Jag har två barn. Ettan, den äldre, (i skolåldern) älskar jag mer än allting. Skulle göra allt för hen. Hen är en del av mig och kärleken jag känner är så oerhört stark. Vi är mycket lika till sättet och jag förstår och står hen så nära som man bara kan stå någon.

Nu har vi efter lång väntan och längtan adopterat ett till barn, tvåan, (på sex år) och hen har bott hos oss i snart sex månader nu, men jag kan inte känna kärlek som jag trodde. Inte på grund av att barnet är adopterat utan för att hen är extremt envis/orubbligt tjurskallig, självständig och tävlingsinriktad (en ledare/dominant/säker person.) Och sådana drag har jag väldigt svårt med i allmänhet. Hen har fina sidor med såklart (omtänksam, smart, rolig till exempel) och jag ångrar absolut inte adoptionen, det är inte det det handlar om, utan våra personligheter och hur jag ska få den nya familjebilden att gå ihop, hur jag ska få plats med denna nya person i mitt hjärta.

(Adoptionen och anknytningsprocessen har i övrigt gått smidigt och positivt för familjen i stort. Tvåan var öppen för en nya familj och positivt inställd. Hen längtade efter oss och är trygg med oss och litar på oss nu, vilket gick snabbt.)

Ettan älskar sitt syskon (och syskonet ettan) och de har god behållning av varandra och pappan älskar tvåan lika mycket som ettan säger han. Jag behandlar givetvis barnen lika utåt, men känner inte alls samma känslor. Har ofta dåligt samvete och känner mig som en dålig mamma, fast jag vet att jag inte kan rå för hur jag känner.
Tänker för mig själv hemska saker som att i Sofies val hade jag lätt valt bort tvåan. (Sånt man absolut inte säger högt.) Då jag ser på barnen då de sover svämmar kärleken över i mitt hjärta då jags er på ettan, men då jag ser på tvåan känner jag ingenting, ibland bara irritation. Jag ser bara en stark person som jag har svårt för personlighetsmässigt - och får dåligt samvete. Det jobbigaste är att tvåan älskar mig och tyr sig mest till mig av oss föräldrar och jag känner mig falsk då jag säger att jag älskar hen och ger kramar och pussar och hen ser på mig med tillgiven blick eller kommer gående med ritande hjärtteckningar till mig. Jag tänker att hen verkligen förtjänar någon som älskar honom tillbaks efter allt hen gått igenom redan (tuff uppväxt) och att jag önskar jag kunde känna rätt känslor, speciellt som ett annat land lagt detta barns liv i våra händer och räknar med oss att ge hen kärlek och allt hen behöver.

Ettan är en dagdrömmande boknörd. Snäll, smart, filosofisk, envis och rolig. Hens negativa sidor är lätta av ha överseende med då jag har en stark kärlek att falla tillbaka på. Tvåan tävlar jämt och ska vara bäst, snabbast och så vidare. Hen älskar sport. Vill automatiskt ta täten och ge kommandon. Har extremt god självkänsla (uppblåst snarare än god) och ser sig själv som den givna ledaren, är en mycket dålig förlorare, vägrar erkänna då hen har fel, ljuger ofta. Och då hen gör fel så har jag ingen kärlek att falla tillbaks på och jag känner att jag blir mycket lättare irriterad på det olydiga som tvåan gör än ettan, vilket inte känns rättvist, men så är det. (Min man som älskar tvåan kan kan lättare ha överseende med sådant då han älskar tvåan.)

Hoppas att detta ska gå över, men hittills har det inte gjort det. Jag har funderat mycket på detta och tänk på att det kanske kan bero på att tvåan var så olika hur jag föreställt mig under väntan på barnbesked (förväntade mig, av någon anledning, mest ett blygt och osäkert tillbakadraget barn som jag skulle få kämpa för att dra fram ur sitt skal och börja lita på oss.) Eller så är det bara våra personligheter som inte går ihop så bra. Jag förstår att det känslomässiga problemet ligger hos mig, inte hos tvåan. Talar med min man om detta men det hjälper inte så mycket med hur jag känner tyvärr. (Jag vet ju var tvåan kommer ifrån och hur jag borde känna och tänka.)

Jag vill inte tala öppet om det här då det känns som ett tabu/misslyckande då vi fått ett friskt barn efter all längtan och väntan, och jag känner mig som en dålig mamma som inte älskar mitt andra barn som resten av familjen, och som stör mig så mycket på hans sätt. Jag önskar jag älskade hen!

Har någon tips? Är det flera som älskar sina barn olika mycket? Hur kommer man förbi det här? Någon som varit i samma sits?