Det är ett långt äktenskap och det är givet att det är en sorg att det tar slut. Med 24 år har ni levt tillsammans ungefär en tredjedel av era liv och större delen av era vuxna liv.
Se det som den sorgeprocess det är, tycker jag. En sådan kan se mycket olika ut från person till person. En viktigt sak tycker jag är att man är ärlig i alla fall mot sig själv i alla delar. Kanske gäller det inte dig, men jag har hört många säga just det där med att det var omständigheter snarare än kärleken till personen som gjorde att man skilde sig. Ofta tycker jag att dessa personer verkar ha en lite skev bild när det gäller vad kärlek är och att de snarare varit mer förälskade i tanken på kärlek än i personen man lever med, att många förväxlat kärlek med att ställa upp på någons respektlösa beteende och att många kvinnor i synnerhet har byggt sina relationer på drömmar och föreställningar att om de bara gör ditt och datt så kommer deras kärlek att besvaras. Eftersom det inte funkar så blir det en besvikelse, men kanske ska man börja fråga sig om det där verkligen var kärlek, i alla fall på slutet när omständigheterna blev sådana att man inte kunde fortsätta.
Det handlar inte om att hacka på sig själv och absolut inte om att gräva ner sig. Istället handlar det just om ärlighet och en sundare syn på saker och ting, vilket är grunden för att lyckas bättre framöver.
Finns ju ingen anledning att "ligga runt". Varför skulle man göra det? Snarare handlar det väl om att ge sig själv tid och utrymme att läka denna sorg, att komma vidare och att se till att göra förnuftiga saker. Vara rädd om sig, helt enkelt. Jag tror inte att man har råd rent känslomässigt för en massa försök och misslyckanden. Man är sårbar, men det är bara ens eget ansvar. Jag tror absolut på att man ska stå på egna ben och vara stabil, inte hitta någon ny som ska hjälpa en igenom sorgerna.
Hur träffar man någon ny? Tja, det finns ju många sätt. Ofta händer det bara. Det är kanske inget man ska leta efter, men om man vill göra det så finns ju Internet.
När bör man träffa någon ny? Finns väl ingen mått på det, men jag var inne lite på det ovan med att vara i balans själv innan man gör det.
Klart att du vill leva och ha roligt!
Ge dig själv tålamod. Bestäm dig inte för att tycka som du gör på slutet att "Jag kommer aldrig komma över detta!". Bestäm dig istället för att göra det. Lägg upp en strategi. Lev efter den. Skaffa dig kontroll och bara det kommer att göra det lättare.
Så tänker jag.