skrikande mamma
Vårdnad - gemensam/enskild
  1. Anonym
    #1

    skrikande mamma

    Hej Jag är en pappa som är frustrerad.
    Mitt barn känner sig åsidosatt av sin mamma då hon skriker och höjer rösten kontinuerligt och är mer fokuserad på telefonen med F-B etc, dels har också skaffat en "ny" efter ca 1 månad efter separation under ett 18 årigt förhållande.
    Mamman skriker alltså ofta på barnet (9 år). dels har vi delad vårdnad varannan vecka. och enligt barnet så tillbringar hon ofta tid på fester, middagar med en nye, under den vecka som barnet tillbringar sin tid hos mamman, vilket det då tillbringar tid hos dennes föräldrar med övernattning.
    detta har pågått under ca 9 månader. hur gör man för att kunna få den andre att lyssna på sitt barn och att denne skall tillbringa mer tid med barnet, barnet har börjat protestera mycket, och börjar överväga att vilja flytta till mig.
    har varit i kontakt med sociala, vilket det enda de kan göra är att sitta i medling samtal med andra parten, vilket jag i min tur då påtalat till den andra parten att det är det enda sättet att kommunicera mellan oss då vi inte klarar av att prata på vettigt sätt, jag har bett om att inte vara i närheten av mamman då jag anser att förklaringen inte varit tillräcklig vid separationen då hon inte känner sig tillräckligt och inte är intresserad av kontakt mellan oss, vilket jag var förståndet till under en viss tid å enda förklaringen var att man inte är intresserad av sex? men vad händer då direkt efter att separationen avslutats man ger sig in i en sexuell relation direkt.
    jag är helt med att man skaffar en ny, men för respekt för det som varit med barn hus etc och förklaringen, att man kan kanske hålla lite på sig.

    känner att jag inte har någon respekt kvar för barnets mamma då denne konstant sätter sig själv först, istället för sitt barn, känner då samtidigt att man vill ikke förklara den andra partens existens då hon i sms tycker att vi kunde prata med varan om saker som angår barnet och andra saker som för genom kontakt med sms mail etc,
    hur gör man för att få stopp på behandlandet av barnet? måste man ta det så långt med juridisk hjälp för att ta över vårdnaden helt då man fullständigt nonchalerar sitt barn. visst händer väll att dom går på bio 1 ggr vartannat år.
  2. 1
    skrikande mamma Hej Jag är en pappa som är frustrerad.
    Mitt barn känner sig åsidosatt av sin mamma då hon skriker och höjer rösten kontinuerligt och är mer fokuserad på telefonen med F-B etc, dels har också skaffat en "ny" efter ca 1 månad efter separation under ett 18 årigt förhållande.
    Mamman skriker alltså ofta på barnet (9 år). dels har vi delad vårdnad varannan vecka. och enligt barnet så tillbringar hon ofta tid på fester, middagar med en nye, under den vecka som barnet tillbringar sin tid hos mamman, vilket det då tillbringar tid hos dennes föräldrar med övernattning.
    detta har pågått under ca 9 månader. hur gör man för att kunna få den andre att lyssna på sitt barn och att denne skall tillbringa mer tid med barnet, barnet har börjat protestera mycket, och börjar överväga att vilja flytta till mig.
    har varit i kontakt med sociala, vilket det enda de kan göra är att sitta i medling samtal med andra parten, vilket jag i min tur då påtalat till den andra parten att det är det enda sättet att kommunicera mellan oss då vi inte klarar av att prata på vettigt sätt, jag har bett om att inte vara i närheten av mamman då jag anser att förklaringen inte varit tillräcklig vid separationen då hon inte känner sig tillräckligt och inte är intresserad av kontakt mellan oss, vilket jag var förståndet till under en viss tid å enda förklaringen var att man inte är intresserad av sex? men vad händer då direkt efter att separationen avslutats man ger sig in i en sexuell relation direkt.
    jag är helt med att man skaffar en ny, men för respekt för det som varit med barn hus etc och förklaringen, att man kan kanske hålla lite på sig.

    känner att jag inte har någon respekt kvar för barnets mamma då denne konstant sätter sig själv först, istället för sitt barn, känner då samtidigt att man vill ikke förklara den andra partens existens då hon i sms tycker att vi kunde prata med varan om saker som angår barnet och andra saker som för genom kontakt med sms mail etc,
    hur gör man för att få stopp på behandlandet av barnet? måste man ta det så långt med juridisk hjälp för att ta över vårdnaden helt då man fullständigt nonchalerar sitt barn. visst händer väll att dom går på bio 1 ggr vartannat år.
  3. Medlem sedan
    nov 2015
    #2
    Jag tycker att du ska vända dig till skolans kurator och be om hjälp, tyvärr gör socialen inte så mycket då de har sina egna värderingar när det gäller barn. Kuratorn är en bra start och hon/han i sin tur kan hjälpa till och hålla ett extra öga på ert barn så hon/han iinte behöver må dåligt i onödan.
    Det finns tyvärr människor till allt, frågan är hur bra det har varit förut? Kan det vara så att ditt ex har mått dåligt under en längre period innan ni separerade och det har slagit över och drabbar ert barn? I så fall kanske båda behöver hjälp och då är socialen det minst rätta, det är lättare att kommunicera med någon som har 100% tystnadsplikt om ni ville prova kyrkans familjerådgivning. Det kanske inte läppar ihop ert förhållande men det är en bra start att få er båda i rätt riktning med ert barn. Tänk på att ert barn inte bett om att komma till denna världen, så barnet måste få komma i första hand, före dig själv och ditt ex. Om man väljer att skaffa barn så är det ett livslångt åtagande som aldrig kommer att ta slut, men om vi vårdar den frukt av kärleken, så kommer även frukten att växa upp och ge glädje. Fråga ditt barn om det är ok att gå till kuratorn tillsammans och starta en dialogg och låt ditt barn få känna tryggheten i att du alltid är där. Tänk också på att den tid vi ger våra barn är dyrare än presenter och uppskattas högre i längden. De ska ha det de behöver, men inte till överdrift, resten kommer av sig själv.


    Citat Ursprungligen postat av Anonym Visa inlägg
    Hej Jag är en pappa som är frustrerad.
    Mitt barn känner sig åsidosatt av sin mamma då hon skriker och höjer rösten kontinuerligt och är mer fokuserad på telefonen med F-B etc, dels har också skaffat en "ny" efter ca 1 månad efter separation under ett 18 årigt förhållande.
    Mamman skriker alltså ofta på barnet (9 år). dels har vi delad vårdnad varannan vecka. och enligt barnet så tillbringar hon ofta tid på fester, middagar med en nye, under den vecka som barnet tillbringar sin tid hos mamman, vilket det då tillbringar tid hos dennes föräldrar med övernattning.
    detta har pågått under ca 9 månader. hur gör man för att kunna få den andre att lyssna på sitt barn och att denne skall tillbringa mer tid med barnet, barnet har börjat protestera mycket, och börjar överväga att vilja flytta till mig.
    har varit i kontakt med sociala, vilket det enda de kan göra är att sitta i medling samtal med andra parten, vilket jag i min tur då påtalat till den andra parten att det är det enda sättet att kommunicera mellan oss då vi inte klarar av att prata på vettigt sätt, jag har bett om att inte vara i närheten av mamman då jag anser att förklaringen inte varit tillräcklig vid separationen då hon inte känner sig tillräckligt och inte är intresserad av kontakt mellan oss, vilket jag var förståndet till under en viss tid å enda förklaringen var att man inte är intresserad av sex? men vad händer då direkt efter att separationen avslutats man ger sig in i en sexuell relation direkt.
    jag är helt med att man skaffar en ny, men för respekt för det som varit med barn hus etc och förklaringen, att man kan kanske hålla lite på sig.

    känner att jag inte har någon respekt kvar för barnets mamma då denne konstant sätter sig själv först, istället för sitt barn, känner då samtidigt att man vill ikke förklara den andra partens existens då hon i sms tycker att vi kunde prata med varan om saker som angår barnet och andra saker som för genom kontakt med sms mail etc,
    hur gör man för att få stopp på behandlandet av barnet? måste man ta det så långt med juridisk hjälp för att ta över vårdnaden helt då man fullständigt nonchalerar sitt barn. visst händer väll att dom går på bio 1 ggr vartannat år.
  4. 2
    Jag tycker att du ska vända dig till skolans kurator och be om hjälp, tyvärr gör socialen inte så mycket då de har sina egna värderingar när det gäller barn. Kuratorn är en bra start och hon/han i sin tur kan hjälpa till och hålla ett extra öga på ert barn så hon/han iinte behöver må dåligt i onödan.
    Det finns tyvärr människor till allt, frågan är hur bra det har varit förut? Kan det vara så att ditt ex har mått dåligt under en längre period innan ni separerade och det har slagit över och drabbar ert barn? I så fall kanske båda behöver hjälp och då är socialen det minst rätta, det är lättare att kommunicera med någon som har 100% tystnadsplikt om ni ville prova kyrkans familjerådgivning. Det kanske inte läppar ihop ert förhållande men det är en bra start att få er båda i rätt riktning med ert barn. Tänk på att ert barn inte bett om att komma till denna världen, så barnet måste få komma i första hand, före dig själv och ditt ex. Om man väljer att skaffa barn så är det ett livslångt åtagande som aldrig kommer att ta slut, men om vi vårdar den frukt av kärleken, så kommer även frukten att växa upp och ge glädje. Fråga ditt barn om det är ok att gå till kuratorn tillsammans och starta en dialogg och låt ditt barn få känna tryggheten i att du alltid är där. Tänk också på att den tid vi ger våra barn är dyrare än presenter och uppskattas högre i längden. De ska ha det de behöver, men inte till överdrift, resten kommer av sig själv.


    Citat Ursprungligen postat av Anonym Visa inlägg
    Hej Jag är en pappa som är frustrerad.
    Mitt barn känner sig åsidosatt av sin mamma då hon skriker och höjer rösten kontinuerligt och är mer fokuserad på telefonen med F-B etc, dels har också skaffat en "ny" efter ca 1 månad efter separation under ett 18 årigt förhållande.
    Mamman skriker alltså ofta på barnet (9 år). dels har vi delad vårdnad varannan vecka. och enligt barnet så tillbringar hon ofta tid på fester, middagar med en nye, under den vecka som barnet tillbringar sin tid hos mamman, vilket det då tillbringar tid hos dennes föräldrar med övernattning.
    detta har pågått under ca 9 månader. hur gör man för att kunna få den andre att lyssna på sitt barn och att denne skall tillbringa mer tid med barnet, barnet har börjat protestera mycket, och börjar överväga att vilja flytta till mig.
    har varit i kontakt med sociala, vilket det enda de kan göra är att sitta i medling samtal med andra parten, vilket jag i min tur då påtalat till den andra parten att det är det enda sättet att kommunicera mellan oss då vi inte klarar av att prata på vettigt sätt, jag har bett om att inte vara i närheten av mamman då jag anser att förklaringen inte varit tillräcklig vid separationen då hon inte känner sig tillräckligt och inte är intresserad av kontakt mellan oss, vilket jag var förståndet till under en viss tid å enda förklaringen var att man inte är intresserad av sex? men vad händer då direkt efter att separationen avslutats man ger sig in i en sexuell relation direkt.
    jag är helt med att man skaffar en ny, men för respekt för det som varit med barn hus etc och förklaringen, att man kan kanske hålla lite på sig.

    känner att jag inte har någon respekt kvar för barnets mamma då denne konstant sätter sig själv först, istället för sitt barn, känner då samtidigt att man vill ikke förklara den andra partens existens då hon i sms tycker att vi kunde prata med varan om saker som angår barnet och andra saker som för genom kontakt med sms mail etc,
    hur gör man för att få stopp på behandlandet av barnet? måste man ta det så långt med juridisk hjälp för att ta över vårdnaden helt då man fullständigt nonchalerar sitt barn. visst händer väll att dom går på bio 1 ggr vartannat år.
  5. Medlem sedan
    maj 2005
    #3
    Om du läser ditt inlägg så ser du att större delen av det handlar om något annat än barnet. Det handlar om dina känslor inför mamman, er separation och hur du hanterar den.

    Ska du komma någonstans med något så måste du börja med att hantera det. Att vägra att prata med ditt barns mor är inte en utväg. Barnet är bara nio år och det kommer helt säkert många gånger framöver då ni måste prata med varandra. Barnet är ert gemensamma ansvar. När föräldrar vägrar att prata med varandra och samarbeta med varandra så går det framförallt ut över barnen.

    Din eventuella besvikelse över separationen måste du hålla isär från barnet och förmodligen måste du släppa det därför att risken är stor att du aldrig kommer att få något annat svar än det du har fått. Vart leder det? Ska du leva ditt liv som bitter? Ofta vet man faktiskt också skälet om man vågar tänka efter. Det kan vara plågsamt med sådana insikter, men det blir lättare sedan och är klart mycket bättre än att sitta i förnekelse. Så gör ett försök att åtminstone vara ärlig mot dig själv. Du vill väl också gå vidare i livet?

    När det gäller barnet så föreslår jag att du för det första aktar dig noga för att driva på barnet i hennes kritik av mamman. Fråga inte ut flickan, ta inte upp det om och om igen. Och kom ihåg att barn säger sådana där saker om sina föräldrar även i de mest välfungerande hem.

    Om du ändå tycker att det är något som kan vara ett problem för barnet så måste du prata med mamman. Ställ frågor och lyssna till svaren. Anklaga inte, framförallt inte innan du faktiskt vet vad som är sant och inte. Då riskerar du bara att göra allt värre. För att ha det tålamodet måste du släppa din egen besvikelse gentemot mamman.

    För att få ensam vårdnad krävs väldigt mycket. Att starta en sådan process på dessa grunder skulle inte leda till något gott alls, bara kosta dig tid, pengar och energi och framförallt placera barnet ännu mer i kläm mellan er föräldrar. Så fundera över hur du vill att ditt barn ska ha det när det växer upp och sedan på hur du kan uppnå det.
  6. 3
    Om du läser ditt inlägg så ser du att större delen av det handlar om något annat än barnet. Det handlar om dina känslor inför mamman, er separation och hur du hanterar den.

    Ska du komma någonstans med något så måste du börja med att hantera det. Att vägra att prata med ditt barns mor är inte en utväg. Barnet är bara nio år och det kommer helt säkert många gånger framöver då ni måste prata med varandra. Barnet är ert gemensamma ansvar. När föräldrar vägrar att prata med varandra och samarbeta med varandra så går det framförallt ut över barnen.

    Din eventuella besvikelse över separationen måste du hålla isär från barnet och förmodligen måste du släppa det därför att risken är stor att du aldrig kommer att få något annat svar än det du har fått. Vart leder det? Ska du leva ditt liv som bitter? Ofta vet man faktiskt också skälet om man vågar tänka efter. Det kan vara plågsamt med sådana insikter, men det blir lättare sedan och är klart mycket bättre än att sitta i förnekelse. Så gör ett försök att åtminstone vara ärlig mot dig själv. Du vill väl också gå vidare i livet?

    När det gäller barnet så föreslår jag att du för det första aktar dig noga för att driva på barnet i hennes kritik av mamman. Fråga inte ut flickan, ta inte upp det om och om igen. Och kom ihåg att barn säger sådana där saker om sina föräldrar även i de mest välfungerande hem.

    Om du ändå tycker att det är något som kan vara ett problem för barnet så måste du prata med mamman. Ställ frågor och lyssna till svaren. Anklaga inte, framförallt inte innan du faktiskt vet vad som är sant och inte. Då riskerar du bara att göra allt värre. För att ha det tålamodet måste du släppa din egen besvikelse gentemot mamman.

    För att få ensam vårdnad krävs väldigt mycket. Att starta en sådan process på dessa grunder skulle inte leda till något gott alls, bara kosta dig tid, pengar och energi och framförallt placera barnet ännu mer i kläm mellan er föräldrar. Så fundera över hur du vill att ditt barn ska ha det när det växer upp och sedan på hur du kan uppnå det.
  7. Anonym
    #4
    Till Malinau!
    Tack för svar, Jag ha gått vidare i mitt liv och släppt förhållandet helt. Men efter samtal med mamman, så har det runnit över i besvikelse över dennes behandlande av sin dotter med att sätta sig i själv i första hand. dels tog jag upp att min dotter blivit lämnad till mig senaste 3 ggr sjuk eller påbörjan till sjukdom, dels att jag har fått speciallisttandläkartid till min dotter skickad till mig då tiden är satt på hennes mammas vecka , fick då reda på att hon skulle åka på jobb på annan ort så hon har överlämnat ansvaret, till sin pappa för att få info om hon behöver eller skal få tandställning, hennes mamma anklagade mig då i samband till detta att jag lämnat min dotter till min far för att at hand om min dotter då hon är sjuk med hosta o feber. hon anklagar mig för att inte ta ansvar då. jag nämner då för henne att hon själv under de helger hon har sin dotter, ämnar henne till sina föräldrar relativt ofta för att gå på fest med den nye, vilket då påpekats från dottern att hon vill ha mer tid med sin mamma. vad skall jag säga då, bry dig inte om det mamma får göra vad hon vill, är det att sätta sitt barn i första hand.
    är det då min besvikelse för vårt förhållande som inte höll. vill då också påpeka här vilket inte framgick av inlägget att mamman under sin graviditet anklagat mig för diverse saker + att under de år so varit med dottern inte bevisat sin kärlek till mig , vilket jag försökte gör från min sida med att försöka få närhet genom att krama och tala om vd kände för henne, den reaktion jag fåt tillbaka var endast rör mig inte jag är inte intresserad av sex i någon form eller för den delen någon kontakt, vilket jag respekterad och gav henne tid till att finna sig själv under hela den tid som var tills vi började bråka mer , och hon endast sa att hon inte vill detta mer. under denna tid så började jag då också att inte bry mig om de sk gemensamma sakerna vi hade med hus etc, vill då påpeka ocks att marktjänsten sköte jag själv till 85 %, då jag delvis jobbar kväller sköte städning matlagning tvätt etc, dvs såg till att det var klart för att bara värma maten efter jobbet och hämtning av dotter från förskolan.

    Jag är inte bitter för det som var eller hände under förhållandet, jag är endast enormt besviken för att man gång på gång lämnar bort sin dotter för att gå och festa och ha kul, snälla lägg inte över skulden på mig för att det var något som jag gjorde är man över 40 så har man väll i de flesta fall lekt av sig, om inte så kunde man faktiskt tagit vara på det som fanns vilket hon inte gjorde
    om ett barn ber om att få tillbringa mer tid med sin förälder så tycker jag att man kan lyssna på vad barnet säger. Det är ofta som barnet kommer göra precis som föräldrarna gör. det finns ett talesätt som man ofta hör när det gäller barn och relationer till sina föräldrar.
    barn gör inte det du säger utan de gör som du själv gör, tänk på den, om du säger rör inte grytan som står på spisen, så ser dom att du tar den så tar de den precis på samma sätt som du gör. jag för min del trodde att samhället är uppbyggt efter den devisen att man skall hålla på familjeuppbyggnad etc jag tycker inte det är ok att min dotter tar efter sin mamma att det är ok att hoppa vidare från en karl när inte förhållandet näst intill inte tagit slut, med flytt till nytt hus. En annan sak som du kanske kan förklara för mig. om en 10 åring som är svensk, går fram till ett utländskt barn som är 2 år yngre och säger till det yngre barnet du skall inte vara här för du är flykting. Har då det äldre barnet kommit på det själv eller är det något som kommit från föräldrarna.
  8. 4
    Till Malinau!
    Tack för svar, Jag ha gått vidare i mitt liv och släppt förhållandet helt. Men efter samtal med mamman, så har det runnit över i besvikelse över dennes behandlande av sin dotter med att sätta sig i själv i första hand. dels tog jag upp att min dotter blivit lämnad till mig senaste 3 ggr sjuk eller påbörjan till sjukdom, dels att jag har fått speciallisttandläkartid till min dotter skickad till mig då tiden är satt på hennes mammas vecka , fick då reda på att hon skulle åka på jobb på annan ort så hon har överlämnat ansvaret, till sin pappa för att få info om hon behöver eller skal få tandställning, hennes mamma anklagade mig då i samband till detta att jag lämnat min dotter till min far för att at hand om min dotter då hon är sjuk med hosta o feber. hon anklagar mig för att inte ta ansvar då. jag nämner då för henne att hon själv under de helger hon har sin dotter, ämnar henne till sina föräldrar relativt ofta för att gå på fest med den nye, vilket då påpekats från dottern att hon vill ha mer tid med sin mamma. vad skall jag säga då, bry dig inte om det mamma får göra vad hon vill, är det att sätta sitt barn i första hand.
    är det då min besvikelse för vårt förhållande som inte höll. vill då också påpeka här vilket inte framgick av inlägget att mamman under sin graviditet anklagat mig för diverse saker + att under de år so varit med dottern inte bevisat sin kärlek till mig , vilket jag försökte gör från min sida med att försöka få närhet genom att krama och tala om vd kände för henne, den reaktion jag fåt tillbaka var endast rör mig inte jag är inte intresserad av sex i någon form eller för den delen någon kontakt, vilket jag respekterad och gav henne tid till att finna sig själv under hela den tid som var tills vi började bråka mer , och hon endast sa att hon inte vill detta mer. under denna tid så började jag då också att inte bry mig om de sk gemensamma sakerna vi hade med hus etc, vill då påpeka ocks att marktjänsten sköte jag själv till 85 %, då jag delvis jobbar kväller sköte städning matlagning tvätt etc, dvs såg till att det var klart för att bara värma maten efter jobbet och hämtning av dotter från förskolan.

    Jag är inte bitter för det som var eller hände under förhållandet, jag är endast enormt besviken för att man gång på gång lämnar bort sin dotter för att gå och festa och ha kul, snälla lägg inte över skulden på mig för att det var något som jag gjorde är man över 40 så har man väll i de flesta fall lekt av sig, om inte så kunde man faktiskt tagit vara på det som fanns vilket hon inte gjorde
    om ett barn ber om att få tillbringa mer tid med sin förälder så tycker jag att man kan lyssna på vad barnet säger. Det är ofta som barnet kommer göra precis som föräldrarna gör. det finns ett talesätt som man ofta hör när det gäller barn och relationer till sina föräldrar.
    barn gör inte det du säger utan de gör som du själv gör, tänk på den, om du säger rör inte grytan som står på spisen, så ser dom att du tar den så tar de den precis på samma sätt som du gör. jag för min del trodde att samhället är uppbyggt efter den devisen att man skall hålla på familjeuppbyggnad etc jag tycker inte det är ok att min dotter tar efter sin mamma att det är ok att hoppa vidare från en karl när inte förhållandet näst intill inte tagit slut, med flytt till nytt hus. En annan sak som du kanske kan förklara för mig. om en 10 åring som är svensk, går fram till ett utländskt barn som är 2 år yngre och säger till det yngre barnet du skall inte vara här för du är flykting. Har då det äldre barnet kommit på det själv eller är det något som kommit från föräldrarna.
  9. Anonym
    #5
    Till norpan!
    Tack för svar. Jag har dock varit i kontakt med socialen vilket är den sk öppenvården som hjälper till med sk medlingssamtal, jag hoppas att det då vid ett nytt medlingssamtal kanske kan ges förklaringar från hennes sida varför hon då skriker höjer rösten och att hon då lyssnar på vad hennes dotter försöker säga. min dotter talar om för mig att hon har svårt för att tala med sin mamma då hon hela tiden inte får något gehör för att komma och fråga saker då hon säger att hon stör sin mamma då hon messar i telefonen etc,
    har också varit i kontakt med skolan för att få till ett möte för min dotter med kuratorn och att då lärarna hjälper till med detta, det som då kanske förhoppningsvis kommer fram saker som kan delges till de involverade personerna på öppenvården så att de kan få en mer rättvis bild av vad som händer och sker, både för min egen del för att kunna ge mig en bättre bild av mig som förälder att få veta vad min dotter tycker om vad jag gör eller inte gör som hon då inte kanske berättar. min dotters mamma har möjligtvis mått dåligt som gått utöver mig då jag försökt få bekräftelse men har fösts bort under många år, till slut orkar man inte ge mer av sig själv med att försöka ge kärlek, man slutar vissa något för den andre och man tystnar. om man mått så dåligt av det som varit, tycker jag att det är konstigt att man går vidare så fort inpå ett förhållande, vid samtal under separationen så kom det på tal om det hade något med otrohet att göra vilket bedyrades att det inte var, förklaringen var då att hon inte kände sig själv riktigt och hade ingen som helst lust till någon form av kontakt, mellan någon annan. i mitt tycke så var det första bästa.
    jag gör allt för min dotter, när man får höra om de saker som sker blir man ledsen, man är helt slagen, av att man inte kan göra något för respekt till hennes mamma, man kan ju inte direkt åka över och hämta sin dotter vilket inte ser så bra ut om det skulle gå så långt till rätten etc, runden till detta är komplicerad och långdragen historia, men detta är delar av den, jag har som nämnts i annan konversation, dels erbjudit mig att ta min dotter på olika bokade tider till tandläkare etc då det inte varit på min vecka, då jag haft möjlighet till det vi har haft överenskommelse om att vi inte skall lägga oss i vad den andra planerar under den tid vi har med vår dotter. men detta har gått för långt nu
  10. 5
    Till norpan!
    Tack för svar. Jag har dock varit i kontakt med socialen vilket är den sk öppenvården som hjälper till med sk medlingssamtal, jag hoppas att det då vid ett nytt medlingssamtal kanske kan ges förklaringar från hennes sida varför hon då skriker höjer rösten och att hon då lyssnar på vad hennes dotter försöker säga. min dotter talar om för mig att hon har svårt för att tala med sin mamma då hon hela tiden inte får något gehör för att komma och fråga saker då hon säger att hon stör sin mamma då hon messar i telefonen etc,
    har också varit i kontakt med skolan för att få till ett möte för min dotter med kuratorn och att då lärarna hjälper till med detta, det som då kanske förhoppningsvis kommer fram saker som kan delges till de involverade personerna på öppenvården så att de kan få en mer rättvis bild av vad som händer och sker, både för min egen del för att kunna ge mig en bättre bild av mig som förälder att få veta vad min dotter tycker om vad jag gör eller inte gör som hon då inte kanske berättar. min dotters mamma har möjligtvis mått dåligt som gått utöver mig då jag försökt få bekräftelse men har fösts bort under många år, till slut orkar man inte ge mer av sig själv med att försöka ge kärlek, man slutar vissa något för den andre och man tystnar. om man mått så dåligt av det som varit, tycker jag att det är konstigt att man går vidare så fort inpå ett förhållande, vid samtal under separationen så kom det på tal om det hade något med otrohet att göra vilket bedyrades att det inte var, förklaringen var då att hon inte kände sig själv riktigt och hade ingen som helst lust till någon form av kontakt, mellan någon annan. i mitt tycke så var det första bästa.
    jag gör allt för min dotter, när man får höra om de saker som sker blir man ledsen, man är helt slagen, av att man inte kan göra något för respekt till hennes mamma, man kan ju inte direkt åka över och hämta sin dotter vilket inte ser så bra ut om det skulle gå så långt till rätten etc, runden till detta är komplicerad och långdragen historia, men detta är delar av den, jag har som nämnts i annan konversation, dels erbjudit mig att ta min dotter på olika bokade tider till tandläkare etc då det inte varit på min vecka, då jag haft möjlighet till det vi har haft överenskommelse om att vi inte skall lägga oss i vad den andra planerar under den tid vi har med vår dotter. men detta har gått för långt nu
Kära besökare.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.

Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.

Vänligen Allt för föräldrar

Faktabank

Artiklar och nyttig information