I morse bråkade jag och min man inför våra barn. Ordentligt.
Vi har båda slutat röka och jag har precis fått mens så utgångsläget var väl inte det bästa. Min man hade köpt present till barnens kusin och blev stressad över att den kanske inte skulle komma i tid. Medan han kollade detta på datorn och barnen åt frukost råkade jag ställa fel fråga och det tog hus i helvete.
Lång historia kort; Jag slog i bordet, skrek och rusade från köket. När jag kom tillbaka kastade han en datormus i huvudet på mig och jag fick så ont att jag kved och grät ganska okontrollerat. Allt detta hände inför våra barn på 6 och 2. De blev naturligtvis jätteledsna och säkert superförvirrade och rädda. Då detta hände nu imorse och de behövde komma iväg till skola och förskola hann det ju aldrig riktigt lugna ner sig. Undrar nu om någon har några kloka tips på hur jag kan hantera detta när jag hämtar dem i eftermiddag? Vill ju inte att de ska känna att detta är normalt eller ok...
1
Skäms så för vårt beteende imorse I morse bråkade jag och min man inför våra barn. Ordentligt.
Vi har båda slutat röka och jag har precis fått mens så utgångsläget var väl inte det bästa. Min man hade köpt present till barnens kusin och blev stressad över att den kanske inte skulle komma i tid. Medan han kollade detta på datorn och barnen åt frukost råkade jag ställa fel fråga och det tog hus i helvete.
Lång historia kort; Jag slog i bordet, skrek och rusade från köket. När jag kom tillbaka kastade han en datormus i huvudet på mig och jag fick så ont att jag kved och grät ganska okontrollerat. Allt detta hände inför våra barn på 6 och 2. De blev naturligtvis jätteledsna och säkert superförvirrade och rädda. Då detta hände nu imorse och de behövde komma iväg till skola och förskola hann det ju aldrig riktigt lugna ner sig. Undrar nu om någon har några kloka tips på hur jag kan hantera detta när jag hämtar dem i eftermiddag? Vill ju inte att de ska känna att detta är normalt eller ok...
Jag förstår att du våndas, och det hoppas jag att din man också gör (våndas alltså). För det där är ju (som du själv förstått) inte ok på något vis alls.
Jag tycker att du och din man ska prata ihop er. Bli sams (vare sig ni vill eller inte, vare sig ni känner er orättvist behandlade eller inte, till vilket pris som helst helt enkelt - för era barns skull!) och komma överens om att båda betedde sig helt oacceptabelt. Sen fokuserar ni på barnen.
Jag skulle försöka sätta mig ner, alla fyra, ikväll. Lugnt och fint, lite mysigt i soffan. Krama om barnen, säga förlåt att ni betedde er så illa och säga att man FÅR INTE göra som ni gjorde. Att även vuxna kan göra fel ibland, men att det där blev så fel så det är inte ok ens som misstag. Men att ni nu har pratat och kramats och att ni älskar varandra och inte vill göra så igen.
Och kanske det viktigaste av allt - se till så barnen inte tar på sig skulden för att det blev som det blev. Jag skulle kanske ta upp exempel på när de varit arga men skött det snyggare än ni gjorde, säga att de är kloka och fina och att det är tur att ni har dem.
Och sen kanske prata allihop tillsammans om hur man känner sig när man blir jättearg, och vad man kan göra då (gå undan, räkna till tio, "andas fyrkant" eller vad man nu kommer på).
Och sen kanske göra nåt mysigt ihop en stund. Titta på julkalendern och kramas i soffan, eller spela nåt spel ihop, eller ta lite kvällsfika och prata om roligheter.
2
Jag förstår att du våndas, och det hoppas jag att din man också gör (våndas alltså). För det där är ju (som du själv förstått) inte ok på något vis alls.
Jag tycker att du och din man ska prata ihop er. Bli sams (vare sig ni vill eller inte, vare sig ni känner er orättvist behandlade eller inte, till vilket pris som helst helt enkelt - för era barns skull!) och komma överens om att båda betedde sig helt oacceptabelt. Sen fokuserar ni på barnen.
Jag skulle försöka sätta mig ner, alla fyra, ikväll. Lugnt och fint, lite mysigt i soffan. Krama om barnen, säga förlåt att ni betedde er så illa och säga att man FÅR INTE göra som ni gjorde. Att även vuxna kan göra fel ibland, men att det där blev så fel så det är inte ok ens som misstag. Men att ni nu har pratat och kramats och att ni älskar varandra och inte vill göra så igen.
Och kanske det viktigaste av allt - se till så barnen inte tar på sig skulden för att det blev som det blev. Jag skulle kanske ta upp exempel på när de varit arga men skött det snyggare än ni gjorde, säga att de är kloka och fina och att det är tur att ni har dem.
Och sen kanske prata allihop tillsammans om hur man känner sig när man blir jättearg, och vad man kan göra då (gå undan, räkna till tio, "andas fyrkant" eller vad man nu kommer på).
Och sen kanske göra nåt mysigt ihop en stund. Titta på julkalendern och kramas i soffan, eller spela nåt spel ihop, eller ta lite kvällsfika och prata om roligheter.
Tvååringen kommer förstås inte att förstå allt ni säger, men h*n kommer helt säkert att förstå budskapet ändå om ni verkligen menar det ni säger till dem, och visar det även i handling (kramar, hålla handen o s v).
3
Tvååringen kommer förstås inte att förstå allt ni säger, men h*n kommer helt säkert att förstå budskapet ändå om ni verkligen menar det ni säger till dem, och visar det även i handling (kramar, hålla handen o s v).
Tvååringen kommer förstås inte att förstå allt ni säger, men h*n kommer helt säkert att förstå budskapet ändå om ni verkligen menar det ni säger till dem, och visar det även i handling (kramar, hålla handen o s v).
Tack för dina kloka ord. Såklart inte lätt att bli helt sams när man inte hinner ses utan barnen och fortfarande känner att ord och handling gör ont men jag ska verkligen försöka. Vill inte att de ska få lida för våra dumheter... Tror du det är ok att prata med dem själv först eller ska jag vänta tills min man kommer hem?
4
Tack
Ursprungligen postat av MaryT*
Tvååringen kommer förstås inte att förstå allt ni säger, men h*n kommer helt säkert att förstå budskapet ändå om ni verkligen menar det ni säger till dem, och visar det även i handling (kramar, hålla handen o s v).
Tack för dina kloka ord. Såklart inte lätt att bli helt sams när man inte hinner ses utan barnen och fortfarande känner att ord och handling gör ont men jag ska verkligen försöka. Vill inte att de ska få lida för våra dumheter... Tror du det är ok att prata med dem själv först eller ska jag vänta tills min man kommer hem?
Nu kommer ju svaret sent men jag hoppas att det gick bra, hur ni än gjorde.
Vill du berätta?
5
Nu kommer ju svaret sent men jag hoppas att det gick bra, hur ni än gjorde.
Vill du berätta?
Kära besökare.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
Ursprungligen postat av MaryT*
