Jag är en 37-årig kvinna som har en relation sedan drygt 1,5 år med en några år äldre man som har två tonårsbarn, 14 och 18, från ett långt äktenskap.
Han skiljde sig för att vara med mig. Efter några veckor flyttade han tillbaka till sin familj pga skuldkänslor, varpå han bodde där någon månad för att sedan skilja sig på riktigt.
Vi var då tillsammans fyra månader, innan han fick en kris (mest av skuld gentemot sina barn) och inte gick att ha en regelbunden relation med, så jag gjorde slut.
Trots att barnen visste att det var mig han skiljde sig för berättade han inte för dem att vi hade en relation förrän alldeles nyligen. Detta gjorde han för att jag då lämnat honom igen då upplägget inte fungerade för mig. Saker vi bestämt ställdes tex in då barnen kom förbi spontant, även om det inte var ”hans” vecka. Sedan höll han inte tidsgränsen för när han lovat berätta för barnen – något jag förlitat mig på och hoppats att han skulle göra.
Jag har hela tiden betonat min ålder och att jag vill ha familj och ett eget barn. Det har han sagt att han vill och han blir desperat när jag gör slut med honom. Men han är så rädd för att förlora sina barns kärlek och att göra så att de mår dåligt. Jag respekterar det, men jag vill ju inte vara olycklig själv – jag vill ha en relation där vi bor ihop och har en vardag tillsammans.
Jag vill gärna lära känna barnen. Jag kan tänka mig att, de veckor barnen är där, sova tillsammans med honom på bäddsoffa i vardagsrummet, då han bara har en liten trea och jag en ännu mindre lägenhet– innan vi skaffar en gemensam lägenhet.
Jag läser på nätet om nya flickvänner som benämns som häxor. Jag tror inte att jag är en sådan – men det är ju bara jag som har ansvar för min egen lycka och jag har inte träffat barnen.
Han har nyligen frågat dem om de vill träffa mig och de har sagt nej. Han är frustrerad för han älskar mig.
Jag är medveten om att sådana här situationer tar tid och jag förstår hans dilemma. Men jag har ju ett eget dilemma: jag har inga egna barn och vill gärna ha, och om han nu vill göra detta med mig som han säger, måste han ju göra något nu och inte om ett år. Jag tycker det är bra att han respekterar sina barns viljor. Men då han är ganska dålig på att kommunicera undrar jag samtidigt om han skulle kunna resonera med dem på ett annat sätt, de är ju ganska stora – och att vara med mig verkar ju viktigt för honom.
Jag har blivit ihop med honom igen för fjärde gången nu. Men tiden går och jag känner mig för tillfället mer arg / frustrerad/ledsen än kär och funderar på om det kanske inte fungerar? Den tillit jag haft har börjat naggas i kanten – det jag inte ser händer litar jag inte på kommer hända.
Det kanske blir för svårt? Jag känner mig dum för att jag trott så mycket på det här och på honom. Kanske har han denna karaktären – att han liksom slingrar sig och lovar saker, då han är för feg för att lägga alla korten på bordet?