Jag och min man har idag en liten dotter tillsammans som är 1 år snart, min man har en dotter sedan tidigare som idag är 7 år gammal, vi kan kalla henne Maja, som bor med oss varannan vecka. Min man och hans föredetta separerade när Maja var 3 år efter mycket bråk och trassel. Min mans familj har sedan dess alltid tyckt jättesynd om Maja och varit jätteförsiktiga med henne och har gjort allt för att alltid ha henne glad. När jag kom in i bilden var Maja 5 år och vi klickade direkt. Vi hade jättekul tillsammans och jag blev som en liten extra mamma till henne. Men sen blev jag gravid och med det så tillkommer ofta en massa hormoner och humörsvängningar, vilket jag fick. Jag grät ofta och hade ångest känslor över själva graviditeten. Min man och hans familj sa till mig ganska så snabbt att jag inte fick gråta framför Maja, eftersom detta kunde påverka henne negativt. Så varje gång jag fick en liten hormonsvacka och behövde gråta av mig, fick jag gå och gömma mig tills jag mådde bättre igen.

Under hela graviditeten fick jag höra från min mans familj att vi absolut inte skulle glömma bort lilla Maja, att hon alltid skulle känna sig delaktig och aldrig åtsidosatt när bebisen kom, detta var mycket viktigt. Självklart, sa vi då. För självklart ska Maja fortsätta få precis lika mycket kärlek då som hon fick nu. Till och med på vår bröllopsdag fick jag höra hur viktigt det var att Maja inte skulle känna sig åtsidosatt och därför ville min mans familj att hon skulle få vara med hela tiden under vigseln. Jag kände ganska starkt att Maja faktiskt är stark nog att klara av att inte vara i centrum i 15 min under själva vigseln så att jag och min man skulle få ha den stunden för oss själva, eftersom det faktiskt handlade om oss. Men när jag väl går fram mot altaret står lilla Maja där bredvid min man och är med oss hela ceremonin även om jag sagt innan att jag inte höll med. Jaja, det är väl inte hela världen tänkte jag sen...

Vår dotter, vi kan kalla henne för Lisa, kom i vecka 32+2. 7 veckor för tidigt helt utan förvarning. Jag fick värkar under natten och förstod inte vad som hände, sen 12 timmar senare var hon ute och jag ligger där i förlossningssalen och pustar ut. Min man och Lisa har försvunnit iväg med en drös av sköterskor till neonatalavdelningen och jag förstår ingenting. Jag vet inte ens om det blev en pojke eller flicka. 2 timmar senare får jag träffa henne och får en chock över hur liten och ömtålig hon ser ut, ynka 1300 g vägde hon. Jag får hålla henne en liten stund och jag är panikslagen, tagen och livrädd för att jag ska bryta något litet ben i hennes kropp. Jag är lycklig, men mest livrädd.

Sedan fortsätter ett liv på neonatalavdelningen i 3 veckor innan vi får komma hem. På neo fungerar jag som en robot. Jag har ett schema som följer till punkt och pricka med sondmatning, pumpning och blöjbyte vart 3e timme dygnet runt. Jag är utmattad, allt är som i en dimma och jag är mest förvirrad och vilsen. Vems barn är detta egentligen som ligger där? Är detta ännu ett av min mans barn som jag hjälper till att sköta nu? För mitt barn är ju fortfarande kvar i magen, jag känner att det sparkar ibland fortfarande. Jag frågar till och med en sköterska när det är dags för mig att föda och hon säger till mig glatt att men Linda lilla, ditt barn ligger ju där och går ut från rummet. Jag bara tittar på henne... Jag känner ingenting. Jag har enorma skuldkänslor. Jag ska ju vara jättelycklig och sväva på moln, jag har ju äntligen blivit mamma som jag har längtat så efter att bli. Men var är kärleken då? Varför känner jag inte bandet mellan oss? Vet hon ens vem jag är?

Min mans familj kommer med Maja och hälsar på några gånger och gång på gång får jag höra vilken kopia Lisa är av Maja. Maja som min man har med en annan kvinna. Jaha tänker jag då.. då är det alltså min mans andra barn som jag tar hand om, det måste det ju vara. Och igen får jag höra från hans familj hur viktigt det är att Maja är delaktig, de vill att hon ska hålla i Lisa, att hon ska byta blöja på henne osv.. Jag är ett nerv vrak varje gång de kommer. Jag är livrädd själv för att byta blöja och hålla i lilla Lisa för hon är så liten, hur ska jag då kunna lämna över henne till en liten 6 åring och känna mig trygg i det!? Det slutade oftast med att jag lämnade rummet när de kom för jag ville bara gråta för att jag var så rädd. Jag protesterar till min man sen men han säger också att Maja faktiskt är en i familjen och har lika rätt som alla andra att ta i Lisa.

Tiden går och som sagt efter 3 veckor får vi komma hem. Sköterskorna säger till oss att hålla allt så rent som möjligt därhemma och sprita oss mycket. Lisa är väldigt infektionskänslig och ska hållas ifrån bakterier så gott det går och helst inte bli sjuk de första 6 månaderna. Äntligen säger min man... Inte jag. Jag får en ny våg av ren och skär panik som strömmar genom mig. Hur ska vi klara oss utan alla sköterskor? Förstår du att nu är det bara vi här, här är ingen annan som kan hjälpa oss om någonting skulle hända! säger jag till min man, som bara säger till mig att lugna ner mig. Mitt i allt kaos kommer Maja hem till oss och ska vara med oss den här första veckan hemma från Neo. Maja har influensa och är störtförkyld, hostar och har feber. Ingen annan än jag reagerar på detta. Jag säger omedelbart till min man att Maja kanske ska vara hos sin mamma den här veckan om hon är så sjuk eftersom Lisa är infektionskänslig. Men då säger min man och hans familj än en gång att Maja är en i familjen, hon måste få känna sig delaktig. Hon kan sprita sig så är det ingen fara...
Ingen fara!? säger jag då och är helt ifrån mig av frustration. Det slutar med att jag och Lisa är instängda i vårt sovrum i 3 dagar medan min man och Maja rör sig i resten av huset innan min man tar sitt förnuft till fånga och ber Majas mamma ha henne tills hon blir frisk. För på detta sättet kan Maja ändå inte vara delaktig eftersom hon inte får gå nära Lisa.

Allt lugnade sig efter ett tag och jag hittade mina rutiner. Maja blev frisk och kunde komma hem igen och vi fortsatte leva som vi gjorde förr. Alla var glada och nöjda tills Maja en dag bestämmer sig för att jag inte är välkommen i hemmet längre. Hon slutar prata med mig, behandlar mig som luft och säger jämt hur det är hon och pappa som har Lisa tillsammans. Jag får inte vara med. Jag läser på om detta och får snart svaret att det är vanlig svartsjuka som förekommer hos Maja och därför ignorerar jag det bara och fortsätter leva som vanligt även om det är väldigt jobbigt och sårande. Maja har ju trots allt varit ensamt barn i 6 år, det är klart att det är en omställning för henne med. Men efter några veckor släpper svartsjukan och hon släpper in mig igen och vi fortsätter vara glada.. Tills min mans familj en dag kommer och hälsar på och anklagar mig och min man för att ha stött ut lilla Maja och struntat i henne fullkomligt sen vi fick Lisa.. För detta har de sett på Maja. Jag är i chocktillstånd. Det enda jag gjort sen jag kom in i denna förbannade familjen, säger jag, är att göra allt för lilla Maja, jag har inte ens fått lov att vara glad över att ha fött barn för första gången för att jag måste tänka på Maja och hennes känslor hela tiden... 4 månader tog det innan jag kunde känna bandet mellan mig och min dotter. Då kunde jag äntligen se henne som min.

Vad jag vill säga med min historia är att förlossningsdepression är något som är verkligt och oerhört jobbigt att gå igenom. Det finns många runt omkring som inte förstår detta, en av dem är faktiskt min man som alltid sa till mig att jag var överkänslig. Prata med en psykolog så fort du känner dig minsta lilla ledsen efter en förlossning. Och våga säga ifrån ordentligt om du tycker att någonting känns fel.