Är påväg att lämna en bra man

[Anonym]

Jag är ny här,så jag hoppas jag nu placerar mitt inlägg där det hör hemma.
Jag skriver för att jag behöver råd från människor i liknande situationer.
Jag är snart 30,har en son som går i andra klass. Har sedan jag och sonens far separerade 2009 haft två förhållanden,det ena varade 3,5 år men var besvärligt pågrund av hans ex som inte mådde bra mentalt och hans barn som levt i ett dysfunktionellt hem,det fanns inga regler och det var mycket bråk,fysiska bestraffningar och dagliga högljudda konflikter mellan fadern och barnen. Jag ville bespara mitt barn detta,så jag lämnade honom. Vi bodde aldrig ihop,så det var lättare att ta sig ur,men min son har haft svårt att anpassa sig då han saknat sina bonussyskon och bonuspappan,han hann snabbt fästa sig vid dem. Men jag vet,att det inte var bra för honom det som pågick heller,så jag står för mitt beslut angående att lämna den relationen.

Jag träffade småningom en man som jag fattade tycke för direkt. Han var mr perfect,på alla sätt. Snygg,förnuftig,händig,arbetsa m,ordningsam. Men också väldigt bestämd,dominant dömande och gammalmodig,något som senare kom att bli ett problem för mig. Ganska snabbt in i vårt förhållande märkte jag att det var något som inte stämde. Jag blev nervös i hans sällskap,och inte på ett bra sätt. Jag kände mig redan tidigt kritiskt granskad utav honom,hur jag körde bil,vad jag hade på mig,hur jag verkade humörsmässigt. Jag förbisåg detta,då jag tänkte att det är något som ger med sig.Men det fortsatte. Han ifrågasatte mina ovanor,hur jag skött min ekonomi,hur jag skötte sonen,val jag gjort osv. Allmänt negativ inställning till mig och den människa jag var/varit. Fick en känsla av att han försökt få mig att ändras,till en ordentligare version av mig själv,vilket ju i sig inte är negativt men kändes obehagligt,att jag inte "dög" så som jag var. Han ville bestämma allt,redan från början. Var vi skulle träffas (hos honom) vad vi skulle göra och inte göra.Men han hade bra argument,och han var ju förnuftig och smart,så jag gjorde som han ville för det mesta. En gång ville jag åka med vänner på en konsert utomlands(erbjöd honom att komma med) ,men han hotade med att göra slut då han ansåg att vi hade för olika sätt att prioritera hur vi spenderar vår lediga tid och pengar. Jag for aldrig på konserten,jag ville ju inte mista honom heller.

Så här har det fortsatt,i mångt och mycket är det han som fått sista ordet. Vem vi ska umgås med,hur och när. Han har varit dömande mot min familj och mina vänner,så under denna tid har vi inte tillsammans spenderat mycket tid med dem,men nog hans. Vi flyttade snabbt in hos honom,då hans villa är nyrenoverad ,gården i toppskick. Men jag valde att behålla mitt boende,vilket inte var omtyckt från hans sida,dels ekonomiskt olönsamt dels för att jag indirekt enligt honom väljer att ha en plan B.
Sedan vi flyttat ihop ,har han stört sig på mycket jag och min son gjort. Ovanor,när vi haft kompisar över,när vi åkt till kompisar osv. Han har inte alltid sagt det,men hans missnöje har märkts tydligt ändå vilket har resulterat i att jag börjat undvika saker som jag vet stör honom.
Trots dessa negativa sidor i honom,har han underbara fina sidor,är hjälpsam omhändertagande och känslig,han är en fin ordentlig människa,som jag tror innerst inne vill mig bara väl. Men jag tror han har svårt att anpassa sig till andra och att acceptera att vi inte alltid vill samma saker.

Jag efter 1.5 valt att nu lämnar jag denna relation,för att leva ensam med min son. Detta blir ju besvärligt med tanke på mina oreg.bundna arbetstider och jag är rädd att jag gör fel val. Att jag bara ser det negativa,att jag tröttnat,att jag är omogen som inte klarar av att ta kritik,att jag är impulsiv i mitt handlande. Jag är rädd för vad framtiden har att ge,hur vi ska klara oss ekonomiskt,hur vårt liv kommer att se ut då jag igen ska stå på egna ben. Han är ledsen,chockad och tycker jag gör ett förhastat beslut,att vi inte kämpat tillräckligt. Jag har gråtit,sovit dåligt en längre tid och velat fram och tillbaka men bestämt är att vi ska flytta.
Jag vill så gärna höra från er andra som varit med om liknande,era erfarenheter av liknande..

Häls. trött mamma som gett upp hoppet om livslång kärlek.

[_MaWe_]

Jag var en gång tillsammans med en kvinna som kommit loss från ett lååångt förhållande med en kontrollerande psykopat.
Hon märkte inte när hans krav och hans makt sakta kröp under skinnet på henne och när det väl var gjort var hon i hans makt.

Det var tvunget att gå så långt så han försökte strypa henne framför deras gemensamma barn för en (i sammahanget) ren struntsak för att hon skulle vakna till och lämna honom.

Av det jag läser ser jag att du gör ett bra val och stämmer i bäcken!

Det finns andra män - Du träffar Honom snart!

[MrsPiggy]

Jag förstår att du är trött och tvivlar på att det går att hitta någon att leva med. Men när jag läser ditt inlägg så låter det som att du har gjort rätt val. Jag är skild sedan några år tillbaka, och en av de bästa sakerna med det är att det inte finns någon i mitt hem som har en massa synpunkter på mig och tycker att jag borde ändra mig. Mitt ex var i slutet av vårt äktenskap mycket kritisk gentemot mig, och det är oändligt skönt att slippa höra hans sura påhopp. Påhopp som i de flesta fall var sätt att dra uppmärksamheten från sig själv och de ev. dåliga saker han gjorde. "Anfall är bästa försvar" körde han med. Jag tänker aldrig mer vara tillsammans med en man som inte tycker att jag är bra som jag är. Det spelar väl ingen roll om jag kan bli bättre eller inte - det är väl MITT val?! Om inte nästa man tycker jag är fantastisk precis som jag är, så blir det ingen nästa man.

[DivisionBell]

Jag tycker att grundregeln är att den man älskar och är tillsammans med vill man väl, är man rädd om. Det är så enkelt men samtidigt så svårt. När jag läste "bra man" i rubriken såg jag en sådan man framför mig - en mjuk, omtänksam och accepterande man, men när jag börjar läsa träder en bild av en kontrollerande och svartsjuk tyrann fram. Nej, den typen av härskarbeteende som den här mannen håller på med hör inte till en sund kärleksrelation och jag tror verkligen du gör helt rätt! Starkt av dig att lämna, du och din son förtjänar lycka och lugn och ro!