Hej!
Jag är en ensamstående pappa på snart 31 år och har en son på 2 1/2 år boende hos mig varannan vecka.
Jag anser mig som en ansvarstagande och närvarande pappa som älskar min son mer än allt annat men...
alltid detta men. För ett par veckor sen berättade mitt ex att hon vill flytta till Stockholm, en flytt på ca 25mil. Jag var positiv till det till en början eftersom det skulle göra att jag kommer närmare min familj även om det ändå är fortfarande 100mil upp till dem. Men nu efter ett par veckor när det fått sjunka in ordentligt har jag kommit fram till att det inte är rätt beslut just nu. Eftersom att det kom en vecka efter att hon inte fick fortsatt jobb efter sin praktik hon haft i ett år här i stan så tycker hon att det inte finns någon framtid här osv å trycker ner mig att jag inte heller har någon framtid här när jag är klar med min utbildning i maj och redan har jobb.
Hursomhelst så flyttade hon ut i mitten på september(vi skiljdes som vänner). Och jag ser på våran son att han inte vant sig vid det ännu riktigt utan ser på honom att han tycker det är mer hem hos mig,även om han är liten ännu.

Jag har bott här i 4år och skapat mig ett liv här nere och vill inte dra bara för att hon har fått en impuls att flytta dit. Jag tänker mycket på sonen och har rådfrågat familjerätten och även ringt en jurist idag.
Det argument jag har är precis samma argument som familjerätten och juristen hade.
Att: Han är född här, har sin släkt här(hennes sida av släkten), tryggheten på dagis och han har bott större delen av sitt liv i min lägenhet och folkbokförd hos mig.
Jag har bokat tid till familjerätten men hon tänker minsann inte gå å tycker det är onödigt och vill inte lyssna på mig. Jag tänker så att jag kommer att gå även om inte hon går, sen blir det tingsrätt, tråkigt att det ska behöva att gå så långt. Jag har väldigt god kontakt med hennes föräldrar och vi träffas 1-2 ggr i veckan även när jag inte har sonen. Hon hotar med att se till så att ingen i hennes familj vill veta av mig om jag skulle gå till rätten. Jag pratade med hennes föräldrar idag och berättade precis vad jag tycker och tänker om detta och hur långt jag är beredd att gå, det förstår mig fullt ut och skulle inte oavsett vad ge upp våran relation. Jag begär inte ensam vårdnad utan vill ju att hon ändå ska ha sin relation med honom men motsätter mig flytten.
Juristen jag pratade med berättade även att tingsrätten är könsneutral och pappan har lika mycket rättigheter som mamman om det inte gäller ett spädbarn typ.

Nu blev det långt här men det jag funderar över är om det finns andra pappor som gått igenom liknande saker?
Hur det gick osv?. Tips? att tänka på?

Tack på förhand en orolig Pappa