Ensam med denna gravidrädsla?
Ordet är fritt
  1. Medlem sedan
    mar 2015
    #1

    Ensam med denna gravidrädsla?

    Jag är en tjej på snart 33 år som sedan tonåren haft en skräck för att bli gravid. Jag har alltid trott att denna rädsla skulle gå över när jag blev äldre och mer mogen inför at bli gravid. Men tyvärr är rädslan fortfarande så otroligt stark. Det känns extra jobbigt att jag verkar vara den enda i hela världen som har denna typ av rädsla. Förlossningsrädslor kan man läsa om överallt men har inte lykats hitta någon som käner som jag. Jag är en kontrollmänniska som även lider av klaustrofobi. Dessa rädslor går liksom hand i hand. Jag har svårt att resa hemifrån då jag är rädd för att få panikångestattacker då jag känner att jag inte har kontroll på att jag kan ta mig hem till min trygga zon så fort som jag vill. Jag har flera rädslor och de har alla gemensamt att jag är rädd att hamna i situationer där jag inte själv kan styra över vad som ska hända. Som ni kanske förstår så är just graviditet en sådan situation för mig. Jag kan inte mitt i en graviditet bestämma/styra över att "nu vill jag inte vara gravid längre" och den känslan känns så otroligt klaustrofobisk.
    Min största skräck är att jag blir gravid och att jag sedan i 9 månader kommer ha panikångestattacker hela tiden. Jag går hos psykolog och hoppas innerligt att jag snart ska våga bli gravid. Min ålder gör mig ännu mer stressad.
    Finns det någon därute som känner igen sig i dessa rädslor så skulle det betyda otroligt mycket.
  2. 1
    Ensam med denna gravidrädsla? Jag är en tjej på snart 33 år som sedan tonåren haft en skräck för att bli gravid. Jag har alltid trott att denna rädsla skulle gå över när jag blev äldre och mer mogen inför at bli gravid. Men tyvärr är rädslan fortfarande så otroligt stark. Det känns extra jobbigt att jag verkar vara den enda i hela världen som har denna typ av rädsla. Förlossningsrädslor kan man läsa om överallt men har inte lykats hitta någon som käner som jag. Jag är en kontrollmänniska som även lider av klaustrofobi. Dessa rädslor går liksom hand i hand. Jag har svårt att resa hemifrån då jag är rädd för att få panikångestattacker då jag känner att jag inte har kontroll på att jag kan ta mig hem till min trygga zon så fort som jag vill. Jag har flera rädslor och de har alla gemensamt att jag är rädd att hamna i situationer där jag inte själv kan styra över vad som ska hända. Som ni kanske förstår så är just graviditet en sådan situation för mig. Jag kan inte mitt i en graviditet bestämma/styra över att "nu vill jag inte vara gravid längre" och den känslan känns så otroligt klaustrofobisk.
    Min största skräck är att jag blir gravid och att jag sedan i 9 månader kommer ha panikångestattacker hela tiden. Jag går hos psykolog och hoppas innerligt att jag snart ska våga bli gravid. Min ålder gör mig ännu mer stressad.
    Finns det någon därute som känner igen sig i dessa rädslor så skulle det betyda otroligt mycket.
  3. Medlem sedan
    mar 2003
    #2
    Ingen personlig erfarenhet av detta direkt men vet att du inte är ensam om att känna så. Hoppas du får bra hjälp och att du snart vågar bli gravid (om det är det du önskar)!
  4. 2
    Ingen personlig erfarenhet av detta direkt men vet att du inte är ensam om att känna så. Hoppas du får bra hjälp och att du snart vågar bli gravid (om det är det du önskar)!
  5. Medlem sedan
    aug 1998
    Forumvärd
    #3

    Om det är just förlossningen....?

    Går det att diskutera med läkare om att genomföra förlossningen via planerat kejsarsnitt? I så fall kanske du skulle kunna våga bli gravid?

    Vem som helst kan bli förlåten när de haft fel.
    Det svåra är att bli förlåten för att du har haft rätt!

    Värd hos Allt för Föräldrar
  6. 3
    Om det är just förlossningen....? Går det att diskutera med läkare om att genomföra förlossningen via planerat kejsarsnitt? I så fall kanske du skulle kunna våga bli gravid?
  7. Medlem sedan
    dec 2002
    #4
    Jag hoppas att du får god hjälp att hantera dina rädslor hos den psykolog du besöker. Jag tror att rädslorna hänger ihop. Om du får bukt med klaustrofobin och panikångesten tror jag även att gravidrädslan kommer minska.
  8. 4
    Jag hoppas att du får god hjälp att hantera dina rädslor hos den psykolog du besöker. Jag tror att rädslorna hänger ihop. Om du får bukt med klaustrofobin och panikångesten tror jag även att gravidrädslan kommer minska.
  9. Medlem sedan
    mar 2015
    #5
    Tack! Ja min högsta önskan just nu är att våga bli gravid.
  10. 5
    Tack! Ja min högsta önskan just nu är att våga bli gravid.
  11. Medlem sedan
    mar 2015
    #6
    Ja jag tror också att rädslorna hör ihop. Tack för svar
  12. 6
    Ja jag tror också att rädslorna hör ihop. Tack för svar
  13. Medlem sedan
    mar 2015
    #7
    Tack för stöttningen.
  14. 7
    Tack för stöttningen.
  15. Medlem sedan
    aug 2011
    #8
    Jag känner inte igen mig, men jag kan tänka mig att din situation och dina känsloupplevelser är fruktansvärda.

    Tycker du att det fungerar bra hos den psykolog du går hos nu? Gör du framsteg? Känns det som att det händer nåt?...
    För i så fall - fortsätt så! Då är du ju på rätt väg!
    Men om det inte känns som att du kommer framåt trots den hjälp du får nu, så tycker jag att du ska försöka hitta annan hjälp. Nån annan form av terapi, en annan terapeut...ja, nåt annat helt enkelt.

    Det KAN ju också vara så att du måste få hjälp att lära dig att släppa tanken på graviditet och barn helt. Det kan ju vara så att det är övermäktigt för dig, och då är det ju så, hur sorgligt det än kan kännas. Och då kanske du måste ha hjälp att hitta andra stora meningar i livet.
    För det handlar ju inte "bara" om en graviditet på nio månader - du ska ju klara av att vara förälder också, hela livet ut. Det är ju inte heller nåt som du plötsligt kan avsäga dig hursomhelst.
    Så för det eventuella kommande barnets skull - se verkligen till att du mår bra i dig själv innan du bestämmer dig för att bli förälder! Och jag hoppas verkligen att du får all hjälp du behöver, oavsett hur det blir med barn eller inte sen.
  16. 8
    Jag känner inte igen mig, men jag kan tänka mig att din situation och dina känsloupplevelser är fruktansvärda.

    Tycker du att det fungerar bra hos den psykolog du går hos nu? Gör du framsteg? Känns det som att det händer nåt?...
    För i så fall - fortsätt så! Då är du ju på rätt väg!
    Men om det inte känns som att du kommer framåt trots den hjälp du får nu, så tycker jag att du ska försöka hitta annan hjälp. Nån annan form av terapi, en annan terapeut...ja, nåt annat helt enkelt.

    Det KAN ju också vara så att du måste få hjälp att lära dig att släppa tanken på graviditet och barn helt. Det kan ju vara så att det är övermäktigt för dig, och då är det ju så, hur sorgligt det än kan kännas. Och då kanske du måste ha hjälp att hitta andra stora meningar i livet.
    För det handlar ju inte "bara" om en graviditet på nio månader - du ska ju klara av att vara förälder också, hela livet ut. Det är ju inte heller nåt som du plötsligt kan avsäga dig hursomhelst.
    Så för det eventuella kommande barnets skull - se verkligen till att du mår bra i dig själv innan du bestämmer dig för att bli förälder! Och jag hoppas verkligen att du får all hjälp du behöver, oavsett hur det blir med barn eller inte sen.
  17. Medlem sedan
    mar 2015
    #9
    Tack MaryT för ditt svar!

    Jag har höga förhoppningar om att få hjälp av min nuvarande psykolog. Har endast haft fyra besök hos henne men jag känner att jag gör små framsteg. Det jobbiga är att jag hela tiden pendlar mellan att känna att jag kommer fixa en graviditet till att nästa stund känna mig livrädd. Mycket brottande med olika tankar och känslor.

    Jag är övertygad om att jag skulle bli en fantastisk mamma så det känns så ledsamt att kanske behöva ge upp dessa barndrömmar. Jag lever ett stabilt liv i övrigt och klarar min vardag väldigt bra. Sedan har jag en del rädslor när det kommer till tex resande men det är inget som hindrar mig från ett bra liv.

    Än har jag inte tänkt ge upp dessa drömmar om att bli gravid. Men tanken har självklart slagit mig, att jag kanske inte kommer fixa en graviditet. Det finns ju möjlighet att adoptera också, men både jag och min partner vill göra allt vi kan innan vi ger upp drömmen om barn.
  18. 9
    Tack MaryT för ditt svar!

    Jag har höga förhoppningar om att få hjälp av min nuvarande psykolog. Har endast haft fyra besök hos henne men jag känner att jag gör små framsteg. Det jobbiga är att jag hela tiden pendlar mellan att känna att jag kommer fixa en graviditet till att nästa stund känna mig livrädd. Mycket brottande med olika tankar och känslor.

    Jag är övertygad om att jag skulle bli en fantastisk mamma så det känns så ledsamt att kanske behöva ge upp dessa barndrömmar. Jag lever ett stabilt liv i övrigt och klarar min vardag väldigt bra. Sedan har jag en del rädslor när det kommer till tex resande men det är inget som hindrar mig från ett bra liv.

    Än har jag inte tänkt ge upp dessa drömmar om att bli gravid. Men tanken har självklart slagit mig, att jag kanske inte kommer fixa en graviditet. Det finns ju möjlighet att adoptera också, men både jag och min partner vill göra allt vi kan innan vi ger upp drömmen om barn.
  19. Medlem sedan
    aug 2011
    #10
    Man måste ju inte klara av exakt allt bara för att vara en bra förälder, såklart. Att resa är ju inget måste egentligen - barnet kan växa upp till en helt normal människa ändå, utan Thailandsresor och ständiga fjällvistelser
    Så det tror jag att man kan både ha och mista.
    Sen måste man såklart klara av en del kortare resor ibland kanske, för att få livet att fungera. Bara att hälsa på släkten nån gång ibland eller så. Eller komma utanför 70-skyltarna - det ingår ju på ett annat sätt i ett "normalt" liv (vad nu det är).

    Jag tycker absolut inte att du ska ge upp än, absolut inte! Speciellt om du känner att du redan gjort små framsteg med hjälp av din psykolog.
    Jag menade bara att graviditeten är ju en sak - men den är ju övergående, så att säga. Så även om du får panik då så är det ju nåt som är tidsbegränsat.
    Men att vara förälder kan ju vara nog så krävande, och det är mycket man ska orka och framförallt, man ska kunna tro på sin förmåga som förälder för att det ska bli bra för alla. Och det kanske inte är så lätt när man är skör redan från början, som du är nu?...
    Så att adoptera är ju en lösning, för att slippa graviditeten (även om jag tror att adoption kan vara nog så nervpåfrestande, minst lika mycket som en graviditet...). Men sen ska man ju ändå vara förälder livet ut, och den biten blir ju inte mindre jobbig för att man valt adoption istället för biologiska barn.

    Sen är inte jag så superinsatt i hur en adoptionsprocess går till, men jag skulle nog tro att man, för att bli godkänd som adoptivförälder, måste vara hyfsat frisk både fysiskt och psykiskt. Och det är ju för barnets skull, men även för din skull som förälder!... För att du ska orka med det som krävs.

    Jag förstår att det inte är lätt att släppa tankarna på barn, men det vore nog till hjälp främst för dig själv, om du lyckades göra det ändå - tills vidare! Bara för att fokusera på dig själv och på att må bättre, för sådär kan ju inte vara nåt vidare alls att må.. . Och SEN, när du väl mår bättre - ja, då kan man ju ta upp tankarna på barn igen!

    Lycka till med allt!
  20. 10
    Man måste ju inte klara av exakt allt bara för att vara en bra förälder, såklart. Att resa är ju inget måste egentligen - barnet kan växa upp till en helt normal människa ändå, utan Thailandsresor och ständiga fjällvistelser
    Så det tror jag att man kan både ha och mista.
    Sen måste man såklart klara av en del kortare resor ibland kanske, för att få livet att fungera. Bara att hälsa på släkten nån gång ibland eller så. Eller komma utanför 70-skyltarna - det ingår ju på ett annat sätt i ett "normalt" liv (vad nu det är).

    Jag tycker absolut inte att du ska ge upp än, absolut inte! Speciellt om du känner att du redan gjort små framsteg med hjälp av din psykolog.
    Jag menade bara att graviditeten är ju en sak - men den är ju övergående, så att säga. Så även om du får panik då så är det ju nåt som är tidsbegränsat.
    Men att vara förälder kan ju vara nog så krävande, och det är mycket man ska orka och framförallt, man ska kunna tro på sin förmåga som förälder för att det ska bli bra för alla. Och det kanske inte är så lätt när man är skör redan från början, som du är nu?...
    Så att adoptera är ju en lösning, för att slippa graviditeten (även om jag tror att adoption kan vara nog så nervpåfrestande, minst lika mycket som en graviditet...). Men sen ska man ju ändå vara förälder livet ut, och den biten blir ju inte mindre jobbig för att man valt adoption istället för biologiska barn.

    Sen är inte jag så superinsatt i hur en adoptionsprocess går till, men jag skulle nog tro att man, för att bli godkänd som adoptivförälder, måste vara hyfsat frisk både fysiskt och psykiskt. Och det är ju för barnets skull, men även för din skull som förälder!... För att du ska orka med det som krävs.

    Jag förstår att det inte är lätt att släppa tankarna på barn, men det vore nog till hjälp främst för dig själv, om du lyckades göra det ändå - tills vidare! Bara för att fokusera på dig själv och på att må bättre, för sådär kan ju inte vara nåt vidare alls att må.. . Och SEN, när du väl mår bättre - ja, då kan man ju ta upp tankarna på barn igen!

    Lycka till med allt!
  21. Medlem sedan
    apr 2015
    #11
    Googlar på gravidrädsla och kommer till din text! Det hade lika gärna varit mina ord. Hur har det gått för dig? Vill väldigt gärna ha kontakt med dig!
  22. 11
    Googlar på gravidrädsla och kommer till din text! Det hade lika gärna varit mina ord. Hur har det gått för dig? Vill väldigt gärna ha kontakt med dig!
  23. Medlem sedan
    mar 2015
    #12
    Citat Ursprungligen postat av Joris Visa inlägg
    Googlar på gravidrädsla och kommer till din text! Det hade lika gärna varit mina ord. Hur har det gått för dig? Vill väldigt gärna ha kontakt med dig!
    Hej Joris! Vad glad jag blir att du skriver.
    Det går framåt för mig men det tar tid. Min psykolog visade sig ha jobbat som terapeut hos en barnavårdscentral så hon hjälper mig nu med mina gravidrädslor. Att vara gravid känns fortfarande mycket skrämmande men ändå inte fullt lika otänkbart. Vi har nu bestämt oss för att "köra på" och inte skydda oss längre. Jag vaknar fortfarande ofta på nätterna och tänker "nej, jag fixar inte detta, paaanik".
    Jag fortsätter gärna prata med dig privat, om du vill. Hur gör man detta? Kan man skicka privata meddelanden på detta forum?
    Ha det fint!
  24. 12
    Citat Ursprungligen postat av Joris Visa inlägg
    Googlar på gravidrädsla och kommer till din text! Det hade lika gärna varit mina ord. Hur har det gått för dig? Vill väldigt gärna ha kontakt med dig!
    Hej Joris! Vad glad jag blir att du skriver.
    Det går framåt för mig men det tar tid. Min psykolog visade sig ha jobbat som terapeut hos en barnavårdscentral så hon hjälper mig nu med mina gravidrädslor. Att vara gravid känns fortfarande mycket skrämmande men ändå inte fullt lika otänkbart. Vi har nu bestämt oss för att "köra på" och inte skydda oss längre. Jag vaknar fortfarande ofta på nätterna och tänker "nej, jag fixar inte detta, paaanik".
    Jag fortsätter gärna prata med dig privat, om du vill. Hur gör man detta? Kan man skicka privata meddelanden på detta forum?
    Ha det fint!
  25. Medlem sedan
    sep 2020
    #13
    Hej!
    Jag har letat genom hela internet efter någon mer som har exakt denna rädsla av att var gravid. Jag är 25 och har hela mitt liv varit rädd för förlossning, men de senaste åren har det avtagit och jag har istället blivit så sjukt rädd för att vara gravid och känna mig instängd i mig själv. Det har förmodligen mycket att göra med min emetofobi (spyfobi) men också som du beskriver att man inte själv fysiskt kan välja vad som händer med ens kropp. Jag Vill så hemskt gärna veta hur det har gått för dig och om det isåfall kan finnas lite hopp för mig i framtiden.
  26. 13
    Hej!
    Jag har letat genom hela internet efter någon mer som har exakt denna rädsla av att var gravid. Jag är 25 och har hela mitt liv varit rädd för förlossning, men de senaste åren har det avtagit och jag har istället blivit så sjukt rädd för att vara gravid och känna mig instängd i mig själv. Det har förmodligen mycket att göra med min emetofobi (spyfobi) men också som du beskriver att man inte själv fysiskt kan välja vad som händer med ens kropp. Jag Vill så hemskt gärna veta hur det har gått för dig och om det isåfall kan finnas lite hopp för mig i framtiden.
  27. Medlem sedan
    apr 2015
    #14
    Hej!
    jag jobbade mentalt med mig själv när jag skrev inlägget och efter ett missfall 2016 födde jag en dotter med urakut snitt i april 2017.
    jag hade en bra graviditet ur den aspekten , även om jag i början kände lite oro. Jag fick havandeskapsförgiftning och karpaltunnelsyndrom och svullnade mkt, men jag hade jobbar så mkt med mig själv och kunde hitta lugnet på något vis.
    Det är märkligt och fascinerande hur kroppen klarar saker! Jag jobbar fortfarande med mig själv och är i startgroparna för att satsa på ett syskon.
    så det finns absolut hopp!
    lycka till!
  28. 14
    Hej!
    jag jobbade mentalt med mig själv när jag skrev inlägget och efter ett missfall 2016 födde jag en dotter med urakut snitt i april 2017.
    jag hade en bra graviditet ur den aspekten , även om jag i början kände lite oro. Jag fick havandeskapsförgiftning och karpaltunnelsyndrom och svullnade mkt, men jag hade jobbar så mkt med mig själv och kunde hitta lugnet på något vis.
    Det är märkligt och fascinerande hur kroppen klarar saker! Jag jobbar fortfarande med mig själv och är i startgroparna för att satsa på ett syskon.
    så det finns absolut hopp!
    lycka till!
  29. Medlem sedan
    sep 2020
    #15
    Citat Ursprungligen postat av Joris Visa inlägg
    Hej!
    jag jobbade mentalt med mig själv när jag skrev inlägget och efter ett missfall 2016 födde jag en dotter med urakut snitt i april 2017.
    jag hade en bra graviditet ur den aspekten , även om jag i början kände lite oro. Jag fick havandeskapsförgiftning och karpaltunnelsyndrom och svullnade mkt, men jag hade jobbar så mkt med mig själv och kunde hitta lugnet på något vis.
    Det är märkligt och fascinerande hur kroppen klarar saker! Jag jobbar fortfarande med mig själv och är i startgroparna för att satsa på ett syskon.
    så det finns absolut hopp!
    lycka till!
    Tack så mycket för att du tog dig tid att svara!

    Så glad för din skull att det gick bra i slutändan trots allt det tuffa på vägen. Jag ska ta tag i detta nu och prata med någon så att jag kan känna mig mer förberedd när det är min tur. Nu kan jag iallafall andas ut och känna att det inte är helt kört för min del.

    Tack igen och ha det så bra!
  30. 15
    Citat Ursprungligen postat av Joris Visa inlägg
    Hej!
    jag jobbade mentalt med mig själv när jag skrev inlägget och efter ett missfall 2016 födde jag en dotter med urakut snitt i april 2017.
    jag hade en bra graviditet ur den aspekten , även om jag i början kände lite oro. Jag fick havandeskapsförgiftning och karpaltunnelsyndrom och svullnade mkt, men jag hade jobbar så mkt med mig själv och kunde hitta lugnet på något vis.
    Det är märkligt och fascinerande hur kroppen klarar saker! Jag jobbar fortfarande med mig själv och är i startgroparna för att satsa på ett syskon.
    så det finns absolut hopp!
    lycka till!
    Tack så mycket för att du tog dig tid att svara!

    Så glad för din skull att det gick bra i slutändan trots allt det tuffa på vägen. Jag ska ta tag i detta nu och prata med någon så att jag kan känna mig mer förberedd när det är min tur. Nu kan jag iallafall andas ut och känna att det inte är helt kört för min del.

    Tack igen och ha det så bra!
Kära besökare.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.

Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.

Vänligen Allt för föräldrar

Faktabank

Artiklar och nyttig information