Ja var ska jag börja nånstanns... Min tonårsdotter ska bli mamma. Hon är i ett "stadigt förhållande" och dom skyddade sig men det gick "åt pepparn" ändå. Dom är övertygade om att dom ska behålla barnet och jag tänker aldrig i livet tvinga någon att göra abort. Det är herrejävlar tidigt att få barn nu när de är så unga men dom är inte dom första och förmodligen inte dom sista. Halva jag tänker på att dom är alldeles för unga och hur ska detta gå och andra halvan är lugn och tänker att ja ja det löser sig. Kluvet till MAX!

Vet inte vad jag ska säga eller göra annat än att visa mitt fulla stöd. Jag känner verkligen helhjärtat att det kommer lösa sig vad som än händer meeeeen det finns en hel del panik-känslor där inne också. Behöver bubbla av mig men det finns inte direkt nån jag kan prata med om detta. Tösens pappa har panikångest och depression sedan innan och är inte riktigt på den här planeten så honom kan jag inte snacka med. Mina vänner kan jag inte säga nått till än och stan är liten så jag vill vara diskret. Jag är glad men...

....PANIIIIIIIIIIIK!!!!

Förlåt för det långa inlägget. Tack! <3