Hej. Jag har barn med en tjej som bor halva landet bort från mig. Hon har hela vårdnaden. Som trådrubriker lyder så fungerar verkligen inte vår kommunikation. Hon säger att jag kan ringa när som helst men hon svarar näst intill aldrig. Hon svarar på 1 av 10 sms. Jag vill bara lära känna mitt barn. Hon vägrar skicka bilder fast att jag bett henne minst ett 10tal gånger under de senaste 2 åren. Problemet ligger mycket i att jag inte har råd att åka upp, men samtidigt när jag väl åker upp så får jag bara träffa mitt barn kanske 2-3 timmar ibland 4 om jag har tur. Jag vet inte vad jag ska ta mig till längre. Jag har aldrig sett mig själv som distans pappa. Jag har alltid sett ner på sånt. Men så blev jag det i alla fall. Hade jag fått bestämma det ytte pytte minsta så hade det bara krävts ett enda samtal med min dotter i veckan. Det hade varit revolutionerande. Mitt mående har börjat att sakta men säkert bli sämre. Min självbild är helt förstörd. Denna kropp är inget annat än ångest längre. Skam över att jag inte får/kan vara en del av mitt barns liv. Just nu pluggar jag så pengar är knappa. En resa och boende kostar runt 4500 kr för 1 helg. Majoriteten av den tiden sitter jag på ett rum och glor in i en vägg. Jag går sönder.