Hej!

Min sambo har en dotter som fortfarande bor hemma. Hon är 21 år. Många trådar som handlar om vuxna barn som bor hemma centrerar ofta kring att de är lata, nonchalanta osv. Visst, "vår" tjej gör inte så jättemycket hemma, men hon hjälper till en del och framför allt lagar hon mycket av sin egen mat (hon har särskilda önskemål), handlar en del av sin egen mat och sköter sin tvätt. Hon både pluggar och har ett extrajobb, och sköter båda dessa saker fint. Hon är absolut inte någon lat ungdom som bara ligger på sängen och slöar.

Problemet är att jag känner ren skräck över att det ska fortsätta så här år, efter år. Jag har ingen problematisk relation till dottern, men jag längtar efter ett privatliv. Jag känner mig så kringskuren av att ha ett vuxet barn hemma som kommer och går när som helst, som jag ibland förväntas ha mat för och ibland inte, som ibland är hemma en hel dag och pluggar och ibland kommer hem mitt i natten, man vet aldrig (pojkvännen bor också ofta hos oss). Vi har plats och vi har råd, och det är inte jättemycket extrajobb att ha henne boendes hemma, problemet ligger inte i det praktiska. Det stora problemet är att jag skulle vilja ha mer tid och plats för vuxenrelationen. Vi har två mindre barn och när de gått och lagt sig skulle jag vilja ha lite utrymme, både fysiskt och psykiskt, för oss. Jag längtar efter att bara få vara mig själv, och särskilt med pojkvännen här så känns det som att ha ständiga inneboende eftersom de lever så självständiga liv men ändå tillsammans med oss.

För övriga i familjen så passar situationen bra. Våra två pojkar trivs med att ha storasyrran hemma och hon själv är en familjetjej. Hon skulle aldrig vilja bo själv, det har hon sagt. Hon är väldigt social och jag tror att hon egentligen vill fortsätta att vara ett av "barnen" i familjen. Det är hon ju också, men samtidigt är hon ju vuxen nu. Jag tycker att det börjar bli dax att flytta hemifrån. Hon säger själv att hon letar boende men att det inte finns något. Hon står i olika köer. Men jag har en stark känsla av att hon egentligen vill bo kvar hemma, det känns inte som att hon aktivt försöker hitta andra alternativ utan att hon trivs rätt bra som det är. Problemet är ju att jag inte trivs! Jag ser inga alternativ till att bita ihop och hålla ut, jag och hennes pappa skulle aldrig slänga ut henne eller något sånt. Vi bor i en större stad så det är absolut svårt med bostad, men jag tror inte att det är omöjligt om man verkligen vill och inte har så stora krav på standard. Men dottern har vant sig vid en ekonomiskt bekväm situation och verkar trivas bra hemma. Känner mig helt maktlös, jag vet inte vad jag ska göra om det bara fortsätter i flera år till. Pappan skulle också vilja att hon flyttade men samtidigt har han inte samma starka känsla kring integritet och privatliv som jag, och det beror säkert på att det är hans dotter ändå, och han är väl på sätt och vis glad över att hon trivs hemma och att de har en bra relation (vilket jag kan förstå och hålla med om). Mamman bor i en närliggande stad bara en halvtimme stad men henne är hon hos ganska sällan, mest av bekvämlighetsskäl. Hon bor också betydligt mindre än vi.

Någon i liknande situation?