Tomt
Separation
  1. Anonym
    #1

    Tomt

    Hej...jag fattade beslutet om skilsmässa för precis ett år sedan och flyttade fyra månader efter det. Jag är ensam, men vill inte ha någon partner, utan vänner. Problemet är att jag känner det som omöjligt att skaffa några. Jag har ett jobb som är socialt som jag trivs med och en fritidsaktivitet där jag träffar människor och har kul. Men jag är liksom skadad av för mycket ensamhet i min uppväxt och har en benägenhet att dra mig undan när jag inte känner mig OK. Sorgen efter skilsmässan gör sig påmind förstås och då blir det bara en stor förvirring för mig, när jag antagligen skulle behöva någon att vända mig till, men jag har ju ingen. Jag vet inte vad jag känner för människor, om det finns någon jag skulle kunna ta kontakt med, om jag tycker om dem eller inte. Jag har syskon och mor som bor långt bort, de hör sällan av sig. När andra inte hör av sig så vill jag inte heller. Jag vet inte var jag ska börja eller vad jag ska göra. Jag saknar inte min exman för det var för mycket problem. Men jag saknar familjelivet ibland, jag har ju mina stora barn varannan vecka men det är inte samma sak som att t ex åka på utflykter tillsammans. Men så inser jag att de har vuxit upp, äldsta dottern är 16. Vi hade ändå aldrig mer haft lekande barn i baksätet på bilen, och mina svärföräldrar är båda döda. Det var redan över med att träffa barnens farmor, över med kärleken till min man, över med barnkalas, lära barnen cykla och läsa sagor på kvällarna. Min man och mina nu stora barn ville börja resa utomlands medan jag ville greja med trädgård och hus. Med honom hade jag inte den gemenskap jag söker. Han blev alltmer kall, okänslig och respektlös mot mig och fruktansvärt konflikträdd så allt blev mer och mer på hans villkor. Äktenskapet slutade med att jag blev deprimerad. Jag fick hjälp, men nu är jag rädd att trilla dit igen. När jag skriver det här rinner tårarna nerför kinderna, och det är i alla fall bättre än hur det har varit de senaste veckorna. Bättre än att känna att allt är tomt och meningslöst. Tack för att ni läste.
  2. 1
    Tomt Hej...jag fattade beslutet om skilsmässa för precis ett år sedan och flyttade fyra månader efter det. Jag är ensam, men vill inte ha någon partner, utan vänner. Problemet är att jag känner det som omöjligt att skaffa några. Jag har ett jobb som är socialt som jag trivs med och en fritidsaktivitet där jag träffar människor och har kul. Men jag är liksom skadad av för mycket ensamhet i min uppväxt och har en benägenhet att dra mig undan när jag inte känner mig OK. Sorgen efter skilsmässan gör sig påmind förstås och då blir det bara en stor förvirring för mig, när jag antagligen skulle behöva någon att vända mig till, men jag har ju ingen. Jag vet inte vad jag känner för människor, om det finns någon jag skulle kunna ta kontakt med, om jag tycker om dem eller inte. Jag har syskon och mor som bor långt bort, de hör sällan av sig. När andra inte hör av sig så vill jag inte heller. Jag vet inte var jag ska börja eller vad jag ska göra. Jag saknar inte min exman för det var för mycket problem. Men jag saknar familjelivet ibland, jag har ju mina stora barn varannan vecka men det är inte samma sak som att t ex åka på utflykter tillsammans. Men så inser jag att de har vuxit upp, äldsta dottern är 16. Vi hade ändå aldrig mer haft lekande barn i baksätet på bilen, och mina svärföräldrar är båda döda. Det var redan över med att träffa barnens farmor, över med kärleken till min man, över med barnkalas, lära barnen cykla och läsa sagor på kvällarna. Min man och mina nu stora barn ville börja resa utomlands medan jag ville greja med trädgård och hus. Med honom hade jag inte den gemenskap jag söker. Han blev alltmer kall, okänslig och respektlös mot mig och fruktansvärt konflikträdd så allt blev mer och mer på hans villkor. Äktenskapet slutade med att jag blev deprimerad. Jag fick hjälp, men nu är jag rädd att trilla dit igen. När jag skriver det här rinner tårarna nerför kinderna, och det är i alla fall bättre än hur det har varit de senaste veckorna. Bättre än att känna att allt är tomt och meningslöst. Tack för att ni läste.
  3. Medlem sedan
    Jan 2009
    #2
    Först skickar jag en kram.

    Sedan tycker jag du ska läsa ditt inlägg igen. Det är mycket tvetydigt. Du skriver att du vill ha vänner men på samma gång går det att läsa ut att du inte riktigt vill... Om du vill ha vänner så måste du bjuda till. Du måste också vilja ha vänner. Kanske behöver du gå på terapi för att ta steget att våga lita på andra och släppa in dem i ditt liv.
    Ha det gott!
  4. 2
    Först skickar jag en kram.

    Sedan tycker jag du ska läsa ditt inlägg igen. Det är mycket tvetydigt. Du skriver att du vill ha vänner men på samma gång går det att läsa ut att du inte riktigt vill... Om du vill ha vänner så måste du bjuda till. Du måste också vilja ha vänner. Kanske behöver du gå på terapi för att ta steget att våga lita på andra och släppa in dem i ditt liv.
  5. Anonym
    #3
    Javisst är det tvetydigt, det är ingen nyhet. Jag vet inte vad det betyder att "bjuda till" som du säger. Jag vet inte vem som skulle kunna bli min vän, har svårt att se det framför mig överhuvudtaget. Jag vet inte om jag vill eller inte vill. Jag har gått i terapi i perioder i mitt liv när jag har mått dåligt. Ska jag fortsätta så måste jag ju behöva vård, för det finns inte på kartan att ha råd med 800kr per samtal. Ja det kanske grejar sig självt för innerst inne vet jag att jag inte klarar att vara så här ensam, man blir sjuk av det.
  6. 3
    Javisst är det tvetydigt, det är ingen nyhet. Jag vet inte vad det betyder att "bjuda till" som du säger. Jag vet inte vem som skulle kunna bli min vän, har svårt att se det framför mig överhuvudtaget. Jag vet inte om jag vill eller inte vill. Jag har gått i terapi i perioder i mitt liv när jag har mått dåligt. Ska jag fortsätta så måste jag ju behöva vård, för det finns inte på kartan att ha råd med 800kr per samtal. Ja det kanske grejar sig självt för innerst inne vet jag att jag inte klarar att vara så här ensam, man blir sjuk av det.
  7. Medlem sedan
    Jan 2009
    #4
    Ditt första steg måste nog vara att bestämma dig för om du vill bli vän med någon av dem du känner. Finns det någon i ditt umgänge du tycker om och som du kan tänka dig fördjupa umgänget med? Är det ömsesidigt?

    Du får absolut inte ta illa vid dig om din bekant inte är intresserad av att fördjupa umgänget med dig. De flesta vuxna har inte mycket tid eller ork över för nya vänner. Det har sannolikt inget med dig som person att göra. Vänskap växer oftast fram långsamt, men om det inte gör det naturligt för dig kanske du behöver jobba med det.

    När jag skriver att du måste bjuda till menar jag exempelvis sådana här saker:
    - Du öppnar upp och berättar (lagom mycket) om dig själv.
    - Du bjuder in till mer umgänge.
    - Du frågar och är intresserad av den som du vill ha som vän.
    - Du ställer upp och är en vän när den andra behöver det.
    - Du vågar be om hjälp när du behöver det.
    Ha det gott!
  8. 4
    Ditt första steg måste nog vara att bestämma dig för om du vill bli vän med någon av dem du känner. Finns det någon i ditt umgänge du tycker om och som du kan tänka dig fördjupa umgänget med? Är det ömsesidigt?

    Du får absolut inte ta illa vid dig om din bekant inte är intresserad av att fördjupa umgänget med dig. De flesta vuxna har inte mycket tid eller ork över för nya vänner. Det har sannolikt inget med dig som person att göra. Vänskap växer oftast fram långsamt, men om det inte gör det naturligt för dig kanske du behöver jobba med det.

    När jag skriver att du måste bjuda till menar jag exempelvis sådana här saker:
    - Du öppnar upp och berättar (lagom mycket) om dig själv.
    - Du bjuder in till mer umgänge.
    - Du frågar och är intresserad av den som du vill ha som vän.
    - Du ställer upp och är en vän när den andra behöver det.
    - Du vågar be om hjälp när du behöver det.
  9. Medlem sedan
    Aug 1998
    Forumvärd
    #5

    Välkommen i klubben

    Ja, det är jobbigt. Ja, det gör ont och tar tid att bearbeta. Så småningom kommer du ut på andra sidan och finner att du antingen trivs rätt bra med att bestämma själv över ditt liv eller att du vill leta efter någon annan att leva med.

    Jag har väl kommit att tillhöra den förra gruppen.

    Vem som helst kan bli förlåten när de haft fel.
    Det svåra är att bli förlåten för att du har haft rätt!

    Värd hos Allt för Föräldrar
  10. 5
    Välkommen i klubben Ja, det är jobbigt. Ja, det gör ont och tar tid att bearbeta. Så småningom kommer du ut på andra sidan och finner att du antingen trivs rätt bra med att bestämma själv över ditt liv eller att du vill leta efter någon annan att leva med.

    Jag har väl kommit att tillhöra den förra gruppen.
  11. Anonym
    #6
    Ja, jobbigt är det. Risken för mig är väl att jag inte kommer ut på andra sidan utan blir deprimerad igen, för att jag saknar vänner.
  12. 6
    Ja, jobbigt är det. Risken för mig är väl att jag inte kommer ut på andra sidan utan blir deprimerad igen, för att jag saknar vänner.
  13. Anonym
    #7
    Tack för ditt svar. Det kanske hjälpte mig lite lite att reda ut mina tankar. Som det är nu, så är jag nog lite för nedstämd för att riktigt kunna känna att jag är intresserad av någon. Jag brukar tycka om människor lite här och var och då kunna börja öppna mig och vara intresserad av den andre. Men det faller någonstans på vägen, jag vågar väl inte gå vidare. Och "utbudet" är ju begränsat. Jag skulle nog kunna tänka mig att bli vän med några av mina arbetskamrater, men det tar emot, jag vill nog inte träffa dem på fritiden ändå. Känns som jag vill hålla isär jobb och fritid. Då återstår kören/kyrkan som jag är med i, kanske någon granne, gamla bekanta till mig och min exman, men jag kommer inte på någon det riktigt stämmer med. Jag brukar också känna mig tryggare ihop med män jämfört med kvinnor, men där är jag rädd att det ska missförstås om jag vill umgås. Nej det känns tungt nu, jag ska prata med min läkare imorgon om att kanske höja dosen antidepressivt. Inte för att det hjälper mig få vänner eller tar bort sorgen efter skilsmässan, men vad gör man, jag tappar lusten att kliva upp på morgonen och får tvinga mig till det mesta.
  14. 7
    Tack för ditt svar. Det kanske hjälpte mig lite lite att reda ut mina tankar. Som det är nu, så är jag nog lite för nedstämd för att riktigt kunna känna att jag är intresserad av någon. Jag brukar tycka om människor lite här och var och då kunna börja öppna mig och vara intresserad av den andre. Men det faller någonstans på vägen, jag vågar väl inte gå vidare. Och "utbudet" är ju begränsat. Jag skulle nog kunna tänka mig att bli vän med några av mina arbetskamrater, men det tar emot, jag vill nog inte träffa dem på fritiden ändå. Känns som jag vill hålla isär jobb och fritid. Då återstår kören/kyrkan som jag är med i, kanske någon granne, gamla bekanta till mig och min exman, men jag kommer inte på någon det riktigt stämmer med. Jag brukar också känna mig tryggare ihop med män jämfört med kvinnor, men där är jag rädd att det ska missförstås om jag vill umgås. Nej det känns tungt nu, jag ska prata med min läkare imorgon om att kanske höja dosen antidepressivt. Inte för att det hjälper mig få vänner eller tar bort sorgen efter skilsmässan, men vad gör man, jag tappar lusten att kliva upp på morgonen och får tvinga mig till det mesta.
  15. Anonym
    #8
    Livet har förändrats! Det har vänt helt. Jag fick min dos höjd och det gav mig kraft att söka mig utåt. Jag skapade en profil på en dejtingsite och tänkte att jag kunde hitta människor med samma intressen som jag, i första hand. Så fick jag syn på en man som slog an en ton i mig, som gjorde att jag kunde ta kontakt med honom i en positiv och humoristisk anda. På den vägen är det, på bara några veckor har jag nu fått en underbar särbo och vi är förälskade som tonåringar, det stämmer så bra mellan oss. Jag har redan träffat hans lilla dotter och några av hans vänner och det är så roligt att få in lite mer i mitt liv. Tomheten är fylld...
  16. 8
    Livet har förändrats! Det har vänt helt. Jag fick min dos höjd och det gav mig kraft att söka mig utåt. Jag skapade en profil på en dejtingsite och tänkte att jag kunde hitta människor med samma intressen som jag, i första hand. Så fick jag syn på en man som slog an en ton i mig, som gjorde att jag kunde ta kontakt med honom i en positiv och humoristisk anda. På den vägen är det, på bara några veckor har jag nu fått en underbar särbo och vi är förälskade som tonåringar, det stämmer så bra mellan oss. Jag har redan träffat hans lilla dotter och några av hans vänner och det är så roligt att få in lite mer i mitt liv. Tomheten är fylld...
  17. Medlem sedan
    Jan 2009
    #9
    Grattis att det har vänt för dig! Det gör mig glad!

    Ett gott råd är att du fortsätter odla vänner även om du träffat en man. Vänner är viktiga och hjälper dig också att må bra i ditt förhållande för du kan få vissa saker på annat håll om din partner inte kan ge dig det. Många som träffar någon glömmer sina vänner och bekanta. Gör inte det misstaget!
    Ha det gott!
  18. 9
    Grattis att det har vänt för dig! Det gör mig glad!

    Ett gott råd är att du fortsätter odla vänner även om du träffat en man. Vänner är viktiga och hjälper dig också att må bra i ditt förhållande för du kan få vissa saker på annat håll om din partner inte kan ge dig det. Många som träffar någon glömmer sina vänner och bekanta. Gör inte det misstaget!
  19. Anonym
    #10
    Tack för rådet, det kan nog behövas, för jag vet hur jag fungerar. Det är så mycket svårare med vänner. Dels känner jag mig som sagt tryggare med män, och när jag väl har någon "fast" så är jag ännu tryggare. Det är ju inte så med vänner, att det finns någon överenskommelse om att man "är ihop". Jag ska försöka tänka på att inte bli för uppslukad av min nya kärlek utan fortfarande försöka jobba på vänskapsförhållanden, om inte annat så har mitt självförtroende fått sig en kick nu och det bordee hjälpa.
  20. 10
    Tack för rådet, det kan nog behövas, för jag vet hur jag fungerar. Det är så mycket svårare med vänner. Dels känner jag mig som sagt tryggare med män, och när jag väl har någon "fast" så är jag ännu tryggare. Det är ju inte så med vänner, att det finns någon överenskommelse om att man "är ihop". Jag ska försöka tänka på att inte bli för uppslukad av min nya kärlek utan fortfarande försöka jobba på vänskapsförhållanden, om inte annat så har mitt självförtroende fått sig en kick nu och det bordee hjälpa.
  21. Medlem sedan
    Apr 2013
    #11
    Hej
    Hittade din ganska gamla tråd, men kände att jag ville skriva.
    Vad roligt förresten att det ordnade sig så bra för dig, hoppas att det håller i sig. Står inför skilsmässa och vad gäller vänner känner jag igen vissa delar hos mig själv och skulle gärna bli din vän ifall "kemin stämmer". Du får jättegärna maila mig på;
    [email protected]
  22. 11
    Hej
    Hittade din ganska gamla tråd, men kände att jag ville skriva.
    Vad roligt förresten att det ordnade sig så bra för dig, hoppas att det håller i sig. Står inför skilsmässa och vad gäller vänner känner jag igen vissa delar hos mig själv och skulle gärna bli din vän ifall "kemin stämmer". Du får jättegärna maila mig på;
    [email protected]
Kära besökare.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.

Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.

Vänligen Allt för föräldrar