämtat sig ska vi försöka igen.

    //Mia
  2. 1
    Uteblivet missfall (MA) Jag trodde verkligen inte att jag skulle behöva byta till den här gruppen, är inte en person som använt forum tidigare men när jag fick veta att jag var gravid så kände jag mig ensam.. Känner mig väl än mer ensam nu, att del erfarenheter om missfall kanske inte är så populärt ..

    Skulle ha varit i v12+2 igår, fick en liiiiiten blödning och lätt kramp i magen (mensliknande), kände direkt att nåt var fel så en kompis skjutsade in mig på gyn. Där konstaterades det att knytet dött redan i v8.. Personalen på sjukhuset var så fina, jag fick medicinen med mig och så åkte vi och hämtade min sambo och checkade in på patienthotellet, tanken var att jag skulle få åka hem när jag börjat blöda.. Tog medicinen vid 17 och blödningen började inte ordentligt förrän ca 02.. Är så tacksam att jag fick vara där, smärtlindringen i form av Alvedon och diklofenak hjälpte väldigt bra, dock fick jag inte ta så mkt av det så fick två sprutor morfin under natten, det hjälpte inte bara mot smärta utan fick mig också att slappna av, tror nästan det var först då blödningen kunde sätta gång ordentligt, när jag slutat vara rädd.

    Vi kom hem på morgon, jag blöder så klart än och känner mig vimsig av sömnbrist, har ont i magen men nu känns det att det är tomt där. Det allra värst som kunde hända har hänt, och vet ni vad? Fast jag är galet lessen och sörjer mitt knyte så kommer jag att klara det här. Nästa helg ska vi gifta oss och när kroppen återhämtat sig ska vi försöka igen.

    //Mia
  3. Medlem sedan
    Jan 2011
    #2
    Det är ingen rolig erfarenhet, jag vet.
    Jag fick missfall i somras. I början av vecka 11 fick jag en liten blödning, 3 dagar senare var den tillbaka men kraftigare, pratade m gynakuten på fredagen som sa att jag kunde avvakta under helgen, men då det inte slutat blöda ( bara små blödningar då och då) fick vi åka in o kolla. Visade sig att det dött redan i v6. Eftersom jag börjat blöda fick jag åka hem. Dagen efter kom den stora blödningen och jagtrodde det var klart.
    Jag slutade blöda efter någon dag, men måndag kväll fick jag så ont i magen att jag knappt kunde gå, sen bara forsade det.
    Jag fick åka in till gynakuten och blev inlagd m dropp. Var moderkakan som inte ville komma ut helt. just då var jag mest lugn och ville bara ha det avklarat, gråtit hade jag gjort veckan innan.

    Men visst har jag tänkt på det då och då under de månader som gått, och både varit ledsen och arg.
    Vi hade berättat för en del vänner ochvåra föräldrar, men för mig kändes det bra att dom visste om det och jag harfått mkt stöd av dom.

    Och vet du vad?! Nu är jag gravid igen😊
    4 månader efter mf så var min kropp redo.
    Orolig och vågar inte ta ut glädjen till 100%
    Men för var dag som går så växer hoppet.
    Är i v10 nu

    grattis till giftermålet, hoppas ni fick en fin dag😊!
    Och att ni en dag får ett barn
  4. 2
    Det är ingen rolig erfarenhet, jag vet.
    Jag fick missfall i somras. I början av vecka 11 fick jag en liten blödning, 3 dagar senare var den tillbaka men kraftigare, pratade m gynakuten på fredagen som sa att jag kunde avvakta under helgen, men då det inte slutat blöda ( bara små blödningar då och då) fick vi åka in o kolla. Visade sig att det dött redan i v6. Eftersom jag börjat blöda fick jag åka hem. Dagen efter kom den stora blödningen och jagtrodde det var klart.
    Jag slutade blöda efter någon dag, men måndag kväll fick jag så ont i magen att jag knappt kunde gå, sen bara forsade det.
    Jag fick åka in till gynakuten och blev inlagd m dropp. Var moderkakan som inte ville komma ut helt. just då var jag mest lugn och ville bara ha det avklarat, gråtit hade jag gjort veckan innan.

    Men visst har jag tänkt på det då och då under de månader som gått, och både varit ledsen och arg.
    Vi hade berättat för en del vänner ochvåra föräldrar, men för mig kändes det bra att dom visste om det och jag harfått mkt stöd av dom.

    Och vet du vad?! Nu är jag gravid igen😊
    4 månader efter mf så var min kropp redo.
    Orolig och vågar inte ta ut glädjen till 100%
    Men för var dag som går så växer hoppet.
    Är i v10 nu

    grattis till giftermålet, hoppas ni fick en fin dag😊!
    Och att ni en dag får ett barn
  5. Medlem sedan
    Apr 2015
    #3
    Klarar jag att gå igenom ett MA så gör du! Fick veta mitt MA i 13+3 vilket såklart var hemskt. Hoppas ni är på banan igen.

    Är också helt ny här på forumet men känns skönt att veta att det finns andra som har varit med om samma sak - även om det är hemskt att det ska behöva hända.
  6. 3
    Klarar jag att gå igenom ett MA så gör du! Fick veta mitt MA i 13+3 vilket såklart var hemskt. Hoppas ni är på banan igen.

    Är också helt ny här på forumet men känns skönt att veta att det finns andra som har varit med om samma sak - även om det är hemskt att det ska behöva hända.
  7. Medlem sedan
    Apr 2015
    #4

    Uteblivet missfall (MA)

    ?
  8. 4
    Uteblivet missfall (MA) ?
Kära besökare.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.

Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.

Vänligen Allt för föräldrar